Varför jag verkligen ogillar den psykiatriska akutavdelningen
- Jag har aldrig fått någon som helst konkret hjälp där - det enda jag har gjort är att ha varit på förvaring.
- Jag var tvungen att förklara vad ätstörning UNS var för en läkare på en psykiatrisk avdelning.
- Jag vet inte hur många gånger någon har ifrågasatt det faktum att jag har en ätstörning för "du är ju inte smal" (dååålig idé att säga det till en med ätstörningsproblematik oavsett kroppsbyggnad).
- De har sagt till en kompis som besökte mig att det såg ut som att hen skulle varit inlagd där.
- Jag blev utskriven utan att ha fått prata med någon läkare på fyra dagar - när jag mådde som allra sämst vilket resulterade till mitt första självmordsförsök - sedan skyllde de på mig att jag inte sa något på läkarsamtalet jag aldrig hade.
- Efter veckor under LPT skrev de plötsigt ut mig efter att jag hade kommit tillbaka från en permision som inte hade gått så jättebra och jag för första gången sa att jag hade skadat mig. Jag fick veta att de bara hade gett bort mitt rum så där, alltså hade de i princip skrivit ut mig innan de visste hur permissionen hade gått.
- De har beslagtagit småsaker som headset och flourskölj under visitering, men inte kollat igenom småfacken i väskan där jag hade ett uppenbart farligt föremål (då tyckte jag ju det var bra, men nu inser jag ju att det var precis tvärtom då självskaddebeteende är ett uppenbart problembeteende).
- Efter mitt 2:a självmordsförsök inom loppet av en månad och 4:e inom loppet av ett år, skrev de ut mig direkt efter att jag hade kommit från AVA och IVA till avdelningen. Alltså från att ha hotat om LPT och skrivit i journalen "Man har gått igenom en strukturerad suicidrisksbedömning och suicidrisken är hög", skrev de ut mig (samma som ovan, jag tyckte det var bra då, nu är jag bara helt paff och funderar på hur mycket skit de hade fått om jag hade begått självmord efter det).
- Jag kan räkna på en hand då personal har kommit och suttit sig ner för prata med mig - och det har inte varit så mycket längre än en kvart (men de få stunderna då någon har brytt sig och frågat, de har jag verkligen uppskattat).
- De har däremot fått mig att känna mig så dumförkarad - fler gånger än jag kan räkna på alla mina händer, tår, andras händer och andras tår.
- De har sagt att jag kommer få ännu fler fula ärr när jag skadar mig så (okej, jag skäms redan för dem - gör det inte värre. Och öhh, ja? Jag vet att ett sår kan skapa ett ärr, jag hatar dem så ni behöver inte säga att min arm är ful också).
- Jag fick sova med en psykotisk människa som hallicunerade hela natten, pratade med sin syster som inte var där och gick runt och strök på "sitt barn" (=jag).
- Bemötandet har antingen varit som att jag var tio år, som att jag inte har haft något där att göra - trots att jag har varit där på tvång - eller som att jag inte har funnits.
- Jag har verkligen upplevt att de inte har förstått ens det stora hela i mitt mående - varken bättre eller sämre - och till exempel frågat om jag var ledsen när jag hade legat i ett dygn i sängen och gråtit efter att jag nyligen försökt ta mitt liv. Klart som fan att en mår dåligt då?
- De har helt enkelt fått mig att känna mig till besvär, aldrig tagen på allvar och aldrig fått någon hjälp - oavsett LPT eller inte.
Det är så sinnessjukt dåligt bemötande på den avdelningen, som du skriver arbetar dom säkert under omständiga förhållanden men samtidigt så måste man ju kunna visa empati och en vilja att hjälpa den person som är inlagd. Det är otroligt ledsamt och tragiskt.
Har upplevt en del av vad du skrev och det som för mig gjorde mest ont egentligen var att inte få förståelse eller att bli sedd. Jag hade extravak men människorna som satt där sa inte ett ord, de bara stirrade, trots tårar och annat..
Kram på dig, Sofia! <3
De är så hemskt att de ska vara såhär, tycker de är fruktansvärt att de ska vara så. Jag blir så arg! För de ska verkligen inte vara så. Jag önska du hade fått samma bra hjälp som jag fick här i Piteå när jag har legat inne. Man ska inte behöva förklara något, för de ska veta och de är så illa att de pratat med dig så få gånger, de skrämmer mig när de skriver ut dig utan att verkligen prata med dig. Jag har hört att vården på 32:an är dålig och detta är ju ett kvitto på de.
Men du ska veta att jag är så himla tacksam att du lever, att du finns kvar och du ska veta att jag är så himla stolt över dig, de ska du veta, för de är jag verkligen!
Massor med kramar till dig vännen! <3
håller med kände mig med bara förvarad