Det ena som hände under våren

You think that you've worked it out,

then BANG right out of the blue, 

something happens to you 

to throw you off course 

and then you breakdown

TRIGGERVARNING: prat om självmordsförsök

I början av DBT:n förra hösten pratade vi om känslors maxgräns, till exempel för ledsenhet, hur ledsen man hade känt sig som mest och om man trodde att det gick att bli ännu ledsnare. Då sa jag att "det kan ju alltid bli värre, man kan alltid bli mer ledsen". Det tror jag inte på längre. För i våras nådde jag min sorgs absoluta maxgräns.

Men jag spolar tillbaka bandet.

 

Jag har inte berättat för någon. Jag har skämts. Inte vågat. Och framförallt inte sett någon mening med det. Varför skulle någon behöva veta? Ingen har ju gjort det sedan allt hände. Jo, mina föräldrar, släkt och behandlare. Och min Emma. Det andra som hände alltså. Det här, det första som hände vet bara behandlare, sjukvårdspersonal och Emma. 

Jag vet inte hur det började egentligen. Jag försöker minnas. Läser mina dagböcker och försöker förstå. Under en dagvårdsperiod där maten gick bättre än den har gjort sedan jag började mixtra. Helt plötsligt kom insikten att "jag mår rättså bra...men ändå klarar jag inte av livet" (livet=skolan kändes inte lättare). Och då kom tankarna. Och då var tanke lika med handling. Så från en dag till en annan var det bestämt att jag måste ta mitt liv. 

Men jag är inte impulsiv på så sätt att jag gör det direkt, nej jag väntade, sorterade, skrev och skrev och planerade. Inte så jättemånga dagar, men under den tiden hände det så många saker som kändes så opassande. Vi pratade om problemlösningar på färdighetsträningen. Min psykolog sa att hon var så stolt över mig och mina framsteg. Min skolsköterska, som jag träffade under dagvårdsperioden och mest pratade om skolan, sa "Om det är något så vet du att du kan säga det till mig va? Och det behöver inte handla om skolan" en dag innan det var planerat att jag skulle dö. En lärare i orkestern sa samma dag att "Det är så kul att det i alla fall ser ut som att du mår bättre." också tillade hon "sedan kan man ju alltid dölja". Då höll det på att brista för mig. Men jag upplevde det nästan som att jag redan hade begått självmord för att jag hade planerat så noga. Sedan hände det absolut mest opassande. Bara tio minuter efter att jag hade svalt tabletterna knackar det på mitt fönster. Trodde det var pappa, men när jag drar upp rullgardinen ser jag Emma. Hon hade kommit på överraskningsvisit för att fira sin morfar. Och där stod jag. Helt paff och tänkte "det här är inte sant!". 

Vad som hände sedan är för alla en gåta. Förra året pratade läkarna om levertransplantation, denna gång var det fler men inget hände. Jag visste att det skulle ta tid, men dagarna gick... Jag läste och läste om folk som hade gjort samma sak, mängd och hur lång tid det hade tagit innan de fick vård. Jag läste om maxtid för att antidot skulle hjälpa. Jag läste att de hade dött. Och jag hade väntat längre. Jag hade tagit mer. Men inget hände. Jag blev desperat, räknade timmar, räknade dagar...

Jag var desperat. Förtvivlad. Och livrädd. Rädd för att inte dö. Och främst var jag frustrerad och förundrad. Varför hände inget?! En vecka senare var jag hos min skolsköterska igen och då slank det ur mig. All min frustration. Och hon sa att hon ville berätta för någon. Jag vägrade, men hon sa att hon var tvungen. Så hon följde med mig till dagvården och pratade med min behandlare. Jag satt livrädd i soffan men hade en starkare mask än någonsin. En annan från personalen bad mig komma in på hennes rum och jag blev ännu räddare. Till min lättnad ville hon bara fråga hur jag mådde med tanke på att min skolsköterska hade kommit. Ja sa att det var bra, gick ut, satt mig i soffan, grät en skvätt (ett vattenfall) när jag sa hejdå till min skolsköterska och försökte att undvika min behandlare. Hon sa att vi skulle prata, men det var lunchdags så jag åt tillsammans med de andra - som vanlig. Sedan vilade vi - som vanligt. Därefter vad det aktivitetsgrupp som började som vanlig. Jag såg min behandlare gå förbi några gånger i korridoren och hoppades på att hon hade glömt det, eller att hon insåg att det hade gått så lång tid sedan jag hade tagit tabletterna så att det inte spelade någon roll. Oj så fel jag hade.

Efter ett tag kom hon in och sa att jag skulle följa med och prata med henne. Jag sa att jag inte hade något mer att säga och då blev hon arg och bad mig att lägga ifrån mig det jag höll på med och följa med henne. Hon sa att vi kunde gå ut i väntrummet för att det var tomt där. Följde motvilligt med och då ser jag min psykolog stå där också. Jag minns inte vad de sa, bara att de hotade med LPT om jag inte samarbetade och följde med dem till hennes rum. Där sa de att de skulle skicka efter polisen om jag inte gick med på att åka med det mobila teamet från psykiatrin. Jag trodde såklart inte på dem, men när det visade sig att de menade allvar så gick jag med på att åka in frivilligt. Där fick jag för första gången träffa en bra läkare, ljög lite, väntade mycket, hoppades på att bli utskriven, men det blev LPT. 

Och det var ungefär där jag uppnådde min sorgs maxgräns. Jag var så vilsen. Leverproverna visade ingenting. Ingenting hade hänt. Jag var så arg. Så ledsen. Så förstörd. Jag var säker på att hjälpen jag hade fått skulle försvinna då jag brutit kontraktet. 

Jag pendlade mellan att kämpa för det jag trodde var förlorat och att bli utskriven och få dö. Efter att ha bott i fyra olika rum, målat fem muggar, dragit på smilbanden så att de krampade och tagit till med många många lögner så blev jag äntligen utskriven - tillsammans med ett recept på tabletter som jag på något sätt lyckades lura till mig. Sedan fick jag komma tillbaka till dagvården för att få ett bra avslut och fortsätta DBT:n. Vad som hände sedan är nästa historia. 

Så himla stolt över dig Sofia, och så himla tacksam att du lever. De är tänkt något helt annat för dig. Kan så väl sätta mig in och förstå din frustration när inget hände. Men jag är så tacksam att verkligen inget hände. Jag vet att allt kan kännas som ett enda stort helvete, de kan kännas som ett evigt mörker, men jag tror på dig. Jag tror verkligen på dig vännen, de ska du veta! Och finns där för dig. Massor med styrkekramar från lilla Elina ❤️❤️

Finaste underbaraste bästa fia, du är så modig som delar med dig om vad du har varit med om samtidigt som det är så jobbigt att läsa allt! Jag tror verkligen på dig och den kvällen jag kom till dig måste ha hjälpt, du kunde inte lämna jorden för jag höll dig kvar, hårdare än allt! För jag kunde och kan inte vara utan dig, du är en del av mig och jag brinner för oss båda när din låga är låg, jag kommer aldrig låta någon eller något släcka den<3

Jag blir så stolt över att du är så modig som delar med dig av detta, men samtidigt så ledsen över att du måste ha det så här. Känner mig så hjälplös, men ingen förtjänar att ta sitt eget liv! Du är en av de mest inspirerande människor jag mött, det ska du veta.
Att du känner att du är i botten betyder bara att det är en början på att det ska gå uppåt, och bli bättre och bättre, allt det behöver är tid och att inte hålla allt inombords. Du vet att du kan skriva till mig när du vill! Bamse kramar<3<3

Finaste Sofia du är så modig som berättar om det du varit med om. Vi tycker väldigt mycket om dig.💕 och är så glad att du finns. Men