Hur ska man kunna tro? Hur ska man kunna hoppas?

Hur ska man våga försöka? När allt man någonsin gjort aldrig har fungerat.

Hur ska man kunna lita på de som säger att det går? Att det finns ett slut.

För utan slut ser jag ingen mening. Fullt ut eller inget alls.

Men orkar jag? Orkar jag med något av det?

Att låta det vara. Eller att släppa det helt.

Jag vet hur det har varit. Jag vet hur förstörd jag har blivit.

Så något bättre måste väl finnas? Men vad vet jag. När detta är allt jag känner till.

Försöker. Försöker. Och försöker att minnas. Men det går inte. Jag kan inte.

Det är som borta. Det som en gång var. För länge sedan.

Och jag vet att jag aldrig kommer komma tillbaka. Det är borta.

Förstört. Jag har förstört det. Detta är min trygghet. Men också mitt helvete. Jag förstår inte det andra.

Men jag vill. Åh jag vill så gärna! 

Men är målet jag ser bara en utopi? Är det kanske inte så vackert där?

Men nog måste det väl vara finare än här?

Jag vill till målet. Men vägen dit vågar jag inte ens sätta foten på.

 

...det finns så många varför i denna svåra fråga