Är det jag som har triggat er?

De senaste två åren har jag fått reda på alldeles för många som har blivit sjukA i en ätstörning av något slag. Hur många vet jag inte längre - jag tappade räkningen efter femton. Över femton stycken som jag ändå känner eller har känt rätt väl. Jag har gråtit för så många vänner, bekanta och även de jag bara känner till. För jag blir otroligt berörd och kan inte låta bli att bry mig (alldeles för mycket?). Nu gråter jag inte längre. Jag berörs fortfarande. Men nu har det hänt så många gånger. Nu blir jag inte ens förvånad. Bara förvånad över hur många gånger jag har tänkt tanken "undra hur hen mår, undra om hen har problem med maten"innan jag har vetat något och det har visat sig vara rätt. Det är något med sättet folk rör sig på. Något med sättet att prata på i vissa situationer. Jag vet inte, men på något sätt kan jag känna det på mig ibland.

Något jag inte kan är att låta bli att känna skuld. Jag vet att en ätstörning beror på många faktorer och att alla är riktigt komplexa, men jag kan inte sluta älta det faktum att jag i min öppenhet har triggat de som kämpat i tystnad. Det gör att jag blir förtvivlad och frustrerad för hur ska jag göra? Vad ska jag säga? Hur ska jag bete mig? Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på allt jag har gjort tillsammans med andra som har haft samma problem och vad negativt jag kan ha påverkat många. När jag numera är med de jag vet har det jobbigt, då kan jag lättare gå på en frisk väg, alltför att inte trigga någon annan. När jag tänker på att jag kanske har påverkat ännu fler negativt genom det jag skriver eftersom jag ju inte vem som läser, sticker det till ytterligare till i hjärtat. När kommer en till den fina gränsen - vad är det man kan skriva? För mycket kring psykisk ohälsa är ju bra att prata om och fungerar även i förebyggande syfte - om en inte går in på metoder och liknande -, men när det kommer till ätstörningar gäller ju inte det riktigt (hade en källa som jag tappade bort, men men). Siffror, mängd, knep och dylikt är väl ganska uppenbart att en inte behöver ta upp med någon annan än ens behandlare eller någon annan person som hjälper en på ett sådant sätt. Var går gränsen där det en berättar om sina sjukdomsupplevelser gör mer skada än nytta? Hur öppen kan en vara? Hur öppen kan jag vara? Hur öppen har jag varit? FÖR öppen? Skriver jag triggade? ÄR jag triggade när jag umgås med folk? Men samtidigt kan jag ju faktiskt inte uppträda som frisk när jag inte är det. Jag kan kämpa som attans - det gör jag 100% av tiden när jag vet att jag är i närheten av någon som har dessa problem -, men jag tycker ju inte det är jobbigt för skojs skull. Det ÄR ju jobbigt. Så till viss del kan jag behärska mig, tänka på andra, välja friska val eller kamouflera mig så gott det går,  men jag har ju också min strid som upptar de flesta av mina tankar, så rent logiskt vet jag att jag inte kan uppträda som jag vill i andra sjukas sällskap - dvs frisk och fri - eftersom det inte är verkligheten. Ändå kan jag inte släppa orostanken att jag har orsakat så mångas lidande. Att det är mitt fel att många fastnat i detta träsk. Att jag sprider någon slags triggade smitta. För hur kommer det annars att så otroligt många i min närhet har drabbats av detta? Jag vet att det är många i Sverige som är sjuka och att mörkertalet är enormt, men så många som jag har fått reda på har problem kan väl inte bara vara en slump?
Men när det kommer till de där jag har fått reda på deras problem genom att de har öppnat sig för mig kan jag i alla fall känna att något bra måste jag ju ha gjort. För att någon visar tillit till mig kan vara något av det finaste jag kan få och att folk säger att de pratar/skriver med mig för att de vet att jag är så öppen gör att jag känner mig så hedrad. Att någon vill öppna sig för mig. Så att jag har fått reda på att så många är sjuka är jag inte ledsen för - jag är glad att de har öppnat sig för mig, men ledsen att de har blivit sjuka.


TILL ER SOM FÖRSÖKER NÅ MIG IKVÄLL: JAG HAR STÄNGT AV TELEFONEN PGA ALLT SOM MÅSTE GÖRAS, JAG ÄR INTE DÖD

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0