-

Hallå icke-acceptans, jag försöker acceptera att du finns

Jag har nog insett att det är väldigt mycket icke-acceptans från min sida angående det mesta hos mig själv. Nu har jag även insett den stora, stora delen som rör mitt mående. Jag accepterar (alltså inser) inte det jobbiga och extremt krävande i många saker jag gör. För så fort jag gör något så tänker jag: "det var ju bara att göra" eller om jag inte gör något: "jag hade ju bara kunnat göra det...om jag hade gjort det". Jag förminskar mina ansträngningar som det tar mig att utföra vissa saker och egentligen förnekar att det är något jobbigt, hur litet det än må vara. Om jag klättrar över något jobbigt hinder, så yay för mig - för om det var jobbigt så var det något svårt jag gjorde oavsett om jag klarade det eller inte.

Att välja nya kläder och orka ta på sig dem kanske är en del av en vardagsrutin för många, för mig är det en ansträngning - oavsett om jag gör det eller inte -, ibland går det lättare, ibland är det bara jävligt tungt och meningslöst. Samma sak med egentligen det mesta som måste göras om och om igen, att det liksom inte får ett slut. Att låta *det jag skadar mig med* vara och inte låta känslorna bestämma kan verka lätt när jag väl har låtit bli, men är egentligen något som har sugit musten ur mig. Samma med bära kläder jag inte vågar ha/anser att jag inte får ha, äta tillsammans med någon, att överhuvudtaget umgås. Att gå i DBT-behandling är något väldigt krävande, men som jag säger är lätt bara för att det har gett mig något och bara för att jag har gått dit. Att jag tar mig upp ur sängen när jag vill somna om och aldrig mera vakna är ingen nerförsbacke.

Och så vidare.

Ja, det är helt enkelt så med en hel del. Icke-aceptans... Men något man måste försöka acceptera är ju faktiskt sin oförmåga till att acceptera. Så om man skulle börja där. För att sedan försöka acceptera att saker och ting är rätt knepiga ibland. Att till synes enkla saker då och då tar så mycket kraft. Att något faktiskt kan ha varit, och vara, svårt trots att jag genomförde det.

2015-11-04 @ 09:00:59 Känslostormar Permalink

Kommentarer

Emma

Det är det jag menar med att du har kommit långt, du skrev i ett inlägg tidigare om att du kvar kvar på samma plats bara i en annan form och ja om du bara ser stora framsteg som sjuk eller frisk, ätstörning icke ätstörning så kanske du är det,men det är inte sanningen, för alla de mindre hindrena och sakerna du kämpar med och har klarat ser du inte som hinder eftersom du klarat dem, "det var bara att göra". Så du har kommit långt även om du inte är frisk än och frågan är om någon i hela världen är helt frisk, det är väl alltid något man mår dåligt över, stort som litet, så bilden av vägen till "frisk" tror att du inte riktigt ser, du är på väg och kämpar med hindrena varje dag och du kommer komma till målet där du känner dig tillfreds med livet och det kallar jag frisk och med tillfreds menar jag inte livslångt skimmer och skratt, utan att de svårare stunderna mer har en ljusare ton, tänk dig att mörker nu kanske känns svart och mörkblå, men kommer att kännas mer pastell. Massa kärlek från din bästa vän<3

Svar: Åh finaste du! Tack <3 <3<3

Sofia Kihlström

2015-11-06 @ 08:35:11

Trackback