Jag tänker som att jag har två delar av mitt nuvarande liv: mitt inre kaos och mitt "vanliga" liv. Att kaoset inombords inte är en dans på rosor förstår nog de flesta, liksom jag faktiskt bekräftar. Att det andra livet, med fantastiska vänner, ny lägenhet, jobb, framtidsvisioner (okej, det ordet kanske betyder något större för andra, men att kunna se mot framtiden är fan stort för mig), är bra uttrycker jag ofta. Men det är lätt att fastna i den där lyckohetsen när saker och ting flyter på, berätta om det bra och förtränga det andra. Och det är väl klart egentligen. När det rullar på som vanligt, rullar det bara på. När det är skit, går det trögt. Ibland kanske man har behov av att skriva av sig det jobbiga. Men klart man har mer energi och lust att dela med sig saker om det händer något roligt eller speciellt. 

 

Jag säger att jag älskar mitt jobb. Det gör jag också. Att få vara ute. Göra det fint. Se resultat. Kroppsarbeta - när jag kör med röjaren i alla fall, gräsklippningen är väl inte så mycket till kroppsarbete precis. Tycka att det ska bli roligt att jobba. 

Jag älskar det som jobbet är. Men inte allt som kommer på köpet. Allt som egentligen inte behöver höra till, men som i vissa fall blir en del av det. Dessa "vissa fall" verkar vara "alla fall" för mig.

Allt krånglar.

Allt blir fel.

Och jag som bara vill göra ett bra jobb. 

Ett bra intryck. 

Så gärna.

 

Men nej. 

 

Och jag kan någonstans förstå att ett oljeläckage som beror på att verkstan monterat dit fel grejer inte är mitt fel, men allt det andra. Det är en mansdominerad arbetsplats och trots att jag inte vill vara den där som förminskar en själv på grund av kön osv, kan jag inte låta bli att, varje gång något händer, tänka att någon tänker: "jaha, den där tjejen i Sunderbyn igen som ställer till besvär, hon borde inte hantera varken maskiner eller verktyg".

Jag har fått punktering fyra gånger om. Fyrhjulsdriften har gått sönder. En kniv har lossnar och blivit spårlöst försvunnen. Röjarhuvudet fasnade när jag gjorde fel när jag skulle byta till ett nytt och jag och en kollega fick kämpa en längre tid med att få av det. Nyckeln till klipparen slutade fungera pga fuktskada. Två av tre röjare har krånglat med än det ena och än det andra. Skulle försöka fixa en av dem på sammma sätt som chefen gjorde, men gjorde istället så att tändstiftet fastnade i en hylsa. Stödhjulet har lossnat. Jag har fastnat fler gånger än jag kan räkna.

Och jag har bitit ihop. Svalt stoltheten. Bett om hjälp.

Och det har gått fel igen. Och jag har brytit ihop. Inte velat ringa det där samtalet för "tänk om de sparkar mig". Men nej, bara bra bemötande hela tiden. Beröm för den fina (läs: usla) klippningen.

Ännu en gång säger de "det är sådant som händer ibland".

Det är sådant som händer hela tiden för mig.

Och ännu en gång biter jag ihop. Tills jag biter så hårt att jag bryter. Och frågar mig själv hur jag kan älska att jobba med detta.

 

Mycket går bra i mitt liv just nu. Jag får min önskade höst. Det rullar på och jag bara väntar på att det där stupet ska komma. Trodde det kom i fredags. När jag skulle betala lägenhheten och det inte gick. Banken gick inte att välja. Pengarna gick inte att föra över. Men det gick tillslut. Men gissa om jag var nervös! Bröjade fråga pappa hur de skulle göra. Om de skulle ha ny budgivning och sälja bort min lägenhet som jag inte kunde betala. Men så blev ju inte fallet tack och lov. För nu är jag här. Ligger på golvet bredvid tv:n som ingick. Har hämtat ut nycklarna och äntligen är den min. Känns skönt efter de två värsta arbetsdagarna jag har varit med om. Jag är helt slut.