Kom för någon dag sedan ofriviligt, via en oskyldig hashtag, in på en bild någon hade tagit på sina öppna och nya självskadesår. Hade det hänt för inte så länge sedan hade jag säkerligen suttit där någon timme senare ungefär likadan. Jag tycker inte det är bra, eller ens okej, att visa sådana bilder, eller att visa upp sådana sår överhuvudtaget. Ja, vi ska absolut våga prata om det och inte skambelägga. Men sådant är något som uppenbart är triggande. Så det skippar vi tycker jag. Ärren är absolut okej. Lika okej att visa sådan hud som att visa hel hud. Ett litet sidospår där. Men situationen utspelade sig inte som den skulle gjort för ett tag sedan. Denna gång påverkade det tack och lov inte mig. Inte det minsta faktiskt. Det är ungefär det jag försöker tänka på nu när impulserna är högre än på länge länge. Och distrahera mig med detta. Trots att jag egentligen vill göra något helt annat. Så jag tänker på sommaren. Och på räknarens siffror. Och det hjälper mig. Jag må ha en sifferfixering, kanske inte end sådan hälsosam sådan, men i detta fall räddar det mig. För siffrorna är starkare än impulserna. Hoppas jag. Det måste de vara.

 

Känslorna virvlar runt och jag får inte tag på dem. Kan inte stanna kvar i dem för jag får inte fast dem. Och en mening tar en evighet att skriva. Ett ord, samla mig, ett ord till... Håller mitt hjärta tätt mot mig. Tänker på allt, så mycket. Kramar om mitt armband och vet att jag inte är ensam. Tänker på alla som, precis som jag, sitter inne denna fredagkväll och tänker. Jag blir inte glad. Jag önskar jag var ensam. Att alla andra slapp. Men samtidigt känner jag en krraft. Jag är inte helt puckad. För jag är aldrig ensam. Du är aldrig ensam. Det finns så många som kan förstå dig. Om du bara hittar rätt.