Fick mig som vanligt ett nyttigt samtal när jag umgicks med min underbara vän Lina igår. Och vi kom fram till att det är något gällande psykisk ohälsa som ofta glöms. Nämligen alla som ger ett positivt bemötande. 

 

Vi vet att det strukturellt sett finns en tabu, den går inte att ta miste på. Detta leder till många problem som skam, att folk inte vågar söka hjälp, att drabbade blir särbehandlade med mera. Därför är vi många som försöker belysa detta faktum och göra vad vi kan för att minska tabun. För den finns absolut. Många blir otroligt dåligt bemötta och vågar kanske aldrig berätta för någon mer än behandlaren (dvs om hen ens har en sådan). 

 

Men.

 

Det finns även de som förstår. Eller försöker förstå. De som kommer in med en beskrivande och icke-värderande inställning. Det finns de som inte backar undan och blir rädd. Det finns de som stannar kvar. Och det är så viktigt att vi kommer ihåg att nämna dem också. Det är viktigt att vi tar upp problemet med tabun, vi måste prata om det. Men vi får inte glömma det som faktiskt är bra. För det finns så många fantastiska individer som är öppna för kunskap, som inte bemöter en som mindervärdig bara för att en har psykiska problem. Och de är värda att bli nämnda. Att känna sig uppskattade.

 

 

Igår skrev jag lite om sådana personer på min instagram. 

 

För det ger så mycket, att bli sedd, respekterad och accepterad. När stora delar av samhället kanske hade gett en ett sämre bemötande, finns de individer som inte är lika trångsynta. Och varje sådant bemötande skapar hopp, tacksamhet och ger mig kraft. Och jag har varit med om det så många gånger. Både från vänner, lärare, gamla bekanta och släktingar. De måste få veta att de gör något viktigt.