Keep flying until you are the king of the hill
Jag skakade när jag gick och lade mig. Vaknade på samma sätt. Men av en helt annan anledning. Ångesten verkade inte ha någon gräns. Men jag vände på den vägen jag höll på att gå. Styrde stegen mot ljuset.
Utsikten från ett berg vi besteg med skolan i onsdags. 
Och ungefär så här kändes det efter vi hade slutat. Eller nä, när vi hade slutat kändes det tråkigt, men under tiden var det så här.
Vägen känns lång. Men kanske är det bäst att inte kolla framåt? Att bara vara här och nu.
Och det är jag gärna.
För här och nu sitter jag på hallgolvet. Efter en frukost. Utan för lite mat. Utan kompensation. Utan hetsätning. "Bara" en frukost. Inte så bara givetvis, men som det ska vara. Som jag har planerat.
Mot slutet satte jag mig, med det som fanns kvar av teet, på balkongen under taket. Ingen vidare värme, men lugnt på något sätt. Regnet, den friska luften.
Det blir nog buss idag till skolan för cyklar jag nu lär jag se ut som en dränkt katt när jag kommer fram. Om jag kommer fram.
Kanske mödan är värd. Att dra sig upp. För att få se den vackra utsikten.
Ungefär så här känner jag inför att det är terminens första schemadag och konslektion. Hoppas av hela mitt hjärta att det blir något abstrakt. Typ känslor. Det har jag gott om just nu.
Uppdatering:
Kommentarer
Trackback
