...men jag kanske bara behöver få uttrycka mig

Varje gång jag publicerar något på sociala medier så som Facebook, Instagram och ibland även blogg.se så skäms jag. Inte nå så fruktansvärt som jag gör i mina svåraste stunder, men jag känner den där skammen och för mig är det en av de svåraste känslorna. Inte nödvändigtvis över vad jag publicerar, utan mer att jag publicerar. Jag försöker att inte lägga ut så många bilder på Instagram och raderar helst några efter ett tag. På Facebook måste jag ibland vänta några dagar på att få säga det jag vill för att jag tycker att jag skrev för nyligt. Bloggen vill jag dock uppdatera helst varje dag, men när det blir inlägg som det har varit den senaste tiden, för att jag varken har tillräckligt med internet eller tid, så känns det inte bra. För ett tag sedan lade jag upp en bild på min Instagram på mina örhängesställ och dagen därpå lade jag upp min lilla text på Facebook (som började som en tänkt statusuppdatering på fb för någon månad sedan, men som övergick till lite rim och som även fick ligga på hyllan ett tag). Då skämdes jag. Stängde av internet fort som attans och lade mig. Där var det dubbel skam. Både att jag skrev när jag hade lagt upp en bild på Instagram dagen innan och vad jag hade skrivit. Men jag ville ha det sagt. Och ibland kommer mina känslor bara ut i diktvarianter, ibland i långa blogginlägg, ibland i bilder och ibland i några helt vanliga meningar. Men trots att jag fick många fina ord för de rader jag hade skrivit så skämdes jag. Lite mindre över innehållet men desto mer över själva görandet. För att jag av någon anledning anser att jag måste bli mindre aktiv på sociala medier. Visst har användandet av internet i det stora hela gått överstyr och många missar mycket i det verkliga livet. Men det var inte det jag tänkte prata om. 
Eller rättare sagt skriva. 
Men jag anser alltså att jag inte har rätt att skriva, fota och uttrycka detta så att andra ser (och jag kan tala om att det varken är många Facebookvänner, Instagramföljare eller blogg läsare jag har - lite fler på Twitter men det är min frizon för negativitet mot mig själv typ). 
 
Men kanske jag bara behöver få uttrycka mig? Utan att behöva planera när jag ska publicera de saker jag vill uttrycka. Låta mig själv få förmedla det jag känner. För det är i texten som jag lättast och mest varierat kan formulera mig. Jag är dock varken ett språkgeni eller sitter inne på stora, svåra ord. Det jag skriver kommer oftast från hjärtat utan att riktigt passera hjärnan. Så allt vad korrekt och språkligt rätt heter följer inte med det jag skriver. Men jag skriver ändå.
 
Kanske anledningen att jag bara behöver ventilera mig räcker för att jag ska få uttrycka mig? Att det borde vara okej också. Trots att det finns mening med mycket av det andra jag lägger ut. Jag försöker skriva om att inte bara må bra, att leva med något som lätt stigmatiseras i vårt samhälle - just för att jag vill lätta på den spända stämningen krig ämnet psykisk ohälsa. Jag delar med mig av mina pysselprojekt för att jag hoppas att någon också finner glädjen i skapandet och blir inspirerad. Jag vill ofta (men inte alltid) uttrycka mig med en baktanke. Men att det ger stor funktion för mig personligen just i text på sociala medier, borde inte göra det skamfyllt (jag älskar ju när de jag följer uppdaterar).
Det kanske är jag behöver uttrycka mig. 
Det kanske är så att jag behöver uttrycka mig.
Kanske inte helt utan begränsningar - för vad som helst kan en ju inte skriva, typ som vissa triggande saker  - , men utan skam för att jag gör det. 
För att det är viktigt för mig att få ut det jag känner. 
För att jag känner så himla mycket.
 
Klockan 05.15 + någon gång från bussen en morgon.

Kommentarer
Liselotte

Hög igenkänning!

Vissa gånger ligger mina utkast och väntar i veckor, på att jag ska orka stå för att jag publicerar. Ibland hamnar de i papperskorgen. Och då skriver jag inte något extremt, jag har inga troll-följare eller har varit utsatt för näthat. Bara lite vanligt ifrågasättande, av folk som ändå alltid kommer att ifrågasätta, eller inte alls förstå (och därmed inte borde spela någon som helst roll).

Ändå fortsätter jag. För jag vill uttrycka mig.

Fortsätt du också!

Svar: Har aldrig heller varit utsatt för något sådant, knappt ifrågasättande heller, men ändå tar det emot ibland.
Men jag ska fortsätta. Och jag älskar att du fortsätter, för det är alltid något som sätter spår när jag läser det.
Sofia Kihlström

2015-08-27 @ 17:29:28
URL: http://liselotte.livskick.nu

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0