Om drygt fyra timmar ska jag upp. Men det blev sent idag. Pysselkväll hos finaste Emma med familj och släkt. Dit åkte jag direkt från samtalet med min psykolog. Som var jobbigt. Fruktansvärt jobbigt. Så jag har försökt hunnit med att bearbeta det. Alla tårar. Och den grova, grova skammen. För vi gjorde en kedja, hon ställde de jobbigaste frågorna, upprepade de ord som får skammen att skjuta i höjden och jag grät. Bara grät och grät. Och det kom från ingenstans. En jobbig fråga och sekunden senare satt jag och hulkade. För den är oslagbar. Den känslan. Starkast av alla. Trots att jag blir förståd, tagen på allvar och verkligen validerad. Trots det tror jag att jag ska gå under. Men så däger hon: "Sofia, titta på mig. Ser det ut som att jag tycker det du gör är helkonstigt? Eller att du är en hemsk människa?" och jag förstår att hon i alla fall inte ser på mig som jag själv gör. Och det gör det hela mycket lättare att hantera.

Kanske jag vågar lita på att hon menar det hon säger när hon säger att det inte är konstigt att det är svårt för mig. Kanske jag vågar lita på att i alla fall hon tar mig på allvar.

Kanske gör jag det.

Kanske kan jag sluta förneka.

Och sluta skämmas över hur det är.