Det tog fem ark papper, många många minuter och mycket energi att göra denna. Trots att det är en notrad som jag dessutom hade planerat inte skulle vara varken rak eller symmetriskt. En rad från Buffy så klart som bara är så klockren att jag behövde ha den att fylla ut mina väggar med. 

Men det tog tid. Och kraft. Och mod.

Hur konstigt det än låter.

För det jag ska göra imorn och det närmaste året är inte "för skojs skull" som jag säger. Jag utmanar en av mina stora rädslor. Men jag är trött på att vara så otroligt rädd för att måla och rita på papper så att det hindrar mig och mina kreativa idéer. Egentligen är det väl inte målandet i sig som är själv grunden, utan det stora ligger väl i rädslan att misslyckas och inte vara "duktig". Men hursomhelst kommer jag mig aldrig för att måla. Jag räds det, kan absolut ingenting, men jag vill så gärna lära mig. Det är det jag försöker intala mig - jag är där för att lära. För att jag vill lära mig nya tekniker. Det skrev jag också i mitt personliga brev, att jag inte var bekant med några som helst tekniker inom det området men att jag gärna ville lära mig. 

Jag vill lära mig. 

Jag vill lära mig. 

Jag vill lära mig. 

Upprepar det gång på gång.

 

Men jag är också fruktansvärt rädd. Det är inte längre någon skräckblandad förtjusning, utan bara rädsla. För tänk om alla har förkunskaper trots att det inte krävs. Tänk om de är Picasso hela bunten. Och om ingen vill umgås med mig för att jag är dålig. Det är massa om "tänk om de tycker"-tankar. Och jag hatar det! Jag vill ju vara en sådan som inte bryr sig. 

Men jag bryr mig. 

Och jag är rädd.

 

Men. Det är dags att testa mina gränser och se vad jag kan åstadkomma. Vad jag kan övervinna.