På andra sidan sårar orden lika mycket
31:a maj 2014
"Hur kommer det sig att de orden som sårar alltid sätter de djupaste spåren? Och vad svarar man på dem?"
Det skrev jag här och orden som då yttrades var tvärtemot det som jag fick höra idag - av samma människa. Förra året fick jag höra de ord som sårar mig mest. "Har du gått upp i vikt?" Men mer som ett påstående. "Inte vet jag" svarade jag. Åh jo, att jag visste! Vartenda gram.
Men andra ord sårar också. Trots att det är ord jag en gång levde på. Att det är sådana ord jag ibland drömmer om. Men det är också sådana ord som bevisar att även andra lägger fokus på det jag fokuserar på mest, och egentligen vill bli fri ifrån.
De gjorde mig inte glad. Bara obekväm. Sorgsen. Och ännu mer förvirrad över den egna kroppsuppfattningen.
Tankarna snurrar. Huvudet är trött. Och jag är less på dessa viktrelaterade kommentarer.
Hejdå
Only know you've been high when you're feeling low
Knivar sticker inom mig och jag tror jag har förträngt hur det var. Hur det är. Mitt i all min upprymdhet. Så mycket att göra att jag knappt hunnit tänka. Extas över vad jag ska betala på fredag. Var jag ska på tisdag. Jag tänker att jag är bortskämd som inte kan vara nöjd när allt är toppen. Men samtidigt vet jag att jag är nöjd. Jag är så otroligt himla jättenöjd. Jag vet också att en lägenhet inte kan ändra flera år av dåligt psykiskt mående. Det vore lyx. Men det måste jag jobba med själv. Det är två helt olika saker. Jag är jätteglad samtidigt som jag är jätteledsen.
Jag vill kunna tänka tillbaka på en sådan här gång och minnas att det har blivit bättre. Jag vet att det har det någon gång. Men jag kan inte minnas. Hur jag än försöker. Och det gör mig rädd att det alltid ska vara så här. Att det ska vara så här flera veckor till. För hur ska jag orka gå till jobbet fler dagar? Drar mig igenom varje dag och vet att det finns dagar jag kommer behöva jobba ännu längre.
Men samma sak här, jag älskar mitt jobb, jag tycker det är jätteroligt, men det är två helt olika saker. Jag kan vara så glad över det, över lägenheten, över mina vänner osv, men ändå inte orka med något av det för att en annan sida av mig är så himla ledsen. Jag kan prata om hur jag inte vill leva, för att 30 sekunder senare skratta åt något knasigt någon har sagt. Jag kan ha gråtit i flera timmar, för att sedan torka ansiktet, se svullnaden gå ner och se ut som vanligt igen. Min själ kan ha så ont samtidigt som jag badar i tacksamhet. Jag kan ha så mycket bra men ändå vara så trasig.
Uppdatering: jag hade en lång lista på människor jag skulle ringa, men efter ett samtal med min psykolog behövdes sedan inte den listan. Det måste gå det här. Med hjälp så kanske det kan gå. Jag är så glad att jag får den möjligheten i alla fall. Hjälp. Från en person som förstår mig.
Uppdatering 2: samma visa som vanligt. Mår dåligt, skjuter på att ringa, ringer, känner mig lättare till mods, tiden går och jag börjar invalidra mig själv och mina känslor som jag hade. Sitter här och försöker att inte tänka "fan vad löjlig jag är", "vad är det att må dåligt för?", "nog kunde jag stått ut", "jävla osjälvständiga jävel". Försöker validera. Försöker sätta mig in i min egna situation.
Jag måste ändra historien, jag måste skriva om de där sista orden
"...också tog hon sitt liv."
SLUT
Ja..."det är så det ska sluta för mig" har jag tänkt. Jag har liksom trott att det är så det ska vara, ska bli...
Jag började på inlägget i april och då gick mina tankar så här:
"Och om än jag inte ser något annat slut än det, trots att jag inte vet hur det ska gå, vad som kommer hända så...ja, för att citera Melissa Horn: "jag måste ändra historien, jag måste skriva om de där sista orden."
På något sätt. Hur det nu ska gå."
Nu, i mitten av juli, vill jag fortfarande citera Melissa. Men det känns inte lika nattsvart. Inte som det gjorde där i april. Eller i februari för den delen också. Men det ha alltid, sedan jag började få sådana tankar, kännts som att min död är något jag kommer fixa själv - oavsett om jag har varit djupt deprimerad då eller mått bra. Men jag måste ändra historien. Jag måste skriva om de där sista orden. Men kanske inte just nu, inte just idag. Jag kan få låta bladet vara oskrivet. De där orden kan få vänta. Jag fortsätter med att ta lite i taget. Nu klarar jag av betydligt mer än minuter - till och med veckor -, men det kan räcka så. Jag ser inte så långt fram tills dess att skolan börjar. Jag vet att den börjar, men jag liksom förtränger det ett tag.
Något annat jag förtränger är allt som har hänt. För att återigen citera Melissa: "För allt som var på riktigt känns på låtsas nu." Och ännu en gång: "Jag tar allting så enkelt, har förträngt hur det var". Allt är som bortglömt. Samtidigt minns jag allt så stjärnklart. Men det tar också ont att tänka tillbaka. Jag letar rätt tillfälle till att skriva. För jag har inte bearbetat något egentligen. Bara skjutit undan. Och det kommer bli jobbigt att tänka tillbaka på det. På allt egentligen. På hela våren. På mig. På framtiden. På nuet.
Men en sak i taget.
Jag försöker sudda ut orden på historien. Inse att det inte är något som "ska bli". Det är inte förutbestämt av någon annan än mig. Och om jag skulle tro på ödet eller något sådant skulle ändå allt peka åt motsatt håll - jag har ju överlevt trots att läkare har sagt att "du borde inte vara vid liv efter...". På något sätt måste jag förstå att det går att ändra sina planer (nu menar jag absolut inte att jag har några planer på att ta mitt liv, utan mer hur jag har sett på framtiden). Men det som har hänt, har hänt och någon gång måste jag ju röra vid det för att kunna lägga det på hyllan med det förflutna. Det kommer väcka känslor. Det kommer bli jobbigt. Och kanske blir jag tiggad av mig själv. Men jag är starkare idag gällande de sakerna, än vad jag har varit så bara jag finner rätt tillfälle så ska jag nog klara mig igenom en omgång av minnen från det nattsvarta.
I find it kind of funny I find it kind of sad
För ett år sedan, eller inte exakt på dagen, men förra året när vi firade Emma. Då bröt jag mitt över fem års gamla löfte. Jag åt glass och jag minns hur lycklig Emma såg ut när jag sa att jag skulle göra det. Det gjorde det värt ångesten efteråt. Och alla andra kopiöst negativa tankar. Om jag hade vetat hur hösten och vintern skulle blivit, hade jag aldrig ätit den där glassen.
Jag kan vara glad och lite stolt över att jag gjorde det, men mest ser jag allt med sorgsna ögon. Inte glädje och lycka. Bara ett sorgset "varför"? Inte just för att jag gjorde det. Men varför det ska vara så svårt. Varför allt hände. Varför jag inte tog emot hjälpen jag fick när jag var femton. Varför jag har varit så rädd att släppa allt. Varför det är så jävla många som måste ha det så här. Det är sorgligt.
Förra året var ångesten megahög, men inte så hög som jag trodde, och jag sov ju hos Emma och allt det där. Ville skada mig sönder och samman, men jag hade Emma, min klippa. Nu är det som förra året, förutom att jag är ensam och utan ett uns av stolthet. Bara rent och skärt hat. Och en massa impulser. Eller egentligen bara en. En specifik och stark - som förra året. Och ikväll är jag ensam. Men. Jag är också starkare än förra året. Trots att jag så gärna vill (men inte vill så klart), kan jag stå emot. Jag kan göra annat. Jag kan till och med vara kvar i den känslan. Inte göra tanken till beteende. För det är bara en impuls. Bara en tanke. Jag kan tänka miljoner gånger att jag skadar mig. Se scenarier framför mig. Men jag kan också stoppa där. För idag kan jag så mycket mer än förra året. Idag har jag så många fler färdigheter i bagaget. Men idag har jag också så många mer tankar, rädslor och negativ energi riktad till mig själv. Som är svårt att bli av med. Men jag skadar mig inte ikväll. Och det kan få räcka med det. Ibland får man nöja sig med att inte få allt på en gång.
Picknick med min bästa vän i badhusparken i min blivande hemstad idag efter bästa beachloppisen!
Du är inte ensam, det finns nån som går med dig
Kom för någon dag sedan ofriviligt, via en oskyldig hashtag, in på en bild någon hade tagit på sina öppna och nya självskadesår. Hade det hänt för inte så länge sedan hade jag säkerligen suttit där någon timme senare ungefär likadan. Jag tycker inte det är bra, eller ens okej, att visa sådana bilder, eller att visa upp sådana sår överhuvudtaget. Ja, vi ska absolut våga prata om det och inte skambelägga. Men sådant är något som uppenbart är triggande. Så det skippar vi tycker jag. Ärren är absolut okej. Lika okej att visa sådan hud som att visa hel hud. Ett litet sidospår där. Men situationen utspelade sig inte som den skulle gjort för ett tag sedan. Denna gång påverkade det tack och lov inte mig. Inte det minsta faktiskt. Det är ungefär det jag försöker tänka på nu när impulserna är högre än på länge länge. Och distrahera mig med detta. Trots att jag egentligen vill göra något helt annat. Så jag tänker på sommaren. Och på räknarens siffror. Och det hjälper mig. Jag må ha en sifferfixering, kanske inte end sådan hälsosam sådan, men i detta fall räddar det mig. För siffrorna är starkare än impulserna. Hoppas jag. Det måste de vara.
Känslorna virvlar runt och jag får inte tag på dem. Kan inte stanna kvar i dem för jag får inte fast dem. Och en mening tar en evighet att skriva. Ett ord, samla mig, ett ord till... Håller mitt hjärta tätt mot mig. Tänker på allt, så mycket. Kramar om mitt armband och vet att jag inte är ensam. Tänker på alla som, precis som jag, sitter inne denna fredagkväll och tänker. Jag blir inte glad. Jag önskar jag var ensam. Att alla andra slapp. Men samtidigt känner jag en krraft. Jag är inte helt puckad. För jag är aldrig ensam. Du är aldrig ensam. Det finns så många som kan förstå dig. Om du bara hittar rätt.
If you could feel what I feel for the moment, just see what I see and you know that I won't find peace
Hur ska man kunna tro? Hur ska man kunna hoppas?
Hur ska man våga försöka? När allt man någonsin gjort aldrig har fungerat.
Hur ska man kunna lita på de som säger att det går? Att det finns ett slut.
För utan slut ser jag ingen mening. Fullt ut eller inget alls.
Men orkar jag? Orkar jag med något av det?
Att låta det vara. Eller att släppa det helt.
Jag vet hur det har varit. Jag vet hur förstörd jag har blivit.
Så något bättre måste väl finnas? Men vad vet jag. När detta är allt jag känner till.
Försöker. Försöker. Och försöker att minnas. Men det går inte. Jag kan inte.
Det är som borta. Det som en gång var. För länge sedan.
Och jag vet att jag aldrig kommer komma tillbaka. Det är borta.
Förstört. Jag har förstört det. Detta är min trygghet. Men också mitt helvete. Jag förstår inte det andra.
Men jag vill. Åh jag vill så gärna!
Men är målet jag ser bara en utopi? Är det kanske inte så vackert där?
Men nog måste det väl vara finare än här?
Jag vill till målet. Men vägen dit vågar jag inte ens sätta foten på.
...det finns så många varför i denna svåra fråga
I just can't stop loving you
Jag hatar allt som äckelsjukdomen har fört med sig! Hur min hjärna har blivit invaderad av ett monster och satt så många verklighetsuppfattningar, signaler och tankar ur spel. Men också saker jag tvingats ge upp. Intressen som blivit förgiftade. Relationer som har brutits. Inget går att göra ogjort, men ibland önskar jag så himla mycket. För det är vissa saker som fattas mig.
Jag gråter ofta över henne. Saknar hennes lena mule. Hennes snälla ögon. Synen av henne komma travandes mot hagens öppning. Ljudet av hennes gnäggningar när jag ropade "Boniiiita". Jag försöker glömma henne. Men det är omöjligt. Mina fina fina Bonita. Men nej, hon är inte min längre. Har aldrig varit på riktigt. Men hon har behållt en del av mitt hjärta. Jag har länge undrat hur hon har det. Har försökt få tag på henne jag hade kontakt med angående Bonita, men utan resultat. Men igår såg jag en bild från en från mig gamla gymnasieklass - med Bonita! Så jag kontaktade hon som verkade äga henne (inte min klasskompis då) och jag är så glad att Bonita verkar ha det bra nu! Visst kan jag inte låta bli att sakna min fina bruna, jag gråter fortfarande när jag tänker på henne, men jag är säker på att hon har det bättre där än vad hon hade det med mig. Så trots att saknaden svider mer än mest så vill jag ju självklart det bästa för henne. Jag kommer inte sluta sakna henne, men jag behöver inte oroa mig över hur hon har det - eller som mina värsta tankar har gått; om hon ens lever.
Men herregud Sofia, det finns väl viktigare saker än vikten?
Så många gånger som jag slås av den där tanken att herregud vad många viktigare saker det finns än att tänka på vad jag väger eller hur min kropp ser ut. Så mycket viktigare saker. Och roligare framförallt. Vad är en sådan liten sak som ett ideal att ta upp så mycket tankeverksamhet?
Nog skulle väl mina vänner uppskatta mig mer om jag kunde fokusera på vad de sa istället för att tänka på hur äcklig jag är? Och om inte så säger väl det ganska mycket mer om dem?
Om än det skulle vara så att alla andra är viktberoende och ingen vill ha mig så får jag väl leva och dö som singel då.
Men det finns så jävla mycket viktigare saker! Som inte får tillräckligt med tid just på grund av att denna tid går åt till viktrelaterade tankar. Som gör att fokus är allt annat än här och nu på just det som sker i stunden.
Men det är svårt. För mig. För många, många andra. Och det ska vi inte sticka under stolen med. Inte kalla oss larviga. Det är inte så bara att sluta tänka på det. Men tänk så många fler roligare saker det hade funnits plats med om vikten hade haft en sådan liten betydelse som den faktiskt har.
Jag blir så less. Och arg. Och bara ännu mer otroligt less på sådana här rubriker. Vikten kommer ännu en gång i fokus, men jag är rätt så säker, utan att ha läst något, på att det är hur hon mår som är hennes stora vinst - och i hennes fall kanske det var just en livsstilsförändring och viktnedgång som var en del av vägen, men målet var ändå att kanske få förbättrade värden och helt enkelt ett bättre mående.
Varför måste fokus alltid ligga på kilogram?
Jamen också var det dessa kläder igen
Första jobbdagens väder var som sagt inte så bra, men däremot började dagen i ett mer positivt spår när jag tog på mig jobbkläderna.
Jag hade ju gruvat mig för de där jobbkläderna så in i bomben. Var säker på att de skulle vara för små osv. Jag mindes inte ens hur de passade förra året, jag hade bara en föreställning. Hur skulle det vara i år?
Ögonen säger att jag har gått upp hundra kilo, typ, medan andra kläder inte håller med.
Men ja, jag fick på dem gott och väl. Det är inte bara denna gång. Ofta går jag och bara tittar på något plagg i garderoben och får en föreställning att det är alldeles för litet. Så kan jag gå så där i flera månader utan att använda det för att sedan ta mod till mig att prova - och inse att det varken är för stort eller för litet. Så varför denna onödiga oro? Det tjänar ju ingenting till. Och om plagget nu skulle vara för litet, vad gör det egentligen? Ingenting, men ändå kan det göra så ont. Och jag blir så förbannat arg för att det gör det! Eller nej, känslor kan inte vara rätt eller fel, de bara är där, måste acceptera att jag känner så, men jag blir arg att de ska ta så stor plats. Varför ska en sådan, egentligen skitsak, få ta så onödigt mycket tid, tankar och positiva stunder från en?
"Jag säger att jag inte är trött. Men jag ljuger som vanligt. Jag är trött. Så fruktansvärt trött. Men jag vågar inte gå och lägga mig. För jag är också så rädd."
"Det finns andra planer för dig"
Jag tror inte på ödet. Eller något sådant. Men ibland kan jag undra hur livet fungerar. Hur vissa livsglada människor blir så sjuka att de måste kämpa för livet och ibland (alltför ofta) dör. Hur barn dör i bilolyckor eller hur hela familjer försvinner från detta jordeliv på grund av naturkatastrofer.
Allt detta medan jag, som inte har velat annat än att dö, som har misshandlat både mitt inre och mitt yttre, som har gått in mer än helhjärtat för att få somna in, ändå står här livs levande utan några inre fysiska problem, med en fullt fungerande kropp.
"Jag har aldrig sett ett sådant högt värde."
"Kanske går det med levertransplantation."
Som läkaren sa. Men på något sätt jobbade min lever gärnet, tillsammans med motgift, och stabiliserade läget - utan att ge några leverskador.
"Du skulle aldrig ha varit vid liv efter x x-tabletter." Då var vi väl inne på lite samma tankar, han och jag, för det var ju det som var meningen - jag skulle inte varit vid liv. Men på något sätt var jag det.
Men någon annan har också sagt till mig: "Det finns andra planer för dig."
Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vet inte vad jag ska tycka. Eller tänka.
Jag förstår bara inte varför det är så orättvist. Varför blir vissa dödssjuka, medan jag har överlevt flera gånger om, utan konsekvenser, helt smärtfritt.
Jag spred också mat- och träningshets
Jag tittar tillbaka. Och läser här på bloggen. Och blir både förvånad och förskräckt. Över det jag har skrivit förut. Om träning och mat. Och inser att jag också var en sådan.
Att jag var det där i höstadiet vet jag redan. Men jag ser att detta inte var så länge sedan. En sådan som måste redovisa allt, skriva ner att en känner sig duktig, påpeka att jag, jag har minsann tränat si och så många gånger och se på på mig allihopa vad duktig jag är! Och kolla kolla på mig hur lite jag har ätit!
Jag skrev om mat som onyttig, nyttig, bra, dålig och antal kilokalorier (siffror som jag givetvis har suddat ut, de jag har hittat). Jag skrev saker som jag aldrig skulle skriva nu. Jag skrev på ett hetsigt (och sjukt) sätt.
För trots att det kanske inte har hänt så mycket i mitt huvud angående de sakerna, har det hänt miljontals bra saker som rör medvetenhet. När jag skrev om hur mycket jag tränade, vad som fungerade (fokuserat på viktminskning - men det skrev jag ju aldrig rakt ut), vad jag inte åt och att jag minsann hade gjort det och det så jag skulle få "unna mig" (hatar uttrycket) det andra, då tänkte jag inte ens på att det var något. Nu förstår jag inte hur jag kunde skriva ut sådana tankar.
Jag är medveten om att sådana tankar inte är sunda och jag är medveten om att det varken angår någon annan eller gör någon nytta att redovisa allt för alla alltid. Men när jag skrev allt det där kunde jag verkligen inte se det ur något annat perspektiv än mitt eget och jag blir så ledsen när jag tänker på alla jag har påverkat negativt.
Jag syftar givetvis inte på när man har ätit en god middag eller vill tipsa om ett roligt recept man nyss testade. Inte heller när man vågade sig på den där träningsformen som var så rolig eller att man nyss har har tagit sig igenom det där loppet (och nej, det behöver inte vara ett maraton).
Någon gång. Måttligt.
Men att hela tiden redovisa tid, mängd, vikt, distans....siffror siffror siffror. Allvarlig. Av vilken annan anledning än den att jämföra, bevisa och öka på hetsen?
Givetvis förstår jag de som driver träningsbloggar...eller nej, det gör jag inte, inte fullt ut. Vilken nytta ger egnetligen redovisandet av vikter, set och repetitioner när alla människor och kroppar ändå är olika och man inte kan kopiera någons träningspass rakt av? Visst känns det bra att kunna öka i vikter om ens mål är att bli strakare, men måste hela välrden veta antalet kilo? Inte för att jag längre följer några sådana bloggar så jag kanske är helt ute och cyklar angående innehåll. Men borde inte fokus ligga på träningsglädje, tips på nya varierande övningar eller ett utbud av träningsformer där en kan hitta sin egen typ?
Visserligen riktar ju vissa sig mot speciella saker och inte vill ha en blogg om annat än till exempel styrkelyftning eller distanslöpning. Men måste allt jämnt och ständigt redovisas?
Man kan vrida och vända på det i alla möjliga vinklar, men nu har jag spårat ur en aning från det jag började med. Främst tänkte jag väl egentligen i allmänhet. Visst ska man kunna skriva vad men gjort en dag och denna dagen kanske innehöll träning och en lunch på stan. Absolut. Men det finns ju gränser. En ständig redovisning anser jag inte tilför någon nytta, snarare att det bara späder på hetsen då folk lätt jämför sig med varandra. Om hen har tränat i och så måste kanske jag också göra det för att vara "duktig" jag med? För det är väl det som förmedlas till oss idag? Träna utan gränser och ät enligt de senaste trenderna om vad som anses vara "nyttigt" så duger du, då är du duktig.
Men är det sant? Nej! Ta hand om dig själv på bästa sätt - både din kropp och knopp - och gör det du mår bra av. Lättare sagt än gjort va? Det kan du ge dig på, men att hetsa fram ett välmående och göra saker bara för att "man ska", det håller inte i längden. Gör det av rätt anledning och gör det för din skull.
Nu har jag både skrivit mycket annat och mycket längre än vad jag hade tänkt, men det blev bara en sådan chock för mig att se att det bara var något år sedan jag också höll på att hetsa öppet så där (plus att jag har så sjukt mycket tankar så bokstäverna bara flyger fram). Skillnaden mellan nu och då är att jag helt enkelt har fått en större medvetenhet och det har jag förmodligen till största del att tacka...håll i er nu... Livskick för. Förvånande va? Förmodligen inte. Men jag är så tacksam över allt jag har blivit medveten om. Dock finns det ju alltid mer, det finns säkert saker jag gör som fortfarande hetsar och triggar. Men jag försöker att undvika det och är glad över att jag faktiskt kan tänka på vad jag skriver, delar och gillar på internet.
Jag vill inte sprida hetsen. Vill du?
Så mycket som aldrig blir sagt
Det finns så mycket jag vill skriva om. Det finns så mycket jag vill säga. Till er. Till de i min omgivning. Till hela världen. Jag vill utrota ätstörningar. Jag vill att tabun kring psykisk ohälsa ska försvinna. Jag vill stoppa häslohetsen. Jag vill att det inte ska spela någon roll vilken hudfärg man har. Jag vill att man ska slippa bli kränkt för att man är något annat än heterosexuell. Jag vill att utseendefixeringen ska vara ett minne blott. Jag vill att alla människor ska bli behandlade som att alla vore lika mycket värda - för det är vi.
Det finns så mycket. Och det finns så mycket mer. Som bara stannar vid att vara tankar.
Ett drygt år senare
Jag tänkte ha på mig denna. Som jag köpte när vi var i Holland med orkestern och tänkte: "kanske jag vågar ha på den någon gång". Jag tänkte ha den på konserten igår. Men tyvärr vågade jag inte (på grund av många orsaker). På förra årets vårkonsert hade jag aldrig ens tänkt tanken. Att ha kortärmat? Aldrig. Om det inte vore för ärren och såren då hade jag ändå inte haft något som inte täckte handlederna. För där var armbandet. Som visade att jag "tillhörde" ett annat ställe just då. Att jag inte var fri.
Förra årets vårkonsert med ett ID-band, en pappa som stod och vakade över en och inte fick släppa en ur sikte och ett LPT-besut i journalen, var en helt annan konsert än den jag spelade på igår. Att jag gjorde en av mina sämsta konserter är ju en helt annan sak, men det var inte det som kändes mest.
Det var att jag efteråt kunde hoppa in i bilen med mormor, skjutsa hem henne för att sedan komma hem och prata eventuell framtid med pappa.
Inte bli skjutsad tillbaka till något annat än det som var mitt hem, för att permisionen var slut.
Det var att veta att jag hade tillbringat de två senaste veckorna både i Hultsfred, Kalmar, Stockholm och Örebro, fullt med grönska och värme.
Inte instängd bakom ett sjukhus kalla väggar berövad på min frihet.
Det kändes mycket att konserten inte gick lika bra som jag ville. Men när jag gick och lade mig var ändå tankarna på framtiden som fick störst plats.
Onödiga ord
Lade fram Duotidningen nu på morgonen och började läsa. Reagerade direkt på framsidan och den lilla rubriken om Leilas nyttiga mat. 
Visste att jag förmodligen inte borde läsa - speciellt inte under frukosten - för att undvika skam- och skuldkänslor. Men jag läste så klart. Och direkt när jag kom till artikeln och insidans rubrik förstod jag att det inte alls var hälsohetsens "nyttighet" det skulle handla om, utan tillsatser. Men visst drar det väl till sig blickar när framsidans rubrik har ett sådant "hett" ord som "nyttigt".
Dock fortsätter jag att störa mig på ord. "Unna".
Ja, det är jättebra att äta mat från grunden och undvika tillsatser i den mån man har möjlighet till (det är ju olika för alla). Det tycker jag också. Jättebra. Men. Att använda ordet "nyttigt", det är det jag stör mig på. För säger man att något är nyttigt, värderar man det till bra, och då blir det andra dåligt.
Men Leila höll i alla fall med mig.
But I have these scars, that's all they are.
Jag börjar skämmas för dem mer och mer. Trots att jag blev bättre på att acceptera dem ett tag där. Ärren på armen. Och har dragit mig tillbaka till mitt trygga hål där långärmat är allt som existerar. Men varför? Mina åsikter är ju att ärren finns där och är något man måste acceptera. Nya sår kanske man bör dölja för att inte trigga andra med liknande problem, men ärren är och kommer förbli där. Så jag måste väl försöka klättra mig upp ur hålet igen och börja arbeta på samma sätt som förra våren. Jag säger inte att jag är tillbak på samma ruta som då - nej jag har kommit längre -, men samtidigt är jag tillbaka där. Dock går det nog lättare att ta sig upp när man redan varit där uppe. Och det blir lättare ju fortare jag börjar klättra.
Jag får väl vara beredd på att få frågor. Och försöka acceptera att det är helt okej. Klart vissa frågar. Men jag behöver varken berätta hela min livshistoria eller ljuga.
Någon har sagt att det ser brutalt ut, lite coolt. Någon annan har sagt att jag kan tatuera in en katt också är ärren häftiga rivmärken efter den.
Jag ser det varken som brutalt, coolt eller som någon häftig effekt till famtida tatuering. Än kan jag inte acceptera ärren som finns, som alltid kommer finnas. Nu blir jag bara arg så fort jag ser dem. Avundas dem som har "rena" armar. Hatar på mig själv att jag har gjort det jag har gjort. Det har varit lite ångestlindring. Men mest straff och tvång. Så nej, jag tror inte jag kan säga att det kanske är just tack vare dem som jag fortfarande lever. Det har inte fungerat så för mig. Men hur mycket jag än ältar, ångrar och önskar att de kunde försvinna någon gång (och sluta klia så förbaskat), kommer det inte göra något bättre. Kanske får detta bli en utmaning i acceptans.
All these years goes by so fast
Har nyss suttit och läst igenom mitt Någonting annorlunda inlägg om "Vintern 2010" och påminns om allt det jag hade glömt bort. Den mörka sidan av det som jag nu brukar tänka som "lycklig". Nej jag var inte lycklig. Jag var sjuk. Styrdes av tvång och ångest. Alla ord fick mig att komma någorlunda nära känslan jag började känna där i åttan. Något annat jag märkte var hur mer medveten jag nu har blivit om vad man inte "borde" skriva. Uppenbart triggande ämnen alltså. Då täntke jag inte på det. Nu är jag arg på mig själv över att jag skrev vissa saker som egentligen inte var vikiga. Känslor, är viktiga. Siffror är inte viktiga. Men samtidigt vill jag inte radera det. För jag har en gång varit sjutton, okunnig och suttit och skrivit och publicerat inlägg här. Och det är liksom en del av min (sex år gamla!) blogg. På många av mina sidor (Twitter, Instagram, Tumblr t ex) är jag mån om att det ska vara "rent" så jag rensar där med jämna mellanrum. Men inte här på bloggen. Så förlåt om ni någon gång läser något gammalt som triggar, men jag kan inte läsa igenom alla och ändra. Och det inlägget som jag har läst nyss är texten på bilder så det går ju liksom inte heller att ändra. Men stöter jag på något så ska jag varna eller göra något åt det.
Från mitt första något annorlunda inlägg.
"(och förhoppningsvis enda)"
Jo visst visst.
Patience is hard when you just don't know where all the waiting is taking you
Jag har vetat att dagen har varit nära. Men när jag såg denna bild insåg jag att dagen var igår. Och att detta var idag för ett år sedan. Alltså dagen efter.
15:e maj. Då jag fick tre långa kramar av dessa. Då jag och Rebecca grät mot varandras axlar i vad som kändes som en evighet. Dagen efter 14:e maj. Då jag hade legat på ett toalettgolv, en gräsmatta, en sjukhussäng på akuten. Igår var ett år sedan det självmordsförsöket. Jag önskar att jag kunde säga att jag var någon helt annanstans, på en helt annan planet. Men tyvärr. Eller ja, jag är ju inte på något sjukhus just idag och det är givetvis både bra och skönt. Men jag önskar jag kunde säga att jag hade kommit någonvart. På vissa delar har jag väl gått framåt. På vissa har jag backat. Och ja...jag önskar att jag kunde säga något bättre efter att det har gått ett år, men det kan jag inte.
Nu kan det vara för sent att säga som det är
Något som snart blir historia. Något som inte sagts. Något som hålls kvar. Villigt, men ändå motstridigt. Kanske är det för sent att släppa ut det. Kanske finns det ingen anledning. 
Kanske gör det skada. Kanske gör det nytta. Eller så blir det varken eller.
Hur ska man veta? Behöver man veta? Eller ska man bara låta hjulen snurra?
M, 44, 37, XS, 36, XXL, 164, 56...
Storlekar. På olika saker.
Och det där men att klippa storlekslappen. Hur ställer man sig till det? Gör man det för att göra klart för sig att man inte är storleken? Men då borde det väl inte spela någon roll att den är där? Eller klipper man bort den för att slippa se den? För att man ser sig själv som storleken?
Bara storlekar. Ett slags objektivt mått som ska underlätta.
Men också ett mått som kan tära på ens inre. Jag insåg för någon dag sedan hur olika syn jag har på dessa mått. Storlekar. Beroende på vad det handlar om.
Jag har köpt två huvudbonader (studentmössa och hatt) det senaste året, provade lite och sedan tog den storleken som passade på respektive hatt - utan att reflektera.
Skor testar jag gärna flera gånger om - för att se om de är bekväma. Sedan är det inget mer med det och det spelar ingen roll om det är 36 eller 39.
Jag grubblar inte. Jag analyserar inte. Jag värderar inte storleken. Jag tar det som passar, trivs i och tycker är fint. The end.
Men. När det kommer till kläder, då ska det minsann kastas nedvärderande ord till höger och vänster. Vågar inte prova för kjolen kanske är för liten. Köper inte den där fina tröjan om jag måste ha den storleken. Ler lite i smyg, trots att självhatet är lika stort som vanligt, när den mindre storleken passar.
Trots att mitt intellekt vet det. Sanningen.
Storlekar är storlekar. Siffror eller bokstäver eller vad det nu är, för att få ett ungefärligt hum om vad man ska prova och köpa. Inte ett mått på ens värde. Varför ska det vara så känsligt? Man har storlekar. Men man är ingen storlek.
Knepigt det där. Jag vet inte ens vad anser. Finns det något "rätt" och "fel" ens? Eller är det tanken bakom som avgör?
