Något jag inte kan är att låta bli att känna skuld. Jag vet att en ätstörning beror på många faktorer och att alla är riktigt komplexa, men jag kan inte sluta älta det faktum att jag i min öppenhet har triggat de som kämpat i tystnad. Det gör att jag blir förtvivlad och frustrerad för hur ska jag göra? Vad ska jag säga? Hur ska jag bete mig? Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på allt jag har gjort tillsammans med andra som har haft samma problem och vad negativt jag kan ha påverkat många. När jag numera är med de jag vet har det jobbigt, då kan jag lättare gå på en frisk väg, alltför att inte trigga någon annan. När jag tänker på att jag kanske har påverkat ännu fler negativt genom det jag skriver eftersom jag ju inte vem som läser, sticker det till ytterligare till i hjärtat. När kommer en till den fina gränsen - vad är det man kan skriva? För mycket kring psykisk ohälsa är ju bra att prata om och fungerar även i förebyggande syfte - om en inte går in på metoder och liknande -, men när det kommer till ätstörningar gäller ju inte det riktigt (hade en källa som jag tappade bort, men men). Siffror, mängd, knep och dylikt är väl ganska uppenbart att en inte behöver ta upp med någon annan än ens behandlare eller någon annan person som hjälper en på ett sådant sätt. Var går gränsen där det en berättar om sina sjukdomsupplevelser gör mer skada än nytta? Hur öppen kan en vara? Hur öppen kan jag vara? Hur öppen har jag varit? FÖR öppen? Skriver jag triggade? ÄR jag triggade när jag umgås med folk? Men samtidigt kan jag ju faktiskt inte uppträda som frisk när jag inte är det. Jag kan kämpa som attans - det gör jag 100% av tiden när jag vet att jag är i närheten av någon som har dessa problem -, men jag tycker ju inte det är jobbigt för skojs skull. Det ÄR ju jobbigt. Så till viss del kan jag behärska mig, tänka på andra, välja friska val eller kamouflera mig så gott det går,  men jag har ju också min strid som upptar de flesta av mina tankar, så rent logiskt vet jag att jag inte kan uppträda som jag vill i andra sjukas sällskap - dvs frisk och fri - eftersom det inte är verkligheten. Ändå kan jag inte släppa orostanken att jag har orsakat så mångas lidande. Att det är mitt fel att många fastnat i detta träsk. Att jag sprider någon slags triggade smitta. För hur kommer det annars att så otroligt många i min närhet har drabbats av detta? Jag vet att det är många i Sverige som är sjuka och att mörkertalet är enormt, men så många som jag har fått reda på har problem kan väl inte bara vara en slump?

Jag skrev om hur jag planerade, höll inne och skämdes när, hur, vad och vad jag skrev. Något annat som är en egen kategori för sig är kommentarer. Ja, jag kommenterar mycket. Ofta och ofta långt. På många ställen och rätt intensivt ibland. Och självklart ska jag skämmas över det också.

 

Men läser jag något och får tankar vill jag gärna uttrycka dem till den/de som har skrivit. Om jag har tid (dvs om jag har något internet kvar på mobilen, alternativt är någonstans där det finns wifi). Personligen älskar jag när någon kommenterar det jag har skrivit och delar med sig av sina tankar. Det behöver inte vara värsta romanerna som jag typ alltid tycks skriva, utan bara ett ord eller två. Men givetvis tänker jag att andra bara tycker jag är konstig som kommenterar så ofta. Fast...om jag har något som jag vill säga så säger jag det gärna. Och jag läser i princip bara bloggar som väcker många tankar, följer människor som är inspirerande (eller typ de jag känner) och ja...jag får ofta tankar. Och om någon påverkar mig på något sätt vill jag gärna att de ska veta det. Men jag känner mig som en idiot. Fast varför? För att jag kommenterar? Ger komplimanger? Ja, uppenbarligen gör det att jag skäms och börjar tänka de där tankarna som jag inte vill ha: "tänk om de tycker si eller så om mig".

 

Det kanske är samma här. Kanske jag bara behöver få berätta för dig va jag tänker? Uttrycka mina tankar som väcktes av något du skrev? Kanske kan jag fortsätta mitt romanskrivande till kommentarer tills någon säger stopp? Jag som avskyr när folk antar en massa utan att veta, ska kanske försöka att inte anta så mycket om folk, vad de tänker kring det faktum att jag är rätt aktiv när det gäller att kommentera. Bara fortsätta uttrycka mig. Ta vara på de alla möjlig olika sätten som finns. Och vara tacksam över att jag faktiskt kan göra det.

Besegra ätstörningen, konstutbildning, sociala situationer (som jobbdagen, ny klass), idrott (mer om det en annan gång) och i måndags testade jag och Rebecca även Ju-jutsu. Japp. Ju-jutsu. Och som vanligt när jag (och förmodligen många andra) testar nya saker är jag vettskrämd. Och som vanligt (hittills) brukar det lösa sig när jag väl tagit mig över tröskeln. Dock är ju träning rätt infekterar så den tröskeln har jag än så länge aldrig tagit mig över, men om jag bara tänker på måndag så kan jag säga att det gick bra. Inte ångestfritt. Inte utan alla automatiska tankar. Men jag gjorde det. Jag försökte fokusera på instruktionerna, lära mig greppen och låta mitt fokus stanna kvar vid det vesäntliga. Så nu står jag här idag. Fortfarande 100+ dagar skadefri, inte utan de vanliga tankarna, men utan de vanliga handlingarna. Och vi ska dit idag igen. Visst känner jag lite stress över att jag missar två gånger nästa vecka för att vi är i Prag, men jag försöker att låta de tankarna bara passera och inte vara så mycket i framtiden i mitt huvud. Nu sitter jag i skolan, har målat ute på balkongen, ska cykla hem, fixa busskortet och sedan ska vi på ju-jutsu. Sedan. Och ha roligt. Vara intresserad. Försöka. Och inte värdera. 

PS, och ännu en rädsla ska förmodligen mötas när jag ska börja knåpa ihop något till Livskick. Jisses, läskigare än att skicka in utkast till lärare!

Fokus flyttas. Här och nu. Där och då. Inne och ute.

Medan ångesten stiger och tårarna pressar bakom ögonlocken, när jag äntligen tagit mig till Byvallen för att se lite fotboll, hoppar glädjen och förtjusningen fram när fokusficklampan riktas mot meddelandet jag läste när jag kom till Sunderbyn. När jag sedan minns var jag befinner mig, fortsätter tårarna att pressa.

För trots ångest.

Trots så många katastrofala upplevelser av inre krig.

Så finns ändå saknaden. Av fotbollen.

Och att se. Men att inte delta. Och veta anledningen.

Det gör ont.

 

Men sedan kommer meddelandet upp i huvudet igen. Det jag hade fått på Facebook när jag kom hem till Byn från Liselotte. 

"Det är inte så att du skulle vilja prova skriva för oss på Livskick?"

 

WHAT?!!

 

Okej. Lyssna här. Eller läs om du har svårt för att höra mig.

1,Johannas blogg var den första bloggen (ätstörnings-, kropps- och självbildsrelaterande osv) jag började läsa när jag tänkte där i tvåan att "kanske är det så här det ska vara för en tjej som går gymnasiet" (nej, ingen ska ha en ätstörning och må skit).

2, Det är Livskicksbloggarna som så många gånger har gjort mig så förbannad och samtidigt jättetacksam. Förbannad för att de har fått mig på fel banor (enligt ätstörningstänktet). Tacksam för att de har plockat fram min klokhet (och vilja) och hindrat mig från att sjunka djupare när riktiga svackor har kommit.

 

Och

 

3, För ett tag sedan skrev jag upp tre punkter, för att motivera mig mot fri(sk)heten, med saker jag ville i framtiden (och då tänkte jag typ "när jag blir stor"). Kan inte fota detta nu då jag är i Byn och listan i Piteå.

Men.

En av punkterna löd: "Skriva för Livskick".

 

Jag säger bara

va?

 

Jag har inte så stor aning om vad det handar om men eftersom jag uppenbarligen avgudar sidan så känner jag mig väl lite smått glad eller så. Inte för att något är bestämt. Eller för att jag tror att jag någonsin skulle kunna tilföra något bra. Men lite glädje har ju aldrig skadat.

 

(och se den söta prickiga filten!) (och min underbara väska!)

Vägen känns lång. Men kanske är det bäst att inte kolla framåt? Att bara vara här och nu.

Och det är jag gärna.

För här och nu sitter jag på hallgolvet. Efter en frukost. Utan för lite mat. Utan kompensation. Utan hetsätning. "Bara" en frukost. Inte så bara givetvis, men som det ska vara. Som jag har planerat. 

Mot slutet satte jag mig, med det som fanns kvar av teet, på balkongen under taket. Ingen vidare värme, men lugnt på något sätt. Regnet, den friska luften. 

Det blir nog buss idag till skolan för cyklar jag nu lär jag se ut som en dränkt katt när jag kommer fram. Om jag kommer fram.

Kanske mödan är värd. Att dra sig upp. För att få se den vackra utsikten.

Mamma, pappa, alla ni som oroar er...

Jag kan ta mitt liv.

Jag kan skada mig. 

Jag kan både skippa måltider, kräkas och hetsäta. 

Jag kan träna dag ut och dag in.

För hemma har jag gjort tre självmordsförsök. Hemma har jag skadat mig så blodet sprutat. Hemma har jag hoppat över en massa mål och sagt att jag har ätit. Hemma har jag kräkts efter maten. Hemma har jag suttit i mitt rum och hetsätit. Hemma har jag ångesttränat. Det är hemifrån jag har gått när jag har gått alla de där tvångstimmarna.

 

Hade jag velat ta livet av mig hade jag gjort det. Hade jag velat skada mig sönder och samman hade jag gjort det. Hade jag velat att inte äta och bara träna hade jag gjort det. Oavsett var jag är. 

 

För det är inte ni som har kontrollen över det. Det är inte ni som bestämmer. 

 

Men jag tänker inte ta livet av mig. Jag jobbar inte flera månader med sådana tankar för att förstöra det. Jag köper inte en lägenhet och en massa grejer för att kunna dö. 

 

Och förlåt, men jag tror det kommer bli lättare för mig att äntligen försöka göra upp med ätstörningen en gång för alla. Ni har inte gjort något, men ni har gjort det svårt. Inget ni har sagt, bara som jag har tänkt. Har jag inte tränat, har jag skämts. Har jag tränat, har jag skämts. Har jag inte tränat tillräckligt länge, har jag tänkt att ni har tyckt att jag varit lat. Har jag tränat längre, har jag trott att ni har anat något. Har jag ätit har jag tänkt att ni har dömt mig. Har jag inte ätit har jag tänkt att ni har oroat er. Nu har jag en chans att göra detta utifrån mig själv. Inte vad jag tror att ni tänker om mig eller vad som är "rätt".

 

 

Jag förstår att ni är oroliga. Men det spelar ingen roll var jag är, utan vad jag vill.

Eller rättare sagt skriva. 

Klockan 05.15 + någon gång från bussen en morgon.

Det tog fem ark papper, många många minuter och mycket energi att göra denna. Trots att det är en notrad som jag dessutom hade planerat inte skulle vara varken rak eller symmetriskt. En rad från Buffy så klart som bara är så klockren att jag behövde ha den att fylla ut mina väggar med. 

Men det tog tid. Och kraft. Och mod.

Hur konstigt det än låter.

För det jag ska göra imorn och det närmaste året är inte "för skojs skull" som jag säger. Jag utmanar en av mina stora rädslor. Men jag är trött på att vara så otroligt rädd för att måla och rita på papper så att det hindrar mig och mina kreativa idéer. Egentligen är det väl inte målandet i sig som är själv grunden, utan det stora ligger väl i rädslan att misslyckas och inte vara "duktig". Men hursomhelst kommer jag mig aldrig för att måla. Jag räds det, kan absolut ingenting, men jag vill så gärna lära mig. Det är det jag försöker intala mig - jag är där för att lära. För att jag vill lära mig nya tekniker. Det skrev jag också i mitt personliga brev, att jag inte var bekant med några som helst tekniker inom det området men att jag gärna ville lära mig. 

Jag vill lära mig. 

Jag vill lära mig. 

Jag vill lära mig. 

Upprepar det gång på gång.

 

Men jag är också fruktansvärt rädd. Det är inte längre någon skräckblandad förtjusning, utan bara rädsla. För tänk om alla har förkunskaper trots att det inte krävs. Tänk om de är Picasso hela bunten. Och om ingen vill umgås med mig för att jag är dålig. Det är massa om "tänk om de tycker"-tankar. Och jag hatar det! Jag vill ju vara en sådan som inte bryr sig. 

Men jag bryr mig. 

Och jag är rädd.

 

Men. Det är dags att testa mina gränser och se vad jag kan åstadkomma. Vad jag kan övervinna.

 

För mig brukar det ofta vara tvärtom. Om jag ska försöka ändra något. Ett synsätt. Eller något som inte är lika konkret som att säga att "nu ska jag städa" också städar man. Då brukar jag snacka mycket. Men att ändra på det, ja det är svårare.

Tänk om allt hade varit lika lätt som detta var. Jag läste några texter, började tänka, skrev detta om solhetsen som jag slavade åt och sedan började jag agera. Och nu har sommaren snart passerat och mitt förhållningssätt till detta är så mycket mer avslappnat.

Om drygt fyra timmar ska jag upp. Men det blev sent idag. Pysselkväll hos finaste Emma med familj och släkt. Dit åkte jag direkt från samtalet med min psykolog. Som var jobbigt. Fruktansvärt jobbigt. Så jag har försökt hunnit med att bearbeta det. Alla tårar. Och den grova, grova skammen. För vi gjorde en kedja, hon ställde de jobbigaste frågorna, upprepade de ord som får skammen att skjuta i höjden och jag grät. Bara grät och grät. Och det kom från ingenstans. En jobbig fråga och sekunden senare satt jag och hulkade. För den är oslagbar. Den känslan. Starkast av alla. Trots att jag blir förståd, tagen på allvar och verkligen validerad. Trots det tror jag att jag ska gå under. Men så däger hon: "Sofia, titta på mig. Ser det ut som att jag tycker det du gör är helkonstigt? Eller att du är en hemsk människa?" och jag förstår att hon i alla fall inte ser på mig som jag själv gör. Och det gör det hela mycket lättare att hantera.

Kanske jag vågar lita på att hon menar det hon säger när hon säger att det inte är konstigt att det är svårt för mig. Kanske jag vågar lita på att i alla fall hon tar mig på allvar.

Kanske gör jag det.

Kanske kan jag sluta förneka.

Och sluta skämmas över hur det är.

Sökte direkt fram numret till 32:an, men sedan tog det stopp. Självklart blir en orolig när en människa går upp och tänker gå på en 100-väg i rusningstrafik på en fredag då alla vill hem, men jag började så klart tänka att "jag överreagerar", "någon annan har säkert redan gjort något", "jag borde inte lägga mig i" osv. Överreagerar? Lägger mig i? Det är väl fan bara rent civilkurage och medmänsklighet att göra något om man ser någon som inte verkar vara vid fulla sinnesbruk vandra runt och sedan gå upp på en stor väg?! Och det jag tänkte att jag skulle göra var ju att ringa till 32:an och fråga om de saknade någon, för vem vet, kanske hade han frigång och var på en promenad som gick åt lite fel håll (för nog är det många som haft frigång som inte borde ha haft det). Men jag tänkte bara. Och mådde dåligt. Jobbade okoncentrerat i 20 minuter och sedan ringde jag. Jag var tvungen att kolla. Ja, jag kunde ha fel, men vad fan gör det?! Ingen blir ju skadad över att man bryr sig. Trots ångesten att ringa dit. Så ringde jag.

De hade ingen saknad, men fler än jag hade ringt så både receptionen och polisen var kontaktade och ett tag efter det kom en polisbil från 97:an, in i rondellen och körde mot sjukhuset. Så det kändes bra. Men det känns inte bra att jag ska ha så jävla svårt för att fråga, agera, ha fel, "lägga mig i"... Om jag inte agerar direkt ångrar jag mig. Det vet jag. Och vad gör det om personen jag frågar har det bra, om jag har uppfattat situationen fel eller till och med om någon blir arg? Då har jag i alla fall brytt mig. Följt mina värderingar. Det var ju det jag blev så förundrad över när jag gick (stapplade) där förra året med x antal tabletter i kroppen och rödgråtna ögon. Trots att jag försökte hålla masken, se vanlig ut och bara hoppas på att ingen gjorde något så undrade jag hur igen kunde reagera. Men jag är ju lite så själv. Trots att jag vill fråga. Trots att jag vill hjälpa. Dags att börja vara lite medmänniska kanske.

PS, förlåt för enformig uppdatering, men det är så mycket med flytt och jobb hela dagarna. Snart börjar även det jag försöker förtränga. Men då blir det mindre jobb. Min snälla arbetsgivare låter mig jobba kvar de dagarna jag är ledig vilket verkligen behövs nu. Är ju inte rikt efter ett lägenhetsköp precis. Men den var värd varenda krona! Ska fixa till här så ska jag visa min bäbis sedan.

Om det nu är så, hur kan folk vara så jävla dumma att de förminskar andras känslor och upplevelser?! Hur kan man säga till en som har det tufft att det bara är att ta sig i kragen och skärpa till sig? Okej, vissa situationer kanske kräver just att man skärper sig lite. Men långt ifrån alla. Om det hade varit så, hade man förmodligen gjort det för länge sedan. Men kanske är det så att sådana saker som ingen annan kan veta precis hur de är, kanske är det svårt att se svårigheten i det? Visst är det så. Men någonstans måste man väl försöka förstå att det som ser lätt ut i ens ögon inte behöver vara lätt för den som är mitt uppe i det. Kanske försöka tänka sig in i den situationen på det sättet man själv har upplevt något svårt.

För det är inte bara att se saker lite positiv om man har en depression. Eller ta sig i kragen och sluta dricka så mycket alkohol. Inte heller att tagga ner lite och sluta stressa och oroa sig. Inte att strunta i att följa sina tvångstankar. Inte att äta rätt. 

Ingenting som är svårt kan bli lätt för att någon säger att man ska ta sig i kragen. Man kan alltid kämpa, jobba med det svåra och försöka göra vad man kan. Men. Det är inte bara att skärpa till sig.

Jag tänker som att jag har två delar av mitt nuvarande liv: mitt inre kaos och mitt "vanliga" liv. Att kaoset inombords inte är en dans på rosor förstår nog de flesta, liksom jag faktiskt bekräftar. Att det andra livet, med fantastiska vänner, ny lägenhet, jobb, framtidsvisioner (okej, det ordet kanske betyder något större för andra, men att kunna se mot framtiden är fan stort för mig), är bra uttrycker jag ofta. Men det är lätt att fastna i den där lyckohetsen när saker och ting flyter på, berätta om det bra och förtränga det andra. Och det är väl klart egentligen. När det rullar på som vanligt, rullar det bara på. När det är skit, går det trögt. Ibland kanske man har behov av att skriva av sig det jobbiga. Men klart man har mer energi och lust att dela med sig saker om det händer något roligt eller speciellt. 

 

Jag säger att jag älskar mitt jobb. Det gör jag också. Att få vara ute. Göra det fint. Se resultat. Kroppsarbeta - när jag kör med röjaren i alla fall, gräsklippningen är väl inte så mycket till kroppsarbete precis. Tycka att det ska bli roligt att jobba. 

Jag älskar det som jobbet är. Men inte allt som kommer på köpet. Allt som egentligen inte behöver höra till, men som i vissa fall blir en del av det. Dessa "vissa fall" verkar vara "alla fall" för mig.

Allt krånglar.

Allt blir fel.

Och jag som bara vill göra ett bra jobb. 

Ett bra intryck. 

Så gärna.

 

Men nej. 

 

Och jag kan någonstans förstå att ett oljeläckage som beror på att verkstan monterat dit fel grejer inte är mitt fel, men allt det andra. Det är en mansdominerad arbetsplats och trots att jag inte vill vara den där som förminskar en själv på grund av kön osv, kan jag inte låta bli att, varje gång något händer, tänka att någon tänker: "jaha, den där tjejen i Sunderbyn igen som ställer till besvär, hon borde inte hantera varken maskiner eller verktyg".

Jag har fått punktering fyra gånger om. Fyrhjulsdriften har gått sönder. En kniv har lossnar och blivit spårlöst försvunnen. Röjarhuvudet fasnade när jag gjorde fel när jag skulle byta till ett nytt och jag och en kollega fick kämpa en längre tid med att få av det. Nyckeln till klipparen slutade fungera pga fuktskada. Två av tre röjare har krånglat med än det ena och än det andra. Skulle försöka fixa en av dem på sammma sätt som chefen gjorde, men gjorde istället så att tändstiftet fastnade i en hylsa. Stödhjulet har lossnat. Jag har fastnat fler gånger än jag kan räkna.

Och jag har bitit ihop. Svalt stoltheten. Bett om hjälp.

Och det har gått fel igen. Och jag har brytit ihop. Inte velat ringa det där samtalet för "tänk om de sparkar mig". Men nej, bara bra bemötande hela tiden. Beröm för den fina (läs: usla) klippningen.

Ännu en gång säger de "det är sådant som händer ibland".

Det är sådant som händer hela tiden för mig.

Och ännu en gång biter jag ihop. Tills jag biter så hårt att jag bryter. Och frågar mig själv hur jag kan älska att jobba med detta.

 

Mycket går bra i mitt liv just nu. Jag får min önskade höst. Det rullar på och jag bara väntar på att det där stupet ska komma. Trodde det kom i fredags. När jag skulle betala lägenhheten och det inte gick. Banken gick inte att välja. Pengarna gick inte att föra över. Men det gick tillslut. Men gissa om jag var nervös! Bröjade fråga pappa hur de skulle göra. Om de skulle ha ny budgivning och sälja bort min lägenhet som jag inte kunde betala. Men så blev ju inte fallet tack och lov. För nu är jag här. Ligger på golvet bredvid tv:n som ingick. Har hämtat ut nycklarna och äntligen är den min. Känns skönt efter de två värsta arbetsdagarna jag har varit med om. Jag är helt slut.

Mitt i all flyttpackning hittade jag en bok. En bok från den tiden då jag inte trodde jag hade några anteckningar. Men det hade jag. Jag började läsa några sidor. Fick en stor klump i magen.  Jag kan inte fortsätta. Inte nu. Den får ligga där ett tag till. Men nu vet jag. Jag har inga dokumentationer från sommaren 2011, men jag tänker i alla fall låtsas att den var så pass bra som jag minns. Att i princip hela gymnasiet (och inte bara de två sista åren) var svajigt och inte så fritt som jag trodde.

Men nu minns jag. Hur jag gång på gång försökte ändra på det jag gjorde. Nedvärderade mig själv för allt och inget. Och kände mig så jävla misslyckad. Och ensam. För allt höll jag inombords. Visst eskalerade beteendena senare, men det lilla jag har läst i den där boken är inte heller friskt. Inte någonstans.