Would be easier to fight someone else than the war I fight within. It's impossible to hide from yourself. Where do I begin?

Hur hur hur. 

Min vanligaste fråga.

För hur ska det gå? Var börjar jag denna kamp?

Hur gör man? Hur har något så simpelt blivit så svårt? För jag har ingen aning. Var jag ska börja. Hur jag ska börja.

Att jag måste göra det, det vet jag. Och viktigast - det vill jag. 

Men hur?

Så många gånger som jag har försökt, både "officiellt" (typ dagvården, Ätstörningsmottagningen, gånger då jag sagt att jag ska försöka på egen hand osv.) men även i hemlighet. Då jag har försökt att försöka. 

Men jag står här idag. Inte ett dugg bättre. Bara en massa misslyckanden rikare. 

Och nej, jag kan inte se de som erfarenheter för det tycks inte som att jag har lärt mig något.

Hur hur hur.

Hur gör man?

Hur gör jag?

Var börjar jag? 

Förmodligen gjorde jag något rätt när jag idag äntligen tog med min handlingslista som har hängt på kylskåpet i en evighet och cyklade till affären. Slutade skjuta upp det som jag gjort sedan jag flyttade in. 

Men nu har jag mat även i kylen.

Kanske det är ett sätt att börja.

Och ett matschema.

Och fasta rutiner.

Och ingen triggade mat.

Och en sak i taget.

Till att börja med.

Jag vet inte hur jag gör. 

Jag vet inte vad jag ska göra för att det ska bli helt perfekt rätt.

Och jag vet inte hur jag ska hantera det faktum att det aldrig kan bli perfekt och rätt som min psykolog sa.

Jag tänker för en sekund att det kan gå.

Sedan kommer den stora hopplösheten tillbaka.

Hur fan ska det gå?!

För helt ärligt. Det känns mer än omöjligt.

Men jag får börja. Försöka ännu en gång.

Vad som händer vet jag inte.

Med tre bilder i huvudet.

Ett berg, en topp och friheten där bakom.

En dimmig väg med skymd sikt för framtiden.

Och en vägkorsning med två vägar att välja mellan.

Med de tre bilderna. Antar jag mig utmaningen.

Den mest rotade svårigheten av de alla.

Den största kampen.