Jag funderade flera gånger huruvida jag skulle ta upp det här ämnet eller inte. Det är ju ett helt ovesäntligt ämne egentligen, men sedan kom jag fram till att hur jag har mött det faktiskt är viktigt ändå. 

Och det är som ni förstår: viktuppgång. 

Bara så att det inte kommer upp mitt i ingenstans drar jag en liten bakgrund kring mig och detta ämne. Jag har haft ett problematiskt synsätt kring min vikt sedan 2009 och har även haft ätstörningsproblematik mellan 2009 och 2016. Mellan dessa år har jag både gått upp och ner i vikt och pendlat mellan rätt stora siffror, men vad som alltid har varit på tavlan och vad som alltid har varit viktigt för mig har varit just vikten. Nu, som ni vet, ligger jag inlagd på sjukhuset - som dock inte har något med min vikt att göra. Här började jag först få en medicin som hade viktuppgång som biverkning som nästan mer en regel än ett undantag och det drabbade även mig. Jag kan inte säga att jag har blivit okej med min vikt trots att jag blivit friskförklarad från ätstörningen så att denna biverkning slog hårt på mig kan jag inte förneka, men på något sätt har jag ändå tagit det på ett annat sätt. Medicinen fungerade inte för mig så jag äter inte den längre, men den mängd kilo jag har gått upp är fortfarande kvar. I början var jag lika otroligt stressad och ångestfylld som jag skulle varit tidigare år, men nu efter en tid har jag märkt att jag inte bryr mig så otroligt mycket. Anledningen till varför jag inte tycker att vikt egentligen är väsentligt att diskutera på något plan är just för dess obetydande roll för omgivningen, men nu upptäckte jag något nytt. Att jag har gått upp otroligt många kilon på grund av ny medicin, extremt stillasittande och förmodligen för att mina matvanor fortfarande inte har normaliserats från ätstörningen - jag har återigen kommit in i ett ätstört beteende med bland annat kräkningar - det är egentligen inte det väsentliga, men att jag nu har kunnat ändra synen på det en smula. Helt plötsligt kunde jag ta på mig kläderna, som nu sitter lite tightare än de har gjort förut, och bara inte alls bry mig på samma sätt, inte lika mycket liksom. Och DET är något i alla fall jag tycker är viktigt att nämna. Det går. Även fast jag inte kan säga att jag är i mål på långa vägar, är det här som jag har upplevt något helt nytt. Helt plötsligt kändes min vikt just precis så oviktig, så ovesäntligt, som den verkligen är. Ja, jag är på sjukhuset nu, men det är verkligen inte vikten som är viktig i det här tillfället - trots att den är upp ett x antal kilo.