"När jag är glad så är jag ute och är glad någonstans. Och när jag är ledsen så skriver jag om det"

Av någon anledning tänker jag att jag har någon slags skyldighet att berätta saker och ting som jag kommer fram till för "någon kanske kan ha nytta av det". Och jag känner mig så otroligt töntig för jag vet ju att de flesta som läser är släkt och vänner. Men det är i alla fall så mina tankar går och jag glömmer bort mig själv. Jag stannar inte i den där stunden, för så fort jag kommer fram till något eller får en viss tanke så hamnar jag direkt i formulering och skrift. Så för min egen skull är det kanske ibland bättre att berätta saker i efterhand. Men det tar emot. För på ett sätt så fastnar saker mer när jag skriver. Och jag kan gå tillbaka till dem och tänka "var det jag som tänkte och skrev det där?" - och hjälpas av mig själv. Dessutom gör det mig så glad när någon talar om att jag på något sätt har gjort något positivt för dem genom något jag har skrivit. Men när hela situationen förstörs för att jag inte litar på att jag ska komma ihåg det jag vill och börjar då formulera mig redan i stunden, gör det väl egentligen ingen långsiktig nytta.
 
Fast i och för sig, min motivation, tankar och mål ändras ju från den ena sekunden till den andra. Så jag ska nog inte säga att något blir på ett visst sätt. För när jag har publicerat det här inlägget så tänker jag förmodligen annorlunda. Jag sa ju att jag skulle se hur det blev med bloggen efter att jag hade publicerat alla inlägg från utkastet. Jag skrev några till. Och nu inser jag att jag kanske inte behöver bestämma mig. Har redan tagit ett dåligt beslut, ångrat mig, och ändrat mig just bara för att jag ville ta ett beslut. Så nu beslutar jag inget. Inget alls.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0