Jag predikar om än det ena än det andra. Acceptans. Att våga vägra skämmas för sina psykiska problem.  Peka fingret åt idealen. Snöra hälsohetsen i sopkorgen och skicka den till en annan galax. Och så jävla vidare.

Medan jag själv gått på rutin. Rutin rutin rutin. Min rutin. Min gamla goa rutin. 

Eller? 

Nej. Inte gosig. Men rutin. Hoppas ingen ser. Att ingen märker. Att alla tror att det är som de vill att det ska vara. Som jag vill att det ska vara. 

Bra.

Allt jag säger tror jag på. Jag tror stenhårt på det och det ligger mig varmare om hjärtat än det mesta. Men inget fastnar på mig. Jag tar inte till mig. Jag pladdrar på. Agerar. Och ler.

Men det som i själva verket skulle komma från mitt hjärta, är egentligen bara en bandspelare som går på repeat. 

Och samtidigt som jag känner och tänker så når det inte riktigt ända fram.

Jag brukar se mig själv som en känslomänniska, med känslorna utanpå. Egentligen. Dock med en tillkommen tjock fasad som gott och väl döljer alla dessa känslor som ligger där utanför och puttrar och vill kännas vid. En fasad hård som betong.  Så känslorna är utanpå, fast samtidigt långt under. Beroende på när fasaden är uppe.

Nu känns det som att den har fastnat. Inte ens det som berör mig mest kommer fram. Bara rutin. Repeat. Följer ett automatiskt mönster. Agerar i sociala sammanhang så att andra ska bli nöjda. 

Men komma in på djupet. Ge och ta. Det tycks aldrig nå fram. Känner mig lite som en sten. En falsk sådan som säger en massa, men själv gör tvärtemot. Jag har aldrig riktigt skämts för sjukdomar, diagnoser osv. Jobbigt? Absolut. Men inte riktigt så där att jag har kollat mig över axeln när jag gått in på psykiatrin för att inte någon ska se mig eller oroats över att någon nära ska råka "avslöja" något om mig inför någon annan. Nu skäms jag. Så mycket. Över allt jag har och har haft. Över allt jag gör och har gjort. Och jag skäms för att jag skäms. För varför ska jag skämmas? Det är ju okej. Det är okej att må dåligt. Det är okej att ha problem. Det är okej att ha en psykisk sjukdom. Och man ska få prata om det.

Men jag når inte ens fram till mig själv. Utan stänger in mer och mer. För att jag inte vill synas. För att jag traskar på i mitt hjul. Min rutin.