Jag har nog insett att det är väldigt mycket icke-acceptans från min sida angående det mesta hos mig själv. Nu har jag även insett den stora, stora delen som rör mitt mående. Jag accepterar (alltså inser) inte det jobbiga och extremt krävande i många saker jag gör. För så fort jag gör något så tänker jag: "det var ju bara att göra" eller om jag inte gör något: "jag hade ju bara kunnat göra det...om jag hade gjort det". Jag förminskar mina ansträngningar som det tar mig att utföra vissa saker och egentligen förnekar att det är något jobbigt, hur litet det än må vara. Om jag klättrar över något jobbigt hinder, så yay för mig - för om det var jobbigt så var det något svårt jag gjorde oavsett om jag klarade det eller inte. 

 

Att välja nya kläder och orka ta på sig dem kanske är en del av en vardagsrutin för många, för mig är det en ansträngning - oavsett om jag gör det eller inte -, ibland går det lättare, ibland är det bara jävligt tungt och meningslöst. Samma sak med egentligen det mesta som måste göras om och om igen, att det liksom inte får ett slut. Att låta *det jag skadar mig med* vara och inte låta känslorna bestämma kan verka lätt när jag väl har låtit bli, men är egentligen något som har sugit musten ur mig. Samma med bära kläder jag inte vågar ha/anser att jag inte får ha, äta tillsammans med någon, att överhuvudtaget umgås. Att gå i DBT-behandling är något väldigt krävande, men som jag säger är lätt bara för att det har gett mig något och bara för att jag har gått dit. Att jag tar mig upp ur sängen när jag vill somna om och aldrig mera vakna är ingen nerförsbacke.

Och så vidare.

Ja, det är helt enkelt så med en hel del. Icke-aceptans... Men något man måste försöka acceptera är ju faktiskt sin oförmåga till att acceptera. Så om man skulle börja där. För att sedan försöka acceptera att saker och ting är rätt knepiga ibland. Att till synes enkla saker då och då tar så mycket kraft. Att något faktiskt kan ha varit, och vara, svårt trots att jag genomförde det.

Dessa tre har jag stött på i affärer och jag vet inte om jag är lättstött, men jag känner vad jag känner, och dessa fick mig att känna mindre bra saker.

2, träningshets

Jag vet inte riktigt om denna ska vara rolig på något sätt, men jag blir bara provocerad.

Förvirring. Sådan finns det gott om. Framtiden. Behandling. Fortsättning. Avslut.

"Denna dag har varit lång. Denna dag har innehållit ångest. Denna dag har jag ätit. Denna dag har jag kräkts. Denna dag har jag insett att jag inte har insett att jag faktiskt är sjuk. Denna dag har det gått upp för mig att jag tror att jag bara kan ändra allt för att jag bestämmer mig." (Dagbok i september eller något)

Det är konstigt. För trots att jag vet det. Trots att jag har det på papper. Trots kontinuerlig behandling. Trots tre omgångar dagvård för just detta. Trots sjukhusvistelser. Trots tankar. Trots känslor. Trots beteenden. Trots allt. Så kan jag faktiskt inte inse. Alltså jag vet ju att något inte står rätt till. Men samtidigt har jag svårt att ta det på allvar. Jag vet inte, det är svårt att förklara, men jag ser mig själv liksom inte som sjuk. Egentligen har jag ingen ätstörning. Det här är bara mitt sätt att leva. Inga konstigheter.

Men självklart vet jag att det är konstigheter. En hel hop av dem.

Men det förstår jag liksom i ett helt annat medvetande.

Kanske är det därför det är så svårt att acceptera att det är så himla svårt att göra på ett annat sätt än mitt eget. Att det är så svårt att göra något som ses så simpelt. Att det är så svårt att göra det trots att jag faktiskt har bestämt mig. 

Jag har bestämt mig.

Ändå går det inte.

Det är inte komplicerat. 

En sjukdom är komplicerad och komplex.

Men detta är ju ingen sjukdom. Inte för mig. Fast ändå är det ju det. Det finns som inte så mycket mer att skriva. Bara det att jag vet att det är så. Samtidigt som att jag vet att det inte alls är så.

BOOM!

I mängder.

Så det får plats i ett annat inlägg.

Nu har jag samlat mig lite grann sedan i tisdags. 

Jag kom på mig själv med att först bli arg - och vilken befrielse det var för en som knappt kan bli arg på någon annan än sig själv. Ganska snart föll jag dock tillbaka i det tillståndet jag alltid hamnar i när någon får mig att känna skam eller skuld. Jag biter inte ihop - jag bryter ihop. Men den första känslan var ilska. Den första tanken var "jag ska allt visa dig". Och det det var så härligt. Men efteråt var det inte lika härligt längre. Då tänkte jag mer "om hon säger att det kommer vara så här resten av livet så ser jag ingen mening". Det finns mycket fint, men ska det vara så, då ser jag verkligen ingen mening.

Så min största rädsla, att det är så här det kommer vara för mig, sattes lika med sant. Och tvivlet från min sida som utgör ett stort hinder, sades av någon annan. Jag fick frågan "hur länge har du försökt ändra på detta?"  i den mening att "se, det har ju inte fungerat speciellt bra". Jag vet det. JAG VET DET! Det är ju vad jag har sagt - medan jag fått uppmuntringar. Nu får jag detta. "Se hur misslyckad du är. Sex år och inte har du gjort något vettigt av det." Humöret på topp.

Jag tror min ledsenhet även berodde på att jag aldrig har känt mig tagen på allvar när det gäller ätstörningen, mest på grund av att jag inte har varit underviktig sedan jag lämnade BUP. Och tagen på allvar kände jag mig absolut inte när hon sa "du kanske ska försöka sluta förändra". Det skulle aldrig någon säga till en underviktig ätstörningspatient. Bett hen att sluta med sitt försök att bli frisk och istället återgå till sitt gamla beteende. Sällan. 

Nu var det inget "jag tror på det du tror på". Nu var det bara "sluta försök, det kommer ändå vara så här för dig resten av livet".

Nej. Det gav mig inte mer motivation att försöka med det omöjliga. 

Nej. Det gjorde inte att jag kunde släppa tanken "varför försöka när jag har misslyckats så många gånger?"

Nej. Det gjorde inte att jag kan börja ta mig själv på allvar för jag skulle ha något som heter ätstörning.

Det jag mest tänker nu är:

"Det är så här det är, och kommer förbli för mig"

"Inga av mina tidigare försök har gett någon utdelning så varför skulle nästa gång vara annorlunda?"

"Jag har inte ens någon sjukdom, det är bara att sluta inbilla sig och ta sig i kragen" 

Så jag är kvar här. Okej, uppenbarligen är jag kvar här eftersom jag varken mår bra eller är frisk, men jag är kvar i själva smeten eller vad man nu ska kalla det. Jag läser om olika saker (undviker dock triggade...så gott det går i alla fall, i princip allt triggar ju mig haha), skriver om det här, pratar om det och ja men helt enkelt finns det runtomkring mig ofta. 

Och det är vad jag vill, vara insatt i det som intresserar, försöka hjälpa de jag bryr mig om. Men  jag vet inte om det är det bästa för mig egentligen. Jag vill använda det jag har varit med om till någon nytta, både nu men även när (om?) jag mår bättre. Men jag vet inte om det skulle vara bättre att försöka må bra och sedan bara lägga allt bakom mig. Jag vill inte tro det, men samtidigt är det kanske så för just mig. Och när jag skriver detta skapas en klump i magen, för jag vill ju hjälpa, jag vill våga prata...för detta är ju faktiskt något jag ärligt kan säga att jag brinner för. Psykisk ohälsa är inget vackert, men det är på riktigt, det är viktigt. Men det är också viktigt vad som är bäst för en själv. Men även att man gör det man vill. Och om det inte är samma sak, vad händer då?

Jag har inte speciellt många måsten för tillfället. Men ändå går jag runt med en stressande oro i kroppen som jag inte blir av med. På grund av att det finns saker jag kan göra. Jag ser allt på samma plan. Allt måste göras. Och allt måste göras NU! Planera dagar in i minsta detalj, "bocka av" allt på min idélista, skriva blogginlägg som jag har på hjärnan, öva inför saker i skolan med material jag inte ens äger, läsa alla tidningar jag fått, göra DBT-läxan (som i princip innefattar hela dygnet), träffa vännerna, se om Los Hombres De Paco, äta på rätt tider och äta rätt saker, sortera bättre bland de några papper, fixa en bra låda till några saker..osv. Ja, allt hamnar på samma plan. För att jag kan göra det. Och det är inte ens måsten. Min idélista med kreativa projekt är ingen att-göra-lista. Mina vänner träffar jag för att jag älskar dem. Blogginlägg skriver jag för att jag behöver skriva av mig. And so on... DBT:n är prioriterad. Maten är prioriterad. Sedan är det andra bara saker jag gör för att jag vill och för att jag kan. De är inga måsten. De är inte prioriteringar. De är inget att stressa upp sig för. 

Ingen skjuter mig om jag bara andas en stund, lämnar det som inte är prioriterat till den dagen jag vill göra det. Det kommer dagar då det finns mer energi.

Jag har tidigare skrivit att jag hittade mycket hets när jag kollade igenom min blogg. Jag hittade även mycket annat som gjorde mig ledsen.

 

Haha vi kan ju ignorera allt annat svammel...men det där jag skrev längst ner om löftet som gick överstyr var väl den första insiktsfulla tanken jag tänkte...

Detta gör mig bara så ledsen. Speciellt när inlägget avslutades med en bild med tillhörande text "under tiden då jag var nyttig!". Åh nej, dumma flicka!! Du var inte nyttig! Sluta, bara sluta! Sök hjälp NU för du kommer varken bli hälsosam eller nyttig, du kommer fortsätta vara sjuk och bli ohälsosam på alla sätt och vis.
Jag hade fel, det kunde inte bara bli bättre - det kunde bli sämre också.

Och konsekvenserna blev som jag visste. 

Ändå gjorde jag det.

Så någon slags stolthet borde jag känna. Tänka att jag varit modig. Som ännu en gång utsatt mig för det som framkallar så mycket av den hemska känslan så jag knappt vet om jag står ut.

Och jag försöker. För det är tamigfan bra gjort. Att åka till individualterapin, säga det som är så himla jobbigt, vara i den där äckligt jobbiga känslan och verkligen försöka att inte styra in på annat, som inte väcker den känslan.

Jag menar förstås skam. Jag hatar skam. 

Nu är jag helt slut. Sitter på bussen och försöker att inte somna. Försöker att låta ångesten rinna av. Försöker att se detta som ett framsteg. För att jag för ett år sedan teg jag om allt som hade med maten att göra för att jag skämdes så. För att jag, trots att jag hade öppnat mig nio månader senare, fortsatte tiga för att jag skämdes. Så jag försöker verkligen sätta detta i perspektiv. Så att jag kan se ett framsteg. För att detta är svårt. För att prata om det jobbiga skapar tankar jag inte brukar ha - att skippa planerade möten. För att det är mer krävande än jag egentligen vill låtsas att det är.

Nu vet jag inte ens vad jag skriver, men vad är väl känslostormar utan...ja, stormar?

Ett nytt kapitel börjas just nu. Och sedan går jag vidare. Och vidare. Och vidare. Små, korta kapitel som jag försöker jobba mig igenom. Sedan är de historia. Som gårdagen. Jag var mest ett gråtande vrak. Men jag gjorde något som verkligen får skrivas in i min historiebok, eller något. Jag nyttjade telefonkontakten som jag får genom DBT:n. TVÅ gånger. Och det där med att be om hjälp, att lägga sig raklång och erkänna att "just nu klarar jag inte detta, hjälp mig, vad ska jag göra?", det är jobbigt. Det tar emot. Men jag gjorde det. Först på morgonen. Och såklart trodde jag att jag skulle komma sent till skolan eftersom jag cyklade fyra hela minuter senare. Nä jag kom ju alltså först. Svettig dessutom. 

Sedan ringde efter middagen. Och grät. Och hyperventilerade. Och skämdes. (Och bad om ursäkt för att jag ringde igen vilket jag tydligen inte alls skulle göra). Sedan, eller mitt under, kom Elina för att vi skulle se Buffy (favvoavsnittet dessutom). Och det var så skönt. För att jag kunde säga till min psykolog att jag inte behövde sluta prata, att jag bara kunde släppa in Elina och be hon vänta. Rödgråten och allt. För att jag vet att hon förstår. För att jag just då bara kunde släppa allt och säga att det var skit. För vad annars skulle jag säga? Så Elina kom in, jag fortsatte prata, lade på, gick ut i vardagsrummet och vi slog på Buffy. Och konstigt nog (eller ska jag säga logiskt?) kändes allt mycket lättare bara för att jag kunde sitta där, inte att jag pratade ut alla min känslor och så, men bara säga att det inte var bra och sedan sitta där och låta det vara så. Jag blev ju visserligen på bättre humör av att se musikalavsnittet, men jag kunde liksom låta känslorna få gå av sig själv - inte maskera dem bara för att verka glad och trevlig.

Nu sitter jag och andas ut ångesten och andas in den friska höstluften på balkongen. Det är kallt men rätt skönt att ta med det sista av morgonteet ut och sitta en stund.

Och ja, nu när jag publicerar detta är jag i skolan för här har jag internet.

Jag kan inte förklara. 

Det är bara en känsla.

Jag hamnar som någon annanstans. Bortom verkligheten. 

Jag kan inte förklara.

Jag kan inte bestämma.

Men jag kan bestämma vad jag gör. Och dessa tankar är jag inte rädda för längre. För en tanke betyder inte att jag måste följa den. Jag kan se att det "bara" är tankar. Jag vill att mitt avstånd mellan en tanke och ett faktiskt försök ska växa. För som det har sett ut så har tanke och handling varit i princip samma sak. Men för varje dag som går, för varje tanke som kommer, blir jag mindre rädd. Jag kan ta livet av mig - men det kan inte mina tankar.

Men viktigt: jag tänker inte ta livet av mig. 

Och detta är en sådan jävla bedrift från min sida. Jantelagen och allt vad det nu heter kan slänga sig i väggen för det här är en fet jävla gigantisk megastor bedrift. För trots att tankarna gör jag inget för att tysta dem. Jag följer dem inte bara för att kunna bli lugn efter att jag tänkt dem. Tankar som jag absolut inte vill ha egentligen. Men att hela tiden försöka bli av med dem, har jag märkt är så många gånger jobbigare än att acceptera att de är där och sedan inte göra något mer. Att komma till denna insikt är svårare än att stanna kvar i det gamla, men när man väl är här så är det mödan värt. För trots att jag har den där känslan just nu, är jag inte rädd för att jag ska svika alla, eller oroa med ännu ett försök och sjukhusbesök. 

Jag känner. 

Jag tänker. 

Men sedan är det stopp. Jag gör inget.

Och trots att jag är förbannad. Och ledsen. Och inte gillar det alls. Så försöker jag ändå acceptera stundens känsla. Utan att lägga någon vidare värdering i det. Trots att det gör ont. Trots att det är svårt. Men jag vet att det bara förvärrar situationen att förneka, förtränga och förvrida. Det skapar mer lidande.

Och så är det. Jag vet. Men ibland orkar man inte gör det rätta. Men ett av två får duga just nu. Att jag håller mig vid liv är viktigare än att försöka surfa på den förskräckliga känslan.

Just nu försöker jag fläta in matbiten i DBT:n och de läxor vi har denna vecka: observera och att göra en sak i taget. Givetvis också att vara konsekvent och varken låta ätstörda tankar eller känslor bestämma. Jag ska följa schemat trots att jag är arg. Trots att jag tänker att jag är tjock. Trots att jag tänker att det är för mycket/fel/dåligt/fel tid/fel plats/onödigt. Trots att jag är ledsen. Eller motiverad. Eller glad. Trots att jag är stressad. 

Jag har inte speciellt många måsten just nu, men ändå har jag en ständigt gnagande stress och oro som idag har tagit över måltiderna. Inte mycket till observerande och, med tankar här och var, kan jag inte heller säga att det har varit en sak i taget. Att styra tillbaka uppmärksamheten har inte heller gått nå vidare trots att jag verkligen har försökt göra det och tänkt på att inte vara dömande. Men mer än så har det inte förstört så jag kan fortfarande säga att jag i tre hela dagar har följt mitt himla schema - utan undantag. Gissar att mitt fysiska inre tackar mig för en semester från frätande magsyra. Trots att det gör ont nu, vet jag att detta i längden är det som gör gott. Såklart.

Trots att det heter "ätstörning". Trots att maten ses som problemet. Tänk alltid på att det är komplext. Förminska aldrig en ätstörning. För det är ett helvete - oavsett typ. Och det handlar om så mycket mer än mat.

Krävande dag.

Insiktsfull dag.

En hel hög med stora rädslor har utmanats idag. Inte alla samtidigt då, för en sak i taget var det ju. Och det har varit smärtsamt. Men nödvändigt. Och att bli en insikt rikare är inte heller fy skam. En viktig sådan. 

Jag har väl vetat det länge, men det blev så klart för mig när jag och Lina för ett tag sedan satt och pratade i bilen. Att prata om psykiska sjukdomar, vården, rättigheter, det som ligger bakåt i tiden för mig och dylikt det går jättebra och det gör jag utan att någon ens behöver fråga mig om mina tankar - det räcker om vi pratar om det (även med främlingar). Att däremot prata om vad som händer för mig just nu, vad jag känner och hur jag har mått den närmaste tiden kommer knappt fram även om någon försöker dra det ur mig. Jag har svårt att prata öppet om det även med mina närmaste vänner. Jag berättar inte, jag tar inte upp det och om någon kommer in på ämnet, skrattar jag gärna bort det och försöker komma in på det mer allmänna ämnet alternativt deras känslor och upplevelser - för sådant har jag ju inga problem att prata om. Så "våga prata om psykisk ohälsa"-snacket har börjat kännas som dubblemoral från min sidan, men jag kom även fram till att det faktiskt inte riktigt är det - för jag menar, jag pratar ju. Bara inte om här och nu. Visserligen behöver en inte vara som en öppen bok om en inte vill och vissa saker bör man fundera på vilka en tar det med (då menar jag som vanligt bara triggande saker och sådant som kan skada - inte "nu-ska-jag-inte-säga-något-för-det-belastar-någon"-tänket), men att prata om det som tynger en är viktigt. Att kunna ringa sin vän mitt i natten för att en har en sådan fruktansvärd ångest, att kunna prata ut en eftermiddag då det känns allt annat än okej, att bara kunna säga "det är skit", få en kram och sedan kunna känna lugnet av den andres närvaro och vetskap om lägets måendestatus.

 

Jag märker hur jag hela tiden skjuter upp och väntar på att ventilera mig - för någonstans vet jag ju att jag behöver få ur mig det för att inte spricka. Väntar några månader för att sedan berätta hur det var aldrig hur det är. Jag har testat så länge att berätta i efterhand, kanske skulle jag försöka säga hur det är just nu? Givetvis är det inte så "bara" eftersom jag håller det inne och nästan vägrar släppa på spärren just för att jag är rädd för att det jag säger ska låta dumt, för att jag är rädd för att folk ska bry sig om mig och tänka på hur jag mår och för att jag helt enkelt tycker det är nog jobbigt att må som jag mår (trots att jag vet att det oftast blir bättre av att prata) och att jag fortfarande mår så här.

 

Men jag har ju uppenbarligen ett tema denna höst som är att möta mina rädslor. Så då kan jag väl lika gärna ta en måendestatus nu?

Just nu, den senaste tiden, idag.

(Ni som inte tål annat än positivt tänkande ocj frid och fröjd kan sluta läsa här.)

Just nu tar de inte liten plats alls. De tar all plats. Och känslan av omöjlighet har fått sällskap av hopplöshet. För helt ärligt så börjar jag tro att det här är så det ska vara. Jag börjar ge upp. Den här matjävla skiten är jag så förbannat less på. Men ilskan som ibland har hjälpt mig framåt börjar mattas av. Det känns liksom "jaha". Jag vill göra någonting åt detta, men min vilja tycks inte ha någon magisk kraft som folk påstår sig att den har. För som fan att jag vill! Ändra på något som förstör tackar jag inte nej till. Men det är ju bara hur det ska gå som jag inte har en blekaste aning om. Och jag är så trött. Och jag tror inte en jävla sekund på att jag kan fixa detta. Jaja man ska tänka positivt, tro på sig själv och blahablaha. Men om jag inte gör det då?! Om jag har svikit mig själv för många gånger? Sagt "nu ska jag spöa skiten ut ätstörningen" fler gånger än jag kan räkna? Nä då är det inte så himla lätt att tro på sig själv. För hittills kan jag sätta ett likamedtecken mellan varje gång jag försökt och "misslyckande". Men nu har jag handlat igen. Wiho för mig. Och ja. Får väl se om jag kan finna tilliten till migsjälv.

Japp, det var väl en liten känslostorm just nu.

Inte på just idag. Idag har inget speciellt hänt.

Inte igår heller.

Eller förra veckan.

Eller förra året.

Och det är just det. Inget har hänt. Annat än att frasen "måste fixa detta en gång för alla" har blivit mer än uttjatad.

Och jag försöker förstå. Vad det är som får mig att stanna kvar. För uppenbarligen är det ju något positivt.

Det jag gör har blivit mitt "normala" liv.

Det jag inte gör...ja, det gör jag inte.

Jag försöker finna det som gör det så bra. Men jag letar förgäves.