Vissa klagar på att det är så lätt att gå upp i vikt - och svårt att gå ner. Medan andra menar att de är tvärt om och blir provocerade av att någon kan påstå att det är lätt att gå upp i vikt när de kämpar utav sjuttsingen för att lägga på sig något kilo, samtidigt som de inte behöver anstränga sig det minsta för att förlora några. 

Jag tror de flesta får en negativ upplevelse när någon påstår att det man själv har svårt med är lätt. Ingen vill väl ha sitt problem förminskat?

 

För de som har problem med överätning, hetsätning, övervikt, fetma t ex, så klart de tycker det är lätt att gå upp i vikt och svårt att gå ner -  det är ju det som är problemet.

Lika logiskt som att de som har problem med svält, överträning, undervikt t ex tycker det är lätt att gå ner och svårt att gå upp eftersom det är just det som är problemet.

(Alltså jag menar ju inte att vikten är hela problemet i problemet eller ens en del av det egentliga, men ni fattar va?)

Om man lätt går upp i vikt är det ju klart att man tycker det är lätt och att gå ner i vikt svårt. På samma sätt som en som har lätt för att gå ner i vikt tycker att det är lätt att göra det och svårt att gå upp.

 

Det gäller ju allt. Om man har problem med något är det ett problem och ett problem är svårt. En livsglad person förstår kanske inte hur det kan vara så svårt för den som varje morgon kämpar för att ens ta sig upp ur sängen. Den som väljer hissen när det är för många trappor kanske inte förstår den som hellre skulle betala än att stänga in sig i ett trångt utrymme. Och så vidare. Det är klart att det är något som är så mycket lättare än det andra - för varje enskild individ.

Jag har sett många på internet som har blivit provocerade av de som säger att det är lätt att gå upp i vikt när de själva har svårt för det. Förståeligt. Men för den sakens skull behöver ju inte de hugga tillbaka och säga att de har fel, att det är en baggis att gå ner.

Man kan säga att "det är lätt för mig". För det är det ju. Tycker man det så är det så. Okej jag kan inte säga att det är lätt för mig, absolut inte, men att inte skada mig är lättare än att göra/inte göra vissa andra saker. Samtidigt som jag vet att det för för många är som att att bestiga Mount Everest baklänges med cykel med handbromsen i. 

Det behöver inte heller vara världens problem. Det kanske bara är att koka kaffe. Jag lovar att mamma hade kunnat göra det i sömnen, medan jag inte ens kan göra det med hjälp av instruktioner. Det beror ju helt på var svårigheten sitter. Vissa saker är superlätta för någon, medan de är jättesvåra för andra. 

Vi är olika. Våra svårigheter likaså.