Jag skrev att det var en annan historia. Men egentligen är det samma. Jag hade kvar planen på att ta mitt liv. Så fort jag blev utskriven egentligen. Men då skulle jag avsluta dagvården. Och sedan var jag ambivalent. Jag bokade in saker hela tiden för att distrahera mig men ändå hade jag den ihållande tron om att "det är så här livet ska sluta för mig, jag ska ta mitt liv, jag har gjort mitt, jag är färdig här". Och smärtan jag kände. Över allt. Över livet. Är svår att beskriva. Allt jag hade jobbat upp på dagvården hade fallit sedan länge, de få saker jag såg som meningsfulla hade tappat sin mening och det enda jag väntade på var "rätt tillfälle". Jag visste att jag skulle göra det, det vara bara lite osäkert exakt hur och när. Men jag planerade ännu en gång. Ganska precis en månad efter mitt tidigare försök hände det. Och denna gång, samma dag som det skulle ske, ringde Emma. Såklart. Jag förstår inte hur hon gör. Men hon kan känna på sig. Fast jag sa ju ingenting. Såklart. Försökte vara övertygande och svor åt henne i mina tankar för att hon nästan lyckades stoppa mig. 

 

Jag förstår att jag sedan blev skickad till psykakuten 32:an. Lite insikt har jag ju. Men vad jag inte förstår är hur de kunde skriva ut mig samma dag efter att de först hotat om LPT. Jag blev jätteglad såklart, för att vara där inne hjälper mig inte, men när de först bedömde att suicidrisken var hög, tänker jag väl inte att det logiska är att skriva ut någon. Jag träffade i alla fall min psykolog direkt efter och jag var så trött och så icke-närvarande. Men jag hann snappa upp det hon sa om att jag kunde ha andra problem. Autistiska och psykosliknande drag. Och det kom och gjorde min trasiga skalle ännu mer skada. Men sedan dess har hon aldrig nämnt det. Något jag däremot lärde mig, kanske inte under just detta samtal men senare, var att tanke inte är lika med handling. Och det gjorde att vi kunde hålla vårt mål som vi satt upp då - hålla mig vid liv tills sommaren.

 

För var det kaos. Jag var förstörd. Jag hade ju inte planerat längre. Jag visste inte vad jag skulle göra. Men jag tog varje dag som den kom. Jag bestämde mig aldrig för att nu ska jag leva. Men jag tänkte inte framåt så mycket. Jag försökte vara ärlig med min psykolog. Jag hälsade på (min) Emma och även Henny, tillsammans med Anna, (vår) Emma och Rebecca. Och på något sätt blev det tillslut sommar och jag levde. Jag hade till och med sökt till Framnäs, kommit in och börjat leta lägenhet i Piteå. Jag tänkte "fukc normal" och försökte fokusera på att bara överleva dagen. Och inte göra så jävla mycket av framtiden. Ett år konst och sedan får jag se vad som händer. Och det gick. Trots tårar. Trots ångest. Trots hopplösheten. Trots att dö var det enda jag ville.

Jag fick min drömhöst med DBT, Framnäs och lägenhet i Piteå. 

Trots överdoser jag inte borde ha överlevt.