Våga vägra lyckohets

Läste detta på livskick och blev inspirerad av dessa kloka ord.

 

De flesta vet att ens profil på Facebook eller bilder på Instagram inte speglar en hel människas liv. Men ändå tycks folk kunna veta att hen där är så lycklig - för det visar ju bilderna och statusuppdateringarna. Och den som är lyckligast vinner ju, eller hur?

 

Jag har börjat bli bättre på att förstå att alla inte har sådana liv som de ibland kan tyckas via sociala medier - och det är en lättnad. Helt ärligt bryr jag mig inte så mycket om den personen reser dit eller om någon annan har ett sådant underbart jobb. Jo självklart är jag glad för personens skull, men längre än så tänker jag inte. Jag vet att hen har ett annat liv också, eller samma liv men en annan sida av det.

 

Det är okej att visa sig ledsen. Det är lika okej att gråta som att skratta. Åtminstone borde det vara så. Det är okej att säga att man absolut inte har gjort någonting under hela semesterveckan, att middagen bestod av frysta köttbullar och gårdagens potatis eller att faktiskt svara "nej det är inte så bra" på frågan "hur mår du?". Det är okej även om du inte mår jättedåligt. Det är okej även om du mår jättedåligt, men inte har något skrivet som en diagnos i en journal. Och det är okej att må dåligt om du har det också. Lika lite som det är en tävling vem som är "lyckligast", lika lite är det en motsatt tävling om vem som "mår sämst". Varken mellan psykisk friska och psykiskt sjuka, eller psykiskt sjuka mot varandra. Och det här med att inte "vara tillräckligt sjuk" eller "må tillräckligt dåligt" är bara nonsens. Om du mår dåligt, mår du dåligt. Ingen kan veta hur du mår. Förstå, ja. Men veta och känna? Nej. Man kan vara nedstämd, orolig eller ha negativa tankar om sig själv utan att ha en psykisk sjukdom. 

 

Livet går upp och ner för alla. Olika för alla, men ingen är lycklig jämt - oavsett hur det ser ut på Facebook. Visst ska man kunna berätta vad man har gjort, men låt det stanna vid det. Lika väl du som läser. Du är ingen sämre människa för att du har grälat med en familjemedlem idag och inte lägger upp en bild på er, lyckliga familjen. Det säger inget om dig. Vad det däremot säger något om är dina värderingar och attityder. Är det verkligen sådant som gör en människa? 

 

Jag tror inte bara vi behöver våga prata om psykisk ohälsa, utan även om vanligt dåligt mående i allmänhet. För det ska vara okej att visa att man har en sämre dag. Eller att man glömde bort sonens utflykt och skickade med köpta bullar istället för nybakade (som du helst började med klockan sex samma morgon).

 

Alla gör vi misstag. Alla är vi ledsna ibland. Och alla vet det. Varför ska vi inte då få visa som det är? Varför ska det ligga en värdering i hur glad en kan vara? Kan vi snälla sluta hetsa om än det ena, än det andra? För jag tror det kan göra en lyckligare.

 

Något som gör mig lite lycklig just nu är alla dessa blommor. Vem blir inte lycklig av dem? Allt blommar nu och det är som ett hav av färger, dofter och surrande humlor! Vita rosor, rosa rosor, lupiner i alla dess färger... Så underbart!

Det är en bra beskrivning! Alla människor har positiva och negativa ögonblick. Men de kan inte visa och ännu färre tala eller skriva om det hans emotioner. Till exempel: "Män gråter inte ..."
Tyvärr, jag ser alltid i mitt dagliga arbete, en positiv attityd. I försäljning, nästan all marknadsföring. Varumärket värld består endast av lycka. Annonsera med glada människor som alla ser i reklam från brunn och skratta en hel del, om du kommer att köpa min produkt du glad och framgångsrik ... Om du inte har blivit identifierad med varumärket du har det mycket svårt. Det finns många kolleger som också har ångest. Rädsla för kunder, rädd för höga säljmålen.Men ingen av kollegor är att hans farhågor. Jag vet från privata konversationer med några som de går till doktorn. Men termen "psykolog" inte tas, säger de bara "läkare". Tyvärr, seminarier och konferenser görs endast på framgång och teamutveckling. Individuella styrkor och egenskaper hittade bara liten uppmärksamhet. Jag är glad att jag arbetar mestadels ensam i försäljning och vi har bara var 6 veckor mötena. Jag gillar tystnaden och "mjuka toner". Inte "snabbare högre vidare", men saker och ting avmattningen. Då är också tid att tänka eller sorg. Också nya mål kan ställas in. Lägg till dina egna bilder för att se de vackra blommorna. Du kan känna sina lysande färger och nästan att känna doften. En måste känslan själv tillåter också. Eller till exempel dina kreativa hantverk. Det är så inspirerande att se hur bland annat gamla olika kniv väcka till liv. Denna idé måste komma ...
Det är alltid trevligt att träffa nya människor (eller läsa) som går individuella liv. Människor som har styrkor och svagheter! ))
P.S. Du har spelat fiol, spela instrument du fortfarande? Om du även har spelat i orkestern du var förmodligen mer arbetsamma än jag ... :))) Som barn var jag i musikskolan och lärde cello och kontrabas. Men jag var inte flitig och har för lite praktiseras. Jag var lat ...: (((Min äldsta dotter fick en elektronisk piano, men hon ville inte lära sig att spela piano spelar nu yngsta dottern Piano under två år, och det är lite flitigare än mig och det gör mig glad ......