Ett oskyldigt ordspråk.

 

Men det är inte alltid tanken som räknas. "Allt händer två gånger; en gång i tanken och sedan en gång till." Men så är det egentligen inte alltid heller. Det kan hända i tanken och stanna där. För en tanke är bara en tanke.

Ändå är det rätt provocerande när någon säger: "Det är bara tankar" när man plågas och styrs så fruktansvärt av dessa dag ut och dag in. Men sanningen är den att det fatiskt bara är tankar. Det här har varit så väldigt svårt för mig att förstå och på grund av vissa tankar har otroligt mycket hänt just för att jag inte har sett dem som bara tankar. DBT:n har dock hjälpt mig mycket med detta och denna våren - efter alla omgångar i berg- och dalbanan som jag ska berätta om snart - har jag verkligen jobbat med att se dem som inget annat än tankar. Specielt  (typ endast) självskade- och självmordstankarna - allt för att få gå kvar i DBT:n, inte förlora min sista chans och att hålla mig vid liv tills kontraktet gick ut 26:e juni. Det har länge varit så att om jag har tänkt en tanke på att skada mig, eller planerat något självmordsförsök har jag inte blivit lugn förän jag har följt tanken. Och ni kan ju tänka er då hur rädd man är för att få dessa tankar när man tillochmed har skrivit kontrakt på att minska sådant. Och som de flesta vet, om man tänker "jag får inte tänka på en rosa elefant"- då tänker man bara på en rosa elefant.

 

På DBT:n pratar vi ju mycket om att vara medvetet närvarande och bara kunna notera att en tanke kommer, med sedan låta den flyga iväg. Alltså, om en destruktiv tanke, eller en ältande tanke eller något annat som inte passar in in nuet där man är, ska man bara notera att den kom, men inte haka fast sig vid den och börja älta eller oroa sig - utan vara medvetet närvarande i situationen. Detta har som sagt fungerat väldigt bra för mig när jag väl började jobba med det. 

Självskadandet för mig började först som bestraffning - för att jag ansåg att jag var så dålig när jag stod i mål för 98:orna under Gothia Cup 2013. Det hjälpte även - otroligt kortvarigt, kanske någon minut - mot ångesten som kom av uppvärmningen, matcherna och träningen som aldrig blev tillräcklig. Men, som jag har nämnt, har det på senaste tiden mest varit tvång som har styrt mitt destruktiva beteende. Jag har fått en impuls att skada mig på grund av negativa känslor, men kunnat hantera den med hjälp av färdigheter jag lärt mig. Sedan har jag dock haft det där i tanken att "jag måste" (vilket i sin tur har gett mig ångest för att jag inte har velat). Att jobba med att se dessa tankar som bara tankar har hjälpt mig otroligt mycket. Att bara tänka "okej, där kom en sådan tanke att jag tycker att jag måste skada mig." har gjort det lättare att gå vidare utan att skada mig själv - inte gå runt i oro tills "det är bortgjort".

Det har varit samma sak med självmordsförsöken. Eller nästan. När jag inte haft tankarna har jag absolut inte velat ha dem heller, men när de väl har varit där har jag blivit så uppslukad att jag inte har velat annat än följa dem. Om jag har börjat planera, sätta upp scenarion, har jag blivit helt fast. Någon gång har det gått ett tag, en månad eller så, tills dess att jag har satt min plan i verket (men som uppenbarligen inte har gått enligt planerna, vilket jag ska vara tacksam för), och först då har jag blivit lugn. Jag har haft lösa självmordstankar ofta och länge, men när planerna har börjat komma fram, det är då det har börjat spåra. För jag har inte sett dem som bara tankar, utan som att det redan har hänt. Har jag tänkt det så måste jag göra det. Även detta har jag jobbat med i DBT:n att förstå att jag inte måste följa allt jag tänker. Jag har blivit livrädd när tankarna har kommit tills dess att jag har påmint mig om att de inte kan göra mig något om jag inte följer dem. Jag får släppa dem trots att jag inte har gjort som jag har tänkt. Jag kan släppa dem.

Det är inte alltid tanken som räknas. Jag förstår att de är jobbiga, skämmiga och starka. Men. Du har inte gjort något bara för att du har tänkt det. Du behöver inte göra något för att du har tänkt det. Det är bara en tanke. Och vågar du notera den, släppa den och ta tillbaka din fokus där den ska vara, kommer tanken inte vara lika påträngande som om du skulle försöka med all din kraft att inte tänka den. Så är det i alla fall för mig. Och jag har en sådan otrolig hjälp av detta. DET. ÄR. BARA. TANKAR. Det är hur du hanterar situationen som räknas. Ska du låta det destruktiva hända två gånger? I tanken och i verkligheten. Eller räcker det med att det hände i tanken? Det tycker jag. Du kan inte kontrollera alla tankar du får, men du kan, med lite övning, välja vilka du ska fokusera på. Tankar har, liksom känslor, ingen förmåga att skada dig om du inte handlar efter destruktiva impulser. 

Ett av alla inlägg jag gick igenom, när jag lusläste bloggen från start, på samma tema.