Psykisk ohälsa tar inte semester
Jag har många gånger känt att jag inte blivit tagen på allvar - men mer om det en annan gång. Nu när jag tänker tillbaka på dessa tre somrar då jag haft kontakt med psykiatrin inser jag hur mycket mer sedd och validerad jag har känt mig för varje år. Första året (2013) var jag på Ätstörningsmottagningen och sa tack och hej för sommaren, vi ses om sju veckor eller så, och tack och hej. Typ. Inför sommaren jag hade gruvat mig så mycket för. Sommaren då jag bara grät innan jag skulle lämna skolan för det läsåret. Jag fick min skolsköterskas privata nummer så jag kunde ringa om jag behövde, vilket jag egentligen gjorde hela sommaren, men vågade bara en gång. Men psykiatrin hade jag ingen som helst kontakt. Men jag mådde jättedåligt. Man kan inte få hjälp med sina problem av sommaren. Visst kanske vissa kan må bättre av den, men bli frisk på djupet? Nja...jag tror ju liksom att man behöver lite stöd då va? Kändes det som att de förstod mig? Nej. Sade sedan upp den mitt i sommaren för det gav mig ändå inget, men det är en annan historia.
Förra sommaren hade jag både kontakt med Ätstörningsmottagningen och med DBT-teamet så när någon hade semester fick jag prata med den andra - utom de två veckorna då båda var borta. De försökte dock fixa så att jag skulle få träffa någon annan under dessa veckor, men jag avböjde. Nu snackar vi alltså endast om två veckor, inte sju. Helt ärligt så tror jag att de var mer oroliga än vad jag var, men deras försök fick mig att känna mig både sedd och som att de förstod mig.
Nu denna sommar är min psykolog borta i 1+2 veckor och jag har rätt till telefonkontakt även under dessa veckor, vilket alltså nästan är som att hon inte har semester alls. Måste jag berätta att jag inte har känt mig så validerad och förstådd av någon annan inom psykiatrin? Idag sågs vi för sista gången innan hon går på semester - som alltså bara varar i en vecka till att börja med - och ändå var det ett bättre och mer stöttande avslut än när jag skulle klara mig själv i ca sju veckor för två år sedan. Det känns riktigt bra att verkligen aldrig behöva tvivla på om man ska bli dumförklarad eller få sina problem och bekymmer förminskade. För visst är det mycket som tar ledigt under sommaren - men inte en sjukdom.
Kommentarer
Sanna Nilsson-Lidin
det är så sant det du säger! Vad skönt att det blivit bättre! :)
Svar:
Sofia Kihlström
Liselotte
Jag har blivit arg på detta upprepade gånger i sommar redan - ja, faktiskt varje gång jag pratat med någon av mina kontakter jag har som mentor i Frisk & Fri, eftersom samtliga berättat om dagvård som stänger, psykologer som är på semester och dietister som är borta en månad.... Självklart har även sjukvårdspersonal rätt till ledighet, men ibland känns det som att planeringen kunde vara bättre (och daglig vård på en enhet ska väl inte behöva stänga helt...?) Bra att du har mer tur!
sv: Härligt - om jag kan få någon att glömma skitväder några sekunder så är mycket uppnått! ;-)
Svar:
Sofia Kihlström
Trackback
