Jag har aldrig varit en måndagshatare. Inte heller en som älskar dem. Bara så där neutral. Vissa är bra. Andra är dåliga. 

 

Men måndagen den tjugonionde juni tjugohundrafemton var tamejfan en av de bästa jag har upplevt!

 

 

Efter den här hösten och våren kan jag inte ens beskriva min lycka. Detta känns overkligt! Och som jag har längtat så efter något eget. Jag förstår verkligen inte detta.

 

Vi var och besiktade lägenheten i tisdags (läs: pappa besiktade och jag bara drömde mig bort). Fantiserade hur allt ska stå. Hur fint det kan bli (när man tar bort säljarens 36 tavlor och omatchande inredning). Den är perfekt! Högt i tak, breda fönsterbädor, ljusa väggar, vitt kök, himmelsblått kakel, bra planlösning, balkong med kvällssol, klädkammare, gångavstånd till stan, granne med Elina, rosenbuskar och fågelmatning på gården, busshållplats precis utanför med en buss som går till Framnäs...osv 

 

Så nu till hösten har jag lägenhet, utbildning på Framnäs och DBT:n Som mest troligt passar  in med mitt skolschema. Var är haken liksom? Det här går för bra. Allt klaffar. Jag har för tur. Jag blir rädd. Vad kommer hända? För det kan väl inte gå så här bra? Eller? Är det äntligen dags? 

(en av hans 36 tavlor och jag tyckte detta citat var fint, och passande för mig som har lite smått dåligt samvete för att jag ska läsa kursen "för skojs skull" och inte läser något som "skapar karriär".)