Only know you've been high when you're feeling low
Knivar sticker inom mig och jag tror jag har förträngt hur det var. Hur det är. Mitt i all min upprymdhet. Så mycket att göra att jag knappt hunnit tänka. Extas över vad jag ska betala på fredag. Var jag ska på tisdag. Jag tänker att jag är bortskämd som inte kan vara nöjd när allt är toppen. Men samtidigt vet jag att jag är nöjd. Jag är så otroligt himla jättenöjd. Jag vet också att en lägenhet inte kan ändra flera år av dåligt psykiskt mående. Det vore lyx. Men det måste jag jobba med själv. Det är två helt olika saker. Jag är jätteglad samtidigt som jag är jätteledsen.
Jag vill kunna tänka tillbaka på en sådan här gång och minnas att det har blivit bättre. Jag vet att det har det någon gång. Men jag kan inte minnas. Hur jag än försöker. Och det gör mig rädd att det alltid ska vara så här. Att det ska vara så här flera veckor till. För hur ska jag orka gå till jobbet fler dagar? Drar mig igenom varje dag och vet att det finns dagar jag kommer behöva jobba ännu längre.
Men samma sak här, jag älskar mitt jobb, jag tycker det är jätteroligt, men det är två helt olika saker. Jag kan vara så glad över det, över lägenheten, över mina vänner osv, men ändå inte orka med något av det för att en annan sida av mig är så himla ledsen. Jag kan prata om hur jag inte vill leva, för att 30 sekunder senare skratta åt något knasigt någon har sagt. Jag kan ha gråtit i flera timmar, för att sedan torka ansiktet, se svullnaden gå ner och se ut som vanligt igen. Min själ kan ha så ont samtidigt som jag badar i tacksamhet. Jag kan ha så mycket bra men ändå vara så trasig.
Uppdatering: jag hade en lång lista på människor jag skulle ringa, men efter ett samtal med min psykolog behövdes sedan inte den listan. Det måste gå det här. Med hjälp så kanske det kan gå. Jag är så glad att jag får den möjligheten i alla fall. Hjälp. Från en person som förstår mig.
Uppdatering 2: samma visa som vanligt. Mår dåligt, skjuter på att ringa, ringer, känner mig lättare till mods, tiden går och jag börjar invalidra mig själv och mina känslor som jag hade. Sitter här och försöker att inte tänka "fan vad löjlig jag är", "vad är det att må dåligt för?", "nog kunde jag stått ut", "jävla osjälvständiga jävel". Försöker validera. Försöker sätta mig in i min egna situation.
Kommentarer
Amanda som inte orkar skriva bloggadress
Du är jättejättejättestark Sofia <3
Tusen kramar till dig. Gillar dig så mkt.
Svar:
Sofia Kihlström
Trackback
