Oj vad jag önskade just nu att någon bara ville ta och hugga av mitt huvud. Jag hatar allt som finns däri och allt idiotiskt som inte vill lämna det. Sedan hatar jag att jag inte vet hur jag ska uttrycka mig. Jag vet inte ens vad jag känner. Förr kunde jag sätta ord på det som fanns inombords, men nu är det bara blankt. 

Vill så gärna följa mina tankar. 

Men vet att jag inte får. 

Har stått emot så många dagar och det blir bara svårare och svårare. Tankarna lämnar mig aldrig och jag vet inte hur jag ska bli av med dem under en mer långvarig tid. Nu försvinner de bara för en kort, kort stund men sedan är de tillbaka lika snabbt och dessutom ännu starkare.

Och denna ambivalens.

Ska eller ska inte.

Vet vad som är bäst. Vet vad som hjälper.

Men ibland hjälper två saker. 

Kan det kännas som i alla fall.

Och då kommer den här osäkerheten. Vad som är sant och inte.

Och det vet jag inte. Jag blir osäker på mig själv och osäker på vad jag ska göra. Det sägs åt mig att jag ska göra vissa saker. Men det är så svårt ibland när det inte känns rätt inombords. 

Jag vet inte ens vad jag skriver. Allt är bara kaos. Både inne och ute. Och jag vill bara försvinna.