Lugnet jag minns var egentligen en inre storm
Jag har ju pratat om första året på gymnasiet som hyfsat lugnt från ätstörningsmonstret. Sommaren innan också. Eller visst tränade jag för att inte få ångest, hade många många förbud, tyckte att jag var tjock osv. Men det gick framåt i alla fall. Men jag började falla tillbaka ju längre tiden gick på höstterminen. Jag minns det. Men jag minns inte att det faktiskt inte var så himla lugnt längre fram än till oktober 2011, i ettan. Jag förtränger och glömmer lätt bort det jobbiga som har varit. Förskönar. Nu ser jag. Klart och tydligt hur det var.
Mitt i all flyttpackning hittade jag en bok. En bok från den tiden då jag inte trodde jag hade några anteckningar. Men det hade jag. Jag började läsa några sidor. Fick en stor klump i magen. Jag kan inte fortsätta. Inte nu. Den får ligga där ett tag till. Men nu vet jag. Jag har inga dokumentationer från sommaren 2011, men jag tänker i alla fall låtsas att den var så pass bra som jag minns. Att i princip hela gymnasiet (och inte bara de två sista åren) var svajigt och inte så fritt som jag trodde.
Men nu minns jag. Hur jag gång på gång försökte ändra på det jag gjorde. Nedvärderade mig själv för allt och inget. Och kände mig så jävla misslyckad. Och ensam. För allt höll jag inombords. Visst eskalerade beteendena senare, men det lilla jag har läst i den där boken är inte heller friskt. Inte någonstans.
Och jag minns hur jag frågade mig själv: "Är det något fel med detta eller är det bara så det är för en tjej som går på gymnasiet?". Nej! Ingen ska behöva må dåligt. Om du tänker att något är fel, då är det fel. Våga sök hjälp i tid!
Kommentarer
Trackback
