Jag har väl vetat det länge, men det blev så klart för mig när jag och Lina för ett tag sedan satt och pratade i bilen. Att prata om psykiska sjukdomar, vården, rättigheter, det som ligger bakåt i tiden för mig och dylikt det går jättebra och det gör jag utan att någon ens behöver fråga mig om mina tankar - det räcker om vi pratar om det (även med främlingar). Att däremot prata om vad som händer för mig just nu, vad jag känner och hur jag har mått den närmaste tiden kommer knappt fram även om någon försöker dra det ur mig. Jag har svårt att prata öppet om det även med mina närmaste vänner. Jag berättar inte, jag tar inte upp det och om någon kommer in på ämnet, skrattar jag gärna bort det och försöker komma in på det mer allmänna ämnet alternativt deras känslor och upplevelser - för sådant har jag ju inga problem att prata om. Så "våga prata om psykisk ohälsa"-snacket har börjat kännas som dubblemoral från min sidan, men jag kom även fram till att det faktiskt inte riktigt är det - för jag menar, jag pratar ju. Bara inte om här och nu. Visserligen behöver en inte vara som en öppen bok om en inte vill och vissa saker bör man fundera på vilka en tar det med (då menar jag som vanligt bara triggande saker och sådant som kan skada - inte "nu-ska-jag-inte-säga-något-för-det-belastar-någon"-tänket), men att prata om det som tynger en är viktigt. Att kunna ringa sin vän mitt i natten för att en har en sådan fruktansvärd ångest, att kunna prata ut en eftermiddag då det känns allt annat än okej, att bara kunna säga "det är skit", få en kram och sedan kunna känna lugnet av den andres närvaro och vetskap om lägets måendestatus.

 

Jag märker hur jag hela tiden skjuter upp och väntar på att ventilera mig - för någonstans vet jag ju att jag behöver få ur mig det för att inte spricka. Väntar några månader för att sedan berätta hur det var aldrig hur det är. Jag har testat så länge att berätta i efterhand, kanske skulle jag försöka säga hur det är just nu? Givetvis är det inte så "bara" eftersom jag håller det inne och nästan vägrar släppa på spärren just för att jag är rädd för att det jag säger ska låta dumt, för att jag är rädd för att folk ska bry sig om mig och tänka på hur jag mår och för att jag helt enkelt tycker det är nog jobbigt att må som jag mår (trots att jag vet att det oftast blir bättre av att prata) och att jag fortfarande mår så här.

 

Men jag har ju uppenbarligen ett tema denna höst som är att möta mina rädslor. Så då kan jag väl lika gärna ta en måendestatus nu?

Just nu, den senaste tiden, idag.

(Ni som inte tål annat än positivt tänkande ocj frid och fröjd kan sluta läsa här.)

Just nu tar de inte liten plats alls. De tar all plats. Och känslan av omöjlighet har fått sällskap av hopplöshet. För helt ärligt så börjar jag tro att det här är så det ska vara. Jag börjar ge upp. Den här matjävla skiten är jag så förbannat less på. Men ilskan som ibland har hjälpt mig framåt börjar mattas av. Det känns liksom "jaha". Jag vill göra någonting åt detta, men min vilja tycks inte ha någon magisk kraft som folk påstår sig att den har. För som fan att jag vill! Ändra på något som förstör tackar jag inte nej till. Men det är ju bara hur det ska gå som jag inte har en blekaste aning om. Och jag är så trött. Och jag tror inte en jävla sekund på att jag kan fixa detta. Jaja man ska tänka positivt, tro på sig själv och blahablaha. Men om jag inte gör det då?! Om jag har svikit mig själv för många gånger? Sagt "nu ska jag spöa skiten ut ätstörningen" fler gånger än jag kan räkna? Nä då är det inte så himla lätt att tro på sig själv. För hittills kan jag sätta ett likamedtecken mellan varje gång jag försökt och "misslyckande". Men nu har jag handlat igen. Wiho för mig. Och ja. Får väl se om jag kan finna tilliten till migsjälv.

Japp, det var väl en liten känslostorm just nu.