Jag har alltid haft rätt bra minne; otroligt bra minne för saker jag nördar in mig i. Nu efter ECT:n har det absolut försvunnit. Personalen här säger att det även kan bero på medicinen och mitt mående, men jag tror i alla fall ECT:n är den största boven eftersom det är en vanlig biverkning (men jag säger inget ont om behandlingen, jag vet att den hjälper många och den har hjälpt mig också, det här är mest ett konstaterande). Det är så otroligt lite jag minns av det mesta - både stora och små saker och det är riktigt obehagligt. Vissa minnen vill man ju gärna ha kvar för att tänka tillbaka på och må bra av, medan andra inte gör så mycket att man glömmer.

Men en sak är bra med de här minnesstörningarna och det är att jag inte är säker på om jag ens minns mina tvångsritualer som jag har hemma. Det hade ju varit jävligt skönt att kunna göra allt på ett sätt och slippa styras av massvis med tvångsmässiga tankar.

De har försvunnit. Mina tårar. Mina känslor. Jag har som bara ett tomt hål. Inombords i alla fall. Men det kanske är bra. Jag är nog hippuraajätteglad. Och det är ju bra. Bara personalen kunde förstå det och låta mig komma hem någon gång. Jag saknar så att vara ensam i min lägenhet. Bara helt tyst. Helt tomt. Och att vilja hem är ofta ett friskhetstecken har jag hört.

Det är otroligt långa dagar och jag gör inte så mycket annat än att klanka ner på mig själv för att jag är kvar här och inte fick min permission. Igår tog dagen en evighet och jag höll på att bli galen, men det slutade i alla fall inte med något destruktivt. Den här dagen har inte varat så länge men ändå känns det som det redan har gått hela helgen. Jag tror i alla fall att det kommer gå snabbare idag än igår. Innan lunch pratade jag med en sjuksköterska och det var verkligen jätteskönt - jag uppskattar så att de tar sig tid att göra det. Hon ställde en hel del jobbiga och svåra frågor, men det är skönt att få prata av sig lite. Dock var det inte skönt inombords när hon i slutet kom fram till det som jag anar var syftet med hela samtalet. Personalen har pratat om det i evigheter, men jag har stenvägrat: att duscha på avdelningen. Nu hade de bestämt att jag skulle göra det i onsdags - oavsett om jag ville eller inte -, men det blev aldrig av. Inte vet jag varför, men mig gjorde det inget. Det var ju inte precis som att jag ville påminna dem för det är verkligen något som ger mig ett stort obehag att duscha på vissa ställen. Idag hade det dock bestämt att jag måste duscha, dels för mitt sår och dels för mitt smörpaket till hår. Jag vägrade och vägrade, men tillslut fick hon mig att inse att det kommer bli oavsett vad jag vill - kanske bara med lite andra förutsättningar. Jag lyckades dock övertala henne att få duscha imorn istället, efter att mina föräldrar har varit här med rena kläder. Det kanske är en baggis för många, men jag kommer tänka på det här ända tills det är bortgjort. Hoppas jag kan hantera ångesten som garanterat kommer. Nåväl, jag insåg just att jag har varit här i 200 dagar idag så nog borde jag ju ta och duscha här också (jag har givetvis duschat flera gånger på dessa 200 dagar, bara inte här på avdelningen). Sedan var sjuksköterskan jag pratade med gullig och kom tillbaka till mig efter ett tag och kollade med mig hur det kändes och ja, jag försöker väl mest att inte tänka på det men det är svårt.

Den lilla presenten jag fick imorse. 

Den extremt goda tårtan som jag fick i helgen när vi firade mig. Rysk banantårta.

Mitt tröga huvud plus dagens händelser gör väl det här blogginlägget svårare att skriva än andra, men det får väl gå. Just nu skriver jag bara för att skriva och för att det är roligt så det blir ju inga genomtänkta inlägg precis. Idag har det varit en så mycket bättre dag än vad det var igår då det var riktigt kaos. Jag har hunnit träffa arbetsterapeuten (som är för utredningen) på morgonen och planerat lite vad vi ska göra. (Här är allt som är något annat än att äta och sitta ute i dagrummet/i rummet något utöver det vanliga.)  Sedan skulle det tas lite prover och svårstucken som jag är tog det en himla tid och jag hann bli stucken så många gånger, men ändå fick de inget blod. På eftermiddagen träffade jag psykologen för utredningen och det är så himla jobbigt när vi iprincip bara pratar om dåtiden och det är saker jag måste komma ihåg. Jag längtar verkligen tills jag får mitt vanliga minne tillbaka igen - om jag lever då, som jag brukar tänka. Jag pratade med psykologen ungefär en timme och efter kanske en kvarts paus så bar det av mot träningsköket för att träffa arbetsterapeuten igen. Denna gång skulle jag laga en maträtt och hon skulle observera mig, vilket kändes typ lika konstigt som när jag gjorde fruktsalladen. Det gick bra i alla fall och nu ska hon väl se över om vi ska göra något mer sådant eller hur vi ska gå vidare. Nu efter middagen har det inte hänt något, men det kanske var bäst det för nu är jag som trött av det lilla, men som ändå kändes mycket, som har hänt idag. Rent måeendemässigt har det varit en bra dag, men nu mot kvällen börjar det svacka litegrann. Ska försöka distrahera mig med...ja, något. Det finns ju massvis med saker jag kan göra av det jag har med mig, men jag har som ingen lust med någonting, men vi får väl se. Jag får väl hitta på något att göra min sista dag som 21-åring.

Jag tappar ofta orden nuförtiden och jag skyller på ECT:n. Jag vet inte om det beror på den att jag har fått så dåligt minne den senaste tiden, men jag tror det eftersom jag har fått höra att det kan påverka minnet. Nu idag fick jag i alla fall veta att jag har fått den sista behandlingen så förhoppningsvis kommer mitt minne tillbaka om ett tag. Det här med att tappa ord påverkar givetvis mitt bloggande. Jag kanske inte har skrivit mindre men mina texter har väl inte varit så välkomponerade. Än så länge kan jag väl inte lova att de blir det heller, men så småningom kanske. Om jag har någonting att skriva om, vilket jag inte direkt tycker att jag har just nu. Min motivation är på mindre än noll och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Idag har det varit en otroligt jobbig dag med många tårar, mycket personal och mycket hopplöshet. Sitter just nu och bara gråter och undrar hur jag ska ta mig igenom den här dagen som aldrig tycks ha något slut. Har i princip legat i sängen hela dagen och knappt ens kollat mobilen, plus haft ett läkarsamtal och sedan ätit middag. Klockan är inte ens sex och jag tycker att dagen borde varit slut för länge sedan. Jag vet att det blir mycket negativitet här, men jag har inte så mycket annat att komma med. Just ikväll känns det lite extra negativt av någon anledning - förmodligen pga dagen som varit. Tack och lov jobbar min fd. behandlare kväll så det känns lite bra i alla fall. Nog för att all personal här är otroligt bra så det känns mestadels tryggt, men som ni kanske förstår känns det lite extra bra när man har haft någon som behandlare under en lite längre tid. 

Exakt det jag ser, sittandes och skrivandes från min säng.

De säger ju att det går

Vad är det jag inte förstår?

Jag måste ju tro på dem

Tro att jag kan hitta tillbaka hem

Att de säger sanningen

Att det går att bli frisk igen

Men det är svårt att förstå

Hur det någonsin ska gå

Nu ska jag få åka på permission för första gången på jag vet inte hur länge. Jag har hållit mig skade- och kräkfri hela veckan och det här är min belöning. Det har varit riktigt tungt, men att ha det där: "men annars får du inte åka hem", att luta sig tillbaka mot har verkligen varit till hjälp. Det har verkligen gjort det lättare när jag har fått mina impulser. Så jag får alltså permission hela helgen. Något som dock kan hindra det är den allergiska reaktionen jag helt plötsligt har fått. Jag som inte är allergisk mot något har helt plötsligt börjat få massvis med utslag på handen och i ansiktet och ingen här förstår varifrån det kan komma. Jag har nu fått tabletter mot det men om det blir värre måste jag komma tillbaka till avdelningen eftersom det kan påverka andningen och det kan ju sluta tragiskt. Lite mindre tragiskt om man ser det från min sida.

Som jag kanske har nämnt förut gillar jag att skriva små dikter eller rim; kalla det vad du vill. Jag har tidigare haft de samlade på ett dokument på datorn, men nu valde jag att skriva ut alla 32 sidor och klistra in dem i dessa söta böcker. Jag har även de nyaste i en ritbok med tillhörande bild, men jag tänkte få ut alla små rim samlade i dessa böcker. Detta har jag nu sysselsatt mig med här på sjukhuset och nu är de klara. Jag tog med alla dikter, ända från starten, dvs 2006, trots att de flesta är sådana man bara brister ut i skratt åt, men jag tänkte att det kunde vara roligt att ha dem så att man kan kolla tillbaka på dem och se om det finns någon utveckling typ. Jag skriver fortfarande lite, men om jag vågar visa upp några gamla, eller nya, återstår att se. Jag skriver mest när jag behöver få ordning på tankarna och reda ut alla känslor som kommer som en himla storm inombords så det är mest dikter med en liten dyster ton.

Copyright by elvaårig Sofia Kihlström xD

Imorse fick jag min näst sista ECT-behandling och nu blev jag verkligen mer förvirrad än någonsin. I princip allt jag har blivit frågad om idag har jag haft svaret "jag kommer inte ihåg". Inte ens det mest enkla har jag kommit ihåg; vad jag har gjort, vad som har hänt, eller bara helt allmänna saker. Tack och lov kom jag i alla fall ihåg kravet personalen har ställt på mig det här veckan; jag måste hålla mig kräk- och skadefri hela veckan för att få åka på permission på fredag. Just nu skriver jag mest för att distrahera mig då mina tankar ligger här och maler på, men jag måste klara mig för jag står inte ut med ännu en helg här. 

Självklart hade jag glömt bort att jag skulle träffa arbetsterapeuten (som jag tydligen redan hade träffat innan jul) idag, men hon kom ner på morgonen och vi planerade dagen och när vi skulle träffas. Vi träffades alltså igen angående diagnosutredningen och dagens syfte var att göra en köksaktivitet. Jag fick en instruktion som jag skulle följa och hon skulle titta på och anteckna - snacka om att det kändes konstigt. Att jag dessutom skulle göra en fruktsallad som är så lätt gjorde det ju inte att det kändes mindre konstigt precis, men jag tror jag skötte det bra. Eftersom det inte var så komplicerat tog det inte heller så lång tid och jag blev klar ganska snabbt. Jag fick inte veta hur det gick enligt bedömningen för jag följde bara instruktionen och sedan pratade vi om nästa vecka då vi skulle träffas igen. Jag tror jag även ska träffa psykologen snart igen för fortsatt utredning, men jag vet inte. Mamma och pappa ska i alla fall träffa honom i veckan och den här utredningen är äntligen på gång, vilket känns väldigt bra. Det är många som har sagt vad de tror att resultatet blir och iprincip alla säger samma sak, men jag lägger inte så mycket tankekraft på det där, jag vill bara att den ska bli klar också får man veta. Är det någon diagnos så är det och hjälp kan fås, är det inte så kan man utesluta det. Något som dock hade varit skönt är att få svar på varför jag fungerar på vissa sätt och varför vissa beteenden är som de är. Det hade varit otroligt skönt. Idag när jag var på min dagliga promenad med personalen pratade vi en hel del om det här. Om allt det han sa skulle stämma, så hade det varit en stor lättnad för mig, att veta hur och varför jag fungerar på vissa olika sätt. Det hade förklarat en hel del. Något annat dagligt, som pågår nu, och som upprepas varje dag är mitt ständiga matvak. Som jag kanske har nämnt tidigare har jag fallit tillbaka i kräkandet och jag fall rätt snabbt och rätt djupt på en gång. Jag vet att matvaket är till för att hjälpa mig, och det gör det verkligen. För hamnar jag i en ond cirkel, hamnar jag säkerligen i flera andra också och allt blir bara kaos. Efter varje mål är de istället snälla att sitta med mig och jag kan lättare hålla mig på banan - trots att jag många gånger önskar att jag inte hade det där matvaket.

Här är min lilla fruktsallad som jag fick ta med mig ner på avdelningen haha.

Jag har nu tappat räkningen på hur många gånger jag har skrivit om det här inlägget. Så nu blir det bara något snabbt.

Mitt lilla pusselbord i mitt rum. Har ingen rumskompis nu så jag kan ta kort här i rummet. Tänkte inte ens på att jag gjorde fel i förra inlägget när hennes säng var på bild när jag laddade upp gårdagens foto, men det är borta nu så.

Nu har jag varit här sedan i juli men om jag ska vara ärlig känns det inte som att någonting alls har hänt. Givetvis har det hänt saker, men den där förändringen saknar jag lite grann. Förbättringen. Förändringen. Jag säger inte att de inte gör ett bra jobb här, men jag undrar lite grann vad som är meningen att hända. Okej, jag har förvisso hållts vid liv, vilket kanske ses som något bra, men vad annat har hänt? De har väl tagits till vissa åtgärder som ska vara till för att hjälpa mig i och för sig. Jag har både fått ny medicin (två gånger) och ECT-behandling, men det var nu ett ganska bra tag sedan så jag undrar vad som händer nu. Är det bara väntan som väntas? Jag kommer nu få ECT en gång i veckan istället för två gånger, men det är väl ungefär den förändringen som sker. Jag tror jag dock kommer få fortsätta med utredningen jag har börjat lite smått med och förhoppningsvis lär den hjälpa mig något. Den här veckan har jag träffat psykologen som håller i utredningen en gång och det var rätt krävande så att säga, men det känns skönt att det är igång. Helst av allt vill jag väl egentligen bara slänga mig framför tåget nu på en gång, men den där utredningen håller mig uppe litegrann i alla fall. Vilken annan anledning, än att hålla mig vid liv, vet jag inte varför jag är här alls så jag får väl bara stå ut och försöka jobba med trots att min hjärna är någon helt annanstans.

Jag har skrivit många gånger att jag skriver mycket. Dikter. Rim. Kalla det vad du vill. För ett tag sedan hade jag ork och motivation att gå igenom mitt dokument på datorn på hela 32 sidor med text i textstorlek 8. Jag har dem på datorn och har jag dem även på papper - de första utskrivna och inklistrade i små böcker och de nyare handskrivna med en bild till. Nu funderar jag på att göra ytterligare något, men jag vet inte riktigt vad. Varför skriver jag om det här då har jag ingen aning, men det är väl för att här är platsen jag pratar lite med mig själv, och tänker högt. Jag vet inte vad jag vill göra, men de stunder jag har lite inspiration så funderar jag på vad jag kan göra. Något annorlunda kanske. Något mer. Något där kreativiteten får flöda. Men vad vet jag inte riktigt ännu. Kanske hinner det bli något, kanske inte. Vi får se. Jag får lite inspiration av mina små texter. Lite lust att skapa. Kanske blir det något. Kanske nu. Kanske senare. Men jag hoppas att dessa 32 sidor i alla fall kan ge mig något. För jag kan faktiskt säga att jag är nöjd över en del av mina små dikter. Lite smått sådär. 

TRIGGERVARNING: ätstörningar och självskadebeteende

Har pratat med denna fina människa idag och jag är så himla lyckligt lottad som fick lära känna henne. Och jag är så lycklig som har kvar henne.

Trots att jag glömmer det mesta just nu, minns jag när vi tog dessa bilder och jag längtar tills nästa gång vi kan göra något liknande.

Det är något jag har börjat tänka på mer och mer. Jag har fått höra det många gånger men jag har inte riktigt tänkt på det förut och det är vilka konsekvenser ett självmord skulle bidra med - främst av allt hur det skulle påverka andra. Å ena sidan tror jag inte att någon skulle bry sig för seriöst, varför skulle någon? Å andra sidan har jag ju faktiskt hört vad de som står mig nära har sagt till mig, bland annat att jag skulle förstöra deras liv om jag tog bort mig. Det är svårt att förstå det där, att man genom att bara göra sig själv illa och/eller ta bort sig skulle kunna skada andra människor. Genom att begå självmord tar jag mig själv rätten att påverka andras liv, vilket är långt ifrån okej egentligen, men jag ser ingen annan utväg. Att påverka andra är långt ifrån min mening, men av vad andra har sagt till mig, är det vad jag gör. Trots att jag har börjat förstår det, är det svårt att ta in att jag påverkar andra genom att lämna alla. 

När jag tänker på vilka jag skulle lämna och hur de skulle drabbas och samtidigt febrilt letar efter sätt att ta bort mig på, då uppstår en stor konflikt i mitt huvud. Jag vill ju inte göra illa de jag älskar allra mest, men samtidigt står jag inte ut längre med mig själv eller att leva. Jag vill ju inte lämna folk när de är i tron att jag vill lämna dem, för det vill jag verkligen inte. Anledningen är bara mig själv, även om det påverkar andra så vet jag att jag egentligen inte borde göra det, men som sagt vet jag inte hur jag ska stå ut.

Jag har aldrig haft problem med varken släkt eller familj, jag har alltid haft det toppenbra. Samma sak med vänner; inte det minsta problem, inte någonsin. Så det är ju inte någon annan som har gjort det minsta fel - för det hela ligger hos mig. Det gör det hela så mycket svårare när jag faktiskt vet om att jag gör andra illa utan att de har gjort illa mig. Jag vet att målet med mina tankar är att jag ska dö för att jag ska få det lättare, men jag vet att om jag lämnar alla kommer det skada folk och det vill jag absolut inte. 

Men det kommer det.

Den här vetskapen har jag och det gör mitt val, att ta bort mig, otroligt egoistiskt - trots att göra andra illa är det sista jag vill. Jag vill inte göra andra illa, men den vetskapen att jag måste stå ut med mig själv lite till, gör mig galen. Jag kan inte. Jag bara kan inte. Nu sitter jag ju fast på en låst, psykiatrisk avdelning och kan inte göra det här rent formellt, så jag kan ju inte fullfölja min plan just nu. Men oavsett när jag gör det kommer jag såra vissa - åtminstone om det de säger är sant: att jag skadar dem. Och det vill jag ju absolut inte, men samtidigt vill jag skada mig. För jag står inte ut.

Det är så mycket jag vill skriva, men så fort jag börjar skriva här är det som min förmåga att skriva helt har försvunnit. Det är visserligen otroligt irriterande att inte kunna skriva det en vill, men sedan insåg jag ju att detta bara är en liten pytteblogg så det spelar inte så stor roll ändå. Nu har jag glömt bort ännu mer av det jag skulle skriva och det var ju lite smått irriterande, men så får det vara idag, inget att göra åt. Jag har haft några bra dagar med bra människor och det gör så mycket gott för mig i stunden och jag är glad mycket på grund av andra. Nu har jag haft en toppenbra permission med bland annat min bästa vän Emma och så mycket bra har hänt. Av medicinen jag får sägs det att man kan bli glömsk - vilket jag absolut har märkt av - och jag märker det verkligen nu. Jag är både glömsk och förvirrad. Idag hade vi i alla fall vår grannmiddag som vi alltid brukar försöka ha när vi kan ses allihopa och det var jättemysigt. Vi pratade, åt, Emma och jag vann såklart i Pictionary också hade vi det bara allmänt trevligt. Och så här kan det se ut när vi vinner - trots lite förändrade regler så att våra föräldrar skulle ha någon chans.

Och osamhängande inlägg för att jag insåg att jag faktiskt kan göra det utan att någon läser och bryr sig. Ska försöka få ordning på mina tankar här framöver och strukturera det jag vill få fram på något vettigt sätt. Allt i min skalle är otroligt förvirrande just nu.

Oj oj oj. Så förvirrad jag är. Vaknade upp från ECT:n och minndes absolut ingenting. Minndes inte ens att jag hade en rumskompis eller varifrån jag hade fått mina kläder - det minns jag i och för sig fortfarande inte, men sköna är dem. Kommer inte ihåg mitt senaste inlägg eller vad jag hade skrivit och jag kunde inte förstå de senaste kommentarerna jag hade fått på det. Jag visste inte vad det var för dag idag eller om det hade varit nyårsafton heller. Var tvungen att läsa igenom mina senaste dagboksinlägg för att minnas något och sitta med dagboken i högsta hugg. Fick sitta och äta frukost med min fd. behandlare och en annan från personalen för att försöka komma tillbaka på jorden och nu är jag ordinerad att ligga i sängen och vila för att ens få komma hem idag den sagda tiden jag skulle få komma hem. Vill så gärna göra det jag har gjort den senaste tiden men kan jag stå ut två timmar till får jag faktiskt komma hem och då ska jag umgås med min kära Emma.

Lite nyvaken och förvirrad

Jag har ingen lust alls att skriva. Allt känns fel. Jag gör fel. Måste göra en massa saker bara för att tankarna säger det. Efter ytterligare ett tankekaos som skadade så fick jag träffa en AT-läkare som kollade så att mitt yttre var okej. Hon trodde medicinen jag hade fått utsatt för ett tag sedan ändå hade hjälpt lite mot mina tvångstankar, men att den nya medicinen var kanske bra ändå. Det här med mediciner förstår jag mig verkligen inte på, jag är inte van vid det. Men jag ska försöka göra det jag kan på ett bra sätt, men det är bara så jävla svårt. Jag vet inte ens hur jag ska förklara vad som händer i skallen när tankarna kommer. Jag kan som inte stå emot för jag känner mig skyldig till att följa dem. Jag vet inte ens. Jag får en tanke, tänker på den lite för länge, får en oerhört stark känsla att jag måste följa den och sedan måste jag bara göra det.