De ställer för många frågor och jag, jag bidrar inte med nån. Jag kan ångra det lilla jag säger, eller dra ett allvarligt skämt och jag tycker mig höra vad de tänker: "är hon så där jämt?"
Jag känner mig ofta så socialt missanpassad. Som ett ogräs bland alla blommor i en annars rensad rabatt. Det gör att jag i princip alltid är nervös inför sociala sammanhang - det spelar ingen roll om det är okända människor eller vänner. Givetvis går det lättare att träffa vänner, det är en absolut mindre grad av nervositet än annars, men den finns nästan alltid där oavsett vad. Om jag är med vänner går den dessutom oftast över så fort vi sagt hej för med mina vänner blir det där sociala på något sätt mer begripligt. Men annars... Alltså jag förstår inte. Hur folk kommer på allt de ska säga. Hur de kan undra så mycket. Hur de kan komma på så många frågor. Jag bara sitter där. Försöker desperat fråga någonting jag undrar. Men jag kommer inte på någonting alls av värde, för kallprat ser jag som helt meningslöst. Jag förstår väl att det behövs kallprat först för att sedan komma in i något slags meningsfullt samtal, men jag vet verkligen inte vad jag ska säga. Jag bara förstår inte.
Jag har ingenting emot att vara bland människor, det trivs jag väldigt bra med, men det är just det där med att vara med människor som gör mig obekväm. Att vara bland människor där det inte förväntas att man ska interagera har jag inga problem med, jag har aldrig varit rädd för stora folksamlingar till exempel. Inte heller att prata när det är något givet en ska prata om, typ som att redovisa för massvis med folk. När situationen däremot är så att man behöver umgås, prata, vara social...ja, det är då en av mina största rädslor kommer in. Senast var för någon vecka sedan då vi hade lunch i Björsbyn med jobbet. Det var inte bara från Gammelstan så jag kände inte till alla, men hamnade i alla fall vid ett bord där jag kände några (men det är nog jobbigt att socialisera trots att jag vet vilka somliga är). De andra var också trevliga och visst pratade vi lite, men jag satt - som vanligt - mest och lyssnade. För jag förstår verkligen inte hur man ska göra. Det kanske är det som gör att jag ofta förblir tyst, svarar på andras frågor men aldrig ställer några tillbaka och inte tar några egna initiativ till att starta ett samtalsämne. För att jag inte förstår. Så jag blir utåt sett passiv, men inombords är det full aktivitet. För samtidigt som jag bara sitter och lyssnar söker jag febrilt i mitt huvud efter saker att säga, frågor att ställa och väntar på att det ska komma upp något där jag kan komma in och bidra i samtalet, men det gör det sällan, och om det gör det, är jag ändå oftast för sen för att hinna säga något innan någon annan säger något nytt. Också känner jag mig bara obekväm och i vägen. Och tror självklart att jag kan läsa de andras tankar om att de inte vill ha mig där, att jag är tråkig, att jag är helt vrickad och så vidare.
Så jag är hellre bland massvis med människor för då kan jag bara vara, utan några föreställningar om att jag behöver vara social. Givetvis borde jag öva på det här med det sociala; vilket jag faktiskt gjorde idag när jag ändå följde med på lunchen trots att jag hade slutat; vilket jag har gjort varje dag när jag har jobbat i Gammelstan och kommit lite tidigare till jobbet för att sitta i fikarummet och dricka lite te och kanske lösa lite korsord med några andra. Men det är svårt att utsätta sig för de där situationerna för man vet aldrig hur de ska bli (vilket jag hatar för jag vill ha koll på allt). De kan sluta jättebra på så sätt att jag antingen sitter där och känner mig delaktig i samtalet eller i alla fall känner att jag finns. Men de kan också sluta på mindre bra sätt där jag känner mig socialt inkompetent, i vägen - och osynlig. Det är när jag är med människor som jag kan känna sig som mest ensam. Man sitter där, tillsammans med alla, omringad av folk, men ändå kommer den där ensamheten. Känslan av att inte synas. Känslan av att inte finnas. Och det tar mig direkt tillbaka till fotbollens år. Och det skapar ett sådant obehag. Jag vill fly direkt. Från känslan av att inte alls fungera i sociala sammanhang.
Och nej, jag vill inte höra några "men nog kan du", "inte är du socialt missanpassad eller inkompetent". Det är så här jag känner. Hur verkligheten är, är en annan sak. Men det här är min verklighet. Min uppfattning. Och sedan, som jag skrev, är det ju betydligt lättare med vänner.
Sedan får jag försöka komma ihåg att det finns en anledning till att jag känner så här och har gjort det hela mitt liv. I diagnosen jag fått är det sociala svårt. Det ger mig en förklaring till hur det har varit, och är, som det är. Förut vågade jag inte säga att sådant här var jobbigt (alltså för länge sedan, de senaste åren har jag väl ändå kunnat göra det) för jag tyckte det var pinsamt. Folk kallade mig blyg med en otroligt negativ klang. Nog är jag väl rätt blyg, men det har inte bara med det att göra. Jag tycker ofta sociala situationer och samspel är otroligt kniviga. Jag känner mig ofta socialt inkompetent och missanpassad och åren jag har fått sådana pikar på att det är fallet, har gjort att jag har börjat tro på det ännu mer. Men det känns i alla fall skönt att ha en förklaring på det.
Omvänd kroppsuppfattning?
Jag har i många år haft en förvriden kroppsbild på så sätt att jag har sett den som mycket större än vad den egentligen har varit. Jag har "sett" kroppsdelar växa så fort jag hade tagit en tugga mat, eller ens bara tänkt på mat. Jag har försökt gömma mig och min kropp för att jag har trott att jag varit stor som ett berg. Jag har varit rädd för att inte komma igenom dörröppningar. Det låter ju helt ologiskt egentligen, men ens sjuka tankar är inte logiska. Dock var det så otroligt verkligt att jag inte kunde annat än tro på det, jag förstod verkligen inte vad andra menade när de sa att mina tankar inte var logiska.
Det börjar vara ett tag sedan jag hade sådana förvrängda syner, men nu börjar jag oroa mig för att de har blivit omvända - att jag ser mig som mindre än vad jag är. Att ha gått upp i vikt vet jag att jag har gjort, men det i sig är ju inte farligt. Eftersom jag inte har någon aning om vad jag väger (och tänker absolut inte börja med den där förfärliga apparaten igen), vet jag inte heller hur mycket jag har gått upp och därför tror jag att jag ser mig själv som mycket mindre än jag är. Jag oroar mig för att jag har gått upp så mycket att jag riskerar att få diabetes och/eller hjärt- och kärlsjukdomar. Inte för att jag egentligen bekymrar mig över de fysiska sjukdomarna i sig eller oroar mig att jag ska få några för om jag dör naturligt kan ingen bli arg för att jag begår självmord. Jag är bara rädd för att jag inte ser verkligheten och det skapar någon slags kontrollförlust. Inte på så vis att jag vill kontrollera min kropp eller vikt, men jag har behov av att veta hur saker och ting är eller blir, men hur ska jag hantera det om jag inte kan lita på min syn?
Det har sagts att jag förtjänar någonting mer men jag undrar vilken del av mig de ser. Ibland glömmer jag bort att jag är fri och att det inte var så här det skulle bli
Rubriken (med som vanligt ord från en av Melissa Horns sånger), säger det mesta. Det var inte så här det skulle bli. Det var inte tänkt så alls. Förra helgen skulle jag sova i min lägenhet för första gången sedan tionde juli tjugohundrasexton. Istället hamnade jag på 25:an igen. Jag vill inte gå in på det. Men jag bad i alla fall om hjälp. De på avdelningen sa att jag inte skulle se det som ett misslyckande, men det gör jag fortfarande. Jag skäms så otroligt. Speciellt eftersom jag är här igen. De har sagt att det inte är hela världen, men för mig känns det just som det. Jag undrar hur de inte kan se mitt misslyckande. Jag undrar hur de kan vara så snälla när fel är allt jag gör.
Det var fan inte tänkt att det skulle bli så här.
Jag kan sitta flera timmar, jag kan gå igenom allt, det tog slut för länge sen men du är överallt
Läste nyss någonstans "Ta inte ett permanent beslut för din tillfälliga känsla". Får försöka tänka så. Fast vad är en tillfällig känsla? Hur länge kan en sådan vara? Fast är det känslor, eller är det tankar? Finns det något mittemellan? Vad är vad? Hur hanterar man det man inte vet om?
Trots att det egentligen är något gammalt, känns det ändå så aktuellt. Precis som Melissa Horn sjunger (rubriken).
Återförenad med min gröna vän
Idag åkte jag från Piteå med bussen som gick 05.15. Ja, det kändes tungt när klockan ringde 04.18, men det gick ändå förvånansvärt bra. Kanske för att jag visste vad som väntade mig. Kom till jobbet i Gammelstan, bytte om, väntade på chefen, gick in i kallgarage och där stod hen - min kära lilla gröna gräsklippare till vän. Idag var det alltså dags att köra klipparen till baracken och börja klippandet i byn. Var lite nervös i början över att jag hade glömt bort hur man gör, men det gick ändå bra. Dock finns ju alltid den där oron där att någon sur människa ska komma och klaga, men de enda jag mötte var en snäll gubbe som kom med en dricka och en annan som flyttade hans släpvagnar som han såg stod ivägen för mig. Timmarna gick otroligt fort och helt plötligt skulle jag sluta. Såg min chefs bil borta vid baracken, men tänkte att jag hann med ett litet område till eftersom det var några minuter kvar. När jag var på väg tillbaka kom han och körde ikapp mig och påminde mig om att klockan var elva och att jag skulle sluta. Det var så himla svårt att åka tillbaka till baracken och inte bara fortsätta klippa. Min chef sa att jag hade hunnit klippa mycket, men så tyckte jag inte fallet var alls. Ser bara hur mycket jag har kvar att göra och kommer absolut inte hinna göra mycket alls i veckan då det är röd dag imorgon och vi ska ha någon genomgång av en klippapp på torsdag som vi ska börja använda när vi klipper. Men jag vet att jag måste sluta. Efter fyra timmar slutar min arbetsdag och då måste jag sluta, fastän det är så himla svårt. För jag vill ju inte att min chef ska behöva komma till mig hela tiden för att påminna mig om att jag slutar för dagen liksom. Jag vill inte behöva ha någon barnvakt. Jag vill kunna ta det där ansvaret att inte jobba för mycket. Men det är svårt när det jag jobbar känns för lite. Samtidigt vet jag ju att ett heltids arbete kanske inte hade varit det bästa direkt efter en tio månaders lång inläggning på sjukhus. Men jag har svårt att se konsekvenserna det skulle föra med sig när jag inte har upplevt dem. Om jag hade kommit hem varje dag och gråtit efter jobbet för att jag var så trött som jag gjorde för två år sedan, ja då kanske jag hade förstått att heltid inte var det bästa valet, men nu - trots att jag motvilligt erkänner att jag är trött efter en halvtidsdag - är det svårt att se varför jag bara inte kan vara där på jobbet de åtta timmarna.
Jag tänkte skriva något kort, men det spårar såklart alltid iväg. Nu roar jag mig med att planera min klipprunda och markerar in områdena i zoner så jag vet vilken ordning jag ska ta allt i. Sedan ska jag ta tag i min journal; läsa igenom, sätta in i pärmar och hitta datum som behövs för att göra en anmälan på min sjukförsäkring.
Tillbaka på avdelningen, men lyckligare än någonsin
Nu är jag tillbaka på sjukhuset igen för en övernattning och...ett samtal med chefsöverläkaren - en timme och fyrtio minuter! Jag fick inte allt jag önskade, men det gick bättre än vad jag förväntade mig. Chefsöverläkaren började med att vi ju måste gå framåt och då kom jag med mina förslag om till exempel permission där jag får vara själv i min lägenhet. Det gick hon inte med på, men vi började prata om att till exempel få gå ut med hunden själv och åka till kompisar själv, men jag var inte nöjd med det; jag ville till min lägenhet. Så vi diskuterade och diskuterade och tillslut kom vi fram till att jag skulle få vara hemma två helger innan vi skulle ha nästa möte, men jag ville ju så gärna åka hem den här helgen så jag försäkrade och försäkrade om att det skulle gå bra. Det ungefär sista beslutet som togs den där timmen och de där fyrtio minuterna som samtalet varade i så fick jag beviljat att åka hem på lördag till min lägenhet och stanna där tills på måndag. Och jag blev överlycklig. Jag får inte ha med mig några pengar eller bankkortet och jag måste ringa avdelningen på måndag så de kan berätta för läkaren hur mina dagar hemma har gått. Men jag får åka. Det känns helt fantastiskt! Det var många datum som bokades angående lite olika saker och alla dessa bokningar var positiva sådana. Jag kan inte ens förklara med ord hur lycklig jag är.
Jag gillar verkligen chefsöverläkaren, hon har varit så bra hela tiden hon har varit här. Det går verkligen att prata med henne och hon förstår. Framförallt märker man att hon verkligen vill försöka hjälpa en och är engagerad, vilket jag aldrig har upplevt med andra läkare inom slutenvården. Vi pratade om att så småningom när jag blir utskriven kan jag ju ändå komma tillbaka om jag börjar må för dåligt, men kan då gå genom min behandlare och sedan komma till avdelningen för en bedömning - precis som en vanlig patient. När jag frågade henne varför jag inte var en vanlig patient nu, sa hon att jag som hade blivit hennes "hjärtebarn" och sedan berättade att hon har drömt mardrömmar om hur jag dör, vaknat upp i skräck och fått berättat av sin man att hon även skrikit mitt namn i sömnen. Jag får givetvis dåligt samvete av att hon tänker på sitt jobb när hon är ledig - och till och med när hon sover -, men samtidigt blir jag rörd över att hon bryr sig så mycket. Jag har aldrig varit med om sådan bra vårdpersonal som här på 25:an - från skötare till chefsöverläkare.
Chefsöverläkaren sa att jag fick ringa hit när jag ville och komma till avdelningen om det blev för jobbigt under permissionen och att det är bättre att göra det en gång för mycket än en gång för lite. Sjuksköterskan som jag gillar väldigt mycket som var med på samtalet poängterade också det många gånger - både för min skull, men även för deras skull, att de skulle känna sig trygga -, hon gav mig numret till avdelningen och det kändes bara jättebra att just hon var med. Chefsöverläkaren sa även att det inte är hela världen om jag skulle trampa snett under min permission - givetvis är det inget hon önskar, men hon sa att det inte skulle vara konstigt -, men jag måste berätta det i så fall för då blir hon inte arg, men om jag sviker och ljuger för henne igen, då skulle hon inte bli glad. När hon sa det, blev jag orolig över allt vi hade bestämt för jag hade en hemlighet att berätta. Inte så att jag överröst henne med lögner, men jag hade bara inte berättat en sak. Jag ville inte längre äta min tablett av Clozapine och när jag sa det till personalen för en månad sedan sa de att jag fick vänta en vecka tills jag träffade chefsöverläkaren. Jag ville inte vänta för jag trodde min trötthet berodde på den plus att det inte hade känts som att den hjälpte. Veckan efter nekade hon mitt förslag, men då hade jag redan slutat äta den för en vecka sedan (utan nedtrappning och utan utsättningssymptom, jag säger ju att jag är immun mot mediciner). Då sa jag ingenting för det hade gått så kort tid, men idag kunde jag berätta för jag har verkligen inte känt någon skillnad den här månaden. Jag trodde hon skulle bli arg och ändra på våra beslut om permissioner, men hon tog det helt coolt och sa bara att det var bra att jag klarade mig utan den för trots att det är en av de bästa medicinerna var det synd att ge den till mig som är så ung. Tack snälla läkare! Så nu är den borta, vilket känns jätteskönt eftersom den ändå inte hjälpte. Om medicinen hjälper är det givetvis ett bra hjälpmedel men nu gjorde den ju inte det för mig.
Efter samtalet var jag lyckligare än lyckligast och personalen här har varit så glad för min skull och sagt saker som att det verkligen syns att jag mår bättre, att jag gjort en helvetes resa, att någon kommer somna med ett leende på läpparna med mig i tankarna osv. Och det känns så bra att göra dem glada istället för besvikna. När mamma och pappa hade åkt satt jag i mitt rum och bara grät. Jag kunde inte sluta för jag var så glad. Mitt i allt kom sjuksköterskan in med några papper och vi satt där på min säng och pratade en stund. Vi skrattade så mycket samtidigt som jag grät och hon sa att jag gjorde henne väldigt glad - vilket gjorde mig glad.
Jag har skrivit på Instagram för att jag behövde få ur mig mina känslor. Nu har jag skrivit här för att det inte räckte till. Tror att jag måste skriva i min dagbok också bara för att få ur mig allt (där kan jag ju vara ännu mer personlig och öppen, vilket kanske i och för sig inte är så stor skillnad gentemot här haha). Imorgon åker jag från avdelningen till Framnäs med Elin och sedan ska vi umgås till på lördag. Och då, då ska jag hem till min lägenhet. Nu har jag slutat gråta, men jag är fortfarande lika lycklig. Jag mitt leende sträcker sig verkligen från öra till öra.
Grät floder i över en halvtimme. Det har jag gjort här många gånger förut. Men aldrig äkta glädjetårar.
Ingen har förstått mig som du
Idag har jag gjort något jag inte har kunnat göra på väldigt länge. För idag var jag och hälsade på min skolsköterska som jag hade på gymnasiesiet. Och det var så himla roligt att ses! Och det känns skönt att vi fortfarande har kontakt trots att jag inte går på den skolan längre för hon har verkligen betytt så mycket för mig och gjort så mycket för mitt mående. Jag har skrivit det många gånger förr, men jag hade aldrig fixat det utan henne. Hon var min klippa på gymnasiet. Det var hon som hjälpte mig att fixa vårdkontakter, lade upp planer hur jag skulle klara det på egen hand när det sket sig med vården, skjutsade mig till sjukhuset när jag behövdes läggas in, ledde samtalet med mina föräldrar när allt skulle berättas, lyssnade på mig när jag behövde lätta mitt hjärta, pratade med mig när jag grät för mycket för att få fram ett ord, gav sitt privata telefonnummer för att jag skulle kunna ringa under sommarlovet, brydde sig så mycket att jag fick dåligt samvete, pratade med lärare, lät mig komma dit så ofta det gick, tog mig på allvar när jag inte gjorde det själv... Och framförallt; hon förstod mig.
Jag minns så väl första gången vi sågs och jag berättade lite ytligt om det som hade varit de senaste 3-4 åren med maten och träningen. Det var verkligen bara lite kortfattat och det mesta var underdrift, men ändå sa hon direkt efter att jag hade berättat att "det finns ett ställe som heter Ätstörningsmottagningen". Bara direkt så där. Och jag som trodde att ingen skulle förstå, eller ens bry sig, för det syntes ju inte längre, det kunde väl inte vara så farligt. Men hon förstod mig. När det kändes som att ingen vuxen förstod, så förstod hon (okej jag var ju formellt sett vuxen då, men ni fattar). Hon såg igenom min fasad och sedan dess fortsatte hon att stötta mig. Jag har tackat henne många gånger, men jag tror aldrig hon eller någon annan riktigt kommer förstå vad hon har gjort för mig, hur mycket det har betytt.
En av de få dikter utan rim. Men ja, denna skrev jag där i slutet av 2013 när jag i ett halvår hade träffat den här personen som har hjälpt mig så mycket, som har räddat mitt liv.
Första mötet i öppenvården
I onsdags var jag på min första riktiga öppenvårdsträff med min behandlare. Vi har tidigare setts när jag har varit inlagd på avdelningen, men då har vi typ promenerat - i onsdags pratade vi. Det var mest planering och information typ så jag fick väl inte så mycket uppfattning om det hela, men det verkar som att jag ska få ta en hel del beslut och det hatar jag verkligen, mvh ambivalent. Minns inte riktigt vad han frågade om förutom hur jag ville att behandlingen skulle se ut och vad jag ville ha hjälp med. Ja...inte vet jag. Jag vet knappt om jag vill ha hjälp alls. Det känns inte riktigt som att jag längre har något konkret att få hjälp med, som det till exempel var med maten. Jag fick som uppgift att göra en problemlista, vilket i sig typ blev ett problem haha. Nä men det är så himla svårt! Inte vet jag vad som räknas som problem. Eller om det är ett problem för mig, är det ju ett problem, men jag vet ändå inte vad jag ska skriva och inte. I och för sig sa han att jag fick skriva hur lite eller mycket jag ville och att vi ändå skulle behöva prioritera vissa problem, så på så sätt spelar det väl kanske inte så stor roll om jag skriver alltifrån livshotande problem till lite mindre, mest störiga sådana. Nåväl, det ska väl gå på ett eller annat sätt. Ska ses igen om två veckor. Det känns bra, inte alltför tätt. För jag vet inte riktigt vad jag ska prata om. Känner mig så medveten om det mesta; vad jag ska göra, hur jag ska göra, vad som händer när jag gör på ett visst sätt... Det känns bara som att jag måste bestämma själv att jag faktiskt ska gå efter det där jag vet. Och jag är inte säker på att jag behöver hjälp med det. Eller någon hjälp alls. Det är vad jag känner just idag - och den senaste tiden -, men vem vet, det kan ju ändra sig.
Plockade skräp på tågrälsen på Storheden i onsdags på jobbet...något triggande kan man ju säga. Fast samtidigt lugnande, för jag tycker - och har typ alltid tyckt - att tågrälsar är så himla vackra.
Också berättade jag lite om den senaste tiden
Nästa vecka har jag läkarsamtal och skulle behöva vara ledig från jobbet för jag måste sova en natt på sjukhuset. Denna vecka är jag ledig på fredag för vi ska iväg till Kuoksu så jag jobbade heldag idag för att väga upp det, men det kändes fel att fråga om det till nästa vecka också. Jag kände att jag behövde berätta som det var för att förklara varför. Igår på jobbet blev det något fel på alkolåset i bilen så jag fick skjuts av min chef. När vi satt där ensamma, såg jag det som ett perfekt tillfälle att ta upp detta, så efter lite väl många om och men, sa jag bara lite kort att jag hade legat inne på sjukhus de senaste tio månaderna, att det är därför jag bara jobbar halvtid och att jag har ett läkarsamtal i Piteå så jag skulle behöva vara ledig på fredag och jobba en heldag om det gick bra. Han tog det bra och sa att det absolut skulle gå att fixa.
På morgonen när vi satt och drack kaffe/te i personalrummet frågade en kollega (hon som jag hade som handledare när jag jobbade där första gången som feriearbetare) vad vi gjorde på Framnäs, vilka områden vi hade gått igenom innan jag slutade. Och helt naturligt kunde jag säga att jag inte hade gått på skolan det senaste året eftersom jag har varit inlagd på sjukhuset. Hon sa att hon hade förstått att det var något eftersom jag jobbar halvtid, men inte att jag har varit på sjukhuset. Sedan frågade hon lite saker och det kändes så bra att jag kunde prata så avslappnat om det. När vi kom in på att jag bodde hos mina föräldrar nu när jag jobbar kunde jag även säga att jag inte var helt utskriven ännu, utan bara på permission och att eftersom jag är på tvångsvård får jag inte vara själv förutom då jag jobbar. Hon var väldigt förstående och det kändes bra att prata med henne eftersom jag ändå känner henne väl sedan innan (de flesta andra har jag bara träffat några gånger eftersom jag bara har varit i Sunderbyn tidigare). Det kändes även otroligt bra att jag kunde ta upp det i ett tillfälle där jag faktiskt inte ville ljuga, och prata om det utan att skämmas. Även om det kan vara obekvämt för många att höra (inte för att hon verkade känna så) tror jag det är viktigt att de som vågar vara öppna faktiskt kan säga det utan skam och på ett neutralt sätt för då kanske andra också förstår att det inte är något att skämmas över.
Det kändes bra att jag kunde berätta för både min chef och kollega - inte för att jag kände mig tvungen, det vet jag att jag inte är för ingen behöver veta det om mig bara för vetandet skull. Men att i dessa två situationer, helt naturligt kunna berätta det här för att jag kände att det kunde vara till nytta, det kändes både rätt och som att det var helt frivilligt, utan tvång. Jag känner mig faktiskt lite stolt över att jag kunde vara så avslappnad och säga det utan skam i kroppen trots att min verklighet har sett, och ser, ut som den gör.
Satt nyss för övrigt på bron i solen i bara sport-bh på överkroppen. Att kunna göra det ensam i mitt rum är ett stort plus. Att kunna göra det där någon annan kan se är ett ännu större plus. Att kunna sitta här och se magen falla över byxkanten och försöka vara bekväm i den känslan trots att det finns en hel del tankar som säger att kroppen är ful, fel och förfärlig, det är fan en seger! För det är så lätt att när en känner obehag, direkt försöka fly från den känslan. Jag är inte totalt bekväm i min kropp, absolut inte, men just idag vågar jag stanna kvar i den där obehaget och skammen, ifrågasätta det och reflektera över varför jag känner och tänker som jag gör. Jag hörde att postbilen kom och tänkte gå och hämta in posten. Sket i att ta på mig tröjan för att utmana mig. På vägen till brevlådan märker jag hur jag automatiskt drar in magen när jag går och sedan tänker "vad fan!" och släpper på magen. Jag vill ju bli bekväm, visa att det är okej att se ut på andra sätt än idealet och att en ska låta sig ha på sig vad en vill. Magen finns där och jag försöker acceptera det.
Dina drömmar blir allt svårare att se nu och mina finns snart inte längre kvar
Jag har absolut inga drömmar. Inte ens ett litet uns av en dröm. Eller så har jag det, bara att jag inte kan koppla det. Varken små eller stora drömmar. Inga mål eller ambitioner. Kanske är det för att jag precis har kommit ut till det verkliga livet, eller så är det bara det att jag inte är en drömmare. Men något borde en väl vilja? Fast det vill jag inte. Den lilla dröm jag ändå känner att jag faktiskt har är att bli utskriven från sjukhuset och bo själv i min lägenhet. Annars har jag absolut inget jag drömmer om. Förut ville jag väl saker, men jag kan inte minnas om att jag drömde om något speciellt. Nu känns det inte som jag vill någonting. Absolut ingenting alls. Kanske är det en faktor till varför jag, trots i de stunder jag mår bra, ändå ser självmord som ett alternativ. Jag vet, jag borde inte tänka på det, men det är då fan lättare sagt än gjort. Tankarna finns där oavsett hur jag mår. Mina självmordstankar behöver inte gå hand i hand med mitt dåliga mående. Eller så har jag bara inte börjat må tillräckligt bra för att de ska försvinna. Gissar att framtiden får visa det. Men det är svårt att tänka på framtiden när en inte har några drömmar. Inget att sträva efter. Inget att försöka nå.
Så nej, mina drömmar finns snart inte längre kvar. För jag har knappt några.
In good times, in bad times, I'll be on your side forever more
Den senaste tiden har jag hunnit träffa både Elin flera gånger, Elina, Rebecca och Anna och det har betytt, och betyder så mycket. Mina vänner betyder så mycket. Förstår inte hur jag hade klarat något utan dem. Och det har varit roligt att i alla fall få träffa några av dem om än jag saknar många av de andra, men de är utspridda lite här och var i landet och to m världen.
Men att få träffa några av dem som fortfarande bor här i närheten har verkligen varit viktigt. Jag har ju inte träffat så många (förutom Elin) när jag har varit inlagd så länge, men nu ska det bli ändring på. Jag förstår på riktigt inte hur folk klarar sig utan vänner - det skulle jag aldrig gjort. Det är de som funnits där vid min sida och burit mig när jag inte orkat gå. Det är de som har fört min talan när jag inte orkat prata. De är de som har kämpat för mig när jag inte orkat kämpa själv. Jag önskar bara jag kunde vara det för dem som de är för mig. Men jag kan säga att det är de som får mig att stanna kvar. Det är de som får mig att vilja försöka. Det är för att jag varken vill svika eller mista dem. Jag kanske inte har varit den vännen jag borde, men de har stannat kvar och som tack för det ska jag kämpa för att kunna vara där för dem lika mycket som de har varit där för mig. För de betyder verkligen allt.
Jag har hittat mina sanna vänner. Verkligen.
Blä
Jag har haft det så bra sedan jag fick permission för en vecka sedan. Som jag har nämnt typ tusen gånger så har jag så mycket mer energi nu är förut - men jag tjatar om det bara för att det är så nytt och fantastiskt.
Nu vill jag dock bara gråta.
Skada mig.
Försvinna.
Jag orkar inte. Inte nu. Men kanske är det för att jag känner mig så ofantligt utmattad som ångesten tränger sig på så starkt. Har nästan börjat se den kopplingen; när jag är trött får jag ofta ångest. Kanske behöver jag bara lite sömn.
Men just nu känns allt svart.
Kommer ingen vart.
(Och nej, jag ska inte börja rimma. Skrev just en dikt för att få ut alla känslor jag känner nu.)
Känns bara som att jag går sönder inifrån. Men jag märker hur mycket bättre jag är på att hantera det.
Men det gör ont. Inombords.
Och jag vill inte ha det så här nu.
Ska försöka hantera allt det här på ett konstruktivt sätt. Lite rita. Lite podd. Lägga mig tidigt. Kanske läsa lite Buffy.
Får se hur jag lyckas med det.
Eller jag kommer lyckas göra det. Får bara se hur mycket det hjälper.
Allt jag har
Ingen som läser här kan väl ha missat att det har varit väldigt tungt den senaste tiden? Jag har, och har haft det tungt. Mycket svärta som jag inte kan rå för, men även mycket negativitet som jag nu tror att jag kan jobba med - för att göra det lättare för mig (framförallt tror jag det gå att arbeta med när jag har betydligt mer energi än förut). För det finns en hel del negativitet inom mig och speciellt en sak har jag upptäckt: jag ser så gärna det jag inte har, men glömmer allt jag faktiskt har. Så jag började fundera. Och vissa saker var lättare att komma på än andra. Som det jag hela tiden tänker på; det jag inte har.
Det finns det jag tänker att jag borde ha eller borde göra, för "alla andra gör ju det".
•Jag har inget fast jobb.
•Jag har ingen partner.
•Jag pluggar inte på högskola eller universitet.
•Jag har inte gjort gymnasiearbetet så jag har inget fullständigt slutbetyg.
•Jag reser inte jorden runt.
•Jag tränar inte som en tok.
•Jag äger inte någon bil.
•Jag har ingen frihet utanför sjukhusets väggar (förutom lite mer nu då när jag har permis).
•Jag har knappt någon hobby kvar som jag utövar, förutom skapandet.
•Jag har inte tillräckligt med social kompetens.
•Jag gör inget av mitt liv.
•Jag har inget intressant liv
OCH SÅ JÄVLA VIDARE
Men till exempel partner, var kom det ens ifrån?? Jag är inte ens intresserad av det just nu och vet inte om jag någonsin kommer bli. Inte heller av att ha en bil eller att resa. Jag önskar att jag hade något jag ville plugga till, men det har jag inte. Jag är just nu inte ens intresserad av att skapa mig någon speciell karriär, jag skulle gott och väl nöja mig med parkskötsel på heltid - det är t om det jag skulle vilja om jag fick välja.
Jag har märkt att jag fokuserar så mycket på det jag tänker att jag inte har och det jag inte gör, att jag glömmer bort det jag faktiskt har och gör. Så jag försökte rada upp det jag spontant kommer på (jag har givetvis mer jag är glad över bara att jag inte kommer på det just nu).
•Jag har fantastiska vänner som verkligen ställer upp i vått och torrt.
•Jag har föräldrar som gör allt för mig.
•Jag har ett jobb som jag älskar, även om det bara är säsongsanställning.
•Jag har min lägenhet, även om jag inte får bo där själv just nu.
•Jag har Framnäs till hösten.
•Jag har en hund och två supergulliga marsvin som jag älskar.
•Jag har en fungerande kropp.
•Jag börjar komma till ro med min kropp.
•Jag har ändå rätt god kontakt med min släkt som dessutom är väldigt fin.
•Jag har ett andra hem jag kan vara i när jag inte kan/får vara hemma hos mig.
•Jag har blivit frisk från ätstörningen om än den fortfarande begränsar mig inom vissa små områden (som t ex träning).
•Jag har kommit ut från en 10 månaders inläggning om än det bara är permission än så länge.
Så jag har tänkt att jag ska försöka fokusera på det jag faktiskt har och försöka döda den här negativiteten. Vissa tankar jag har kanske jag inte kan rå för, men visst finns det sådana jag kan påverka och det är dags att försöka; sluta se problemen och börja se lösningarna.
Dubbelmoralen visar sig...
...och det gör att jag skäms. Jag pratar och skriver om att det är så viktigt att prata om psykisk ohälsa, vara öppen och inte skämmas; ändå är jag knäpptyst och följer normen att en ska känna skam och knipa igen käften om sina erfarenheter och åsikter. Jag har alltså inte sagt något om någonting egentligen. På jobbet alltså - inte ens till min chef. När vi pratade i telefon när han erbjöd mig jobbet sa jag att "det hade hänt lite grejer" som gjorde att jag bara kunde jobba halvtid. Sedan har jag inte sagt något. Kollegorna har givetvis frågat vad jag gör nu och jag kör på det som var tänkt att jag skulle göra: Framnäs. Det har pratats om det här året, innan jobbet började. Det har pratats om förra året och dess händelser. De undrade varför jag inte jobbade förra sommaren, men där sa jag faktiskt en del av sanningen: jag var sjuk. Än så länge har igen frågat varför jag jobbar halvtid så jag får väl se hur jag gör om det inträffar. Också sedan är det bara mycket i allmänhet jag får mörka med för att sanningen inte ska komma fram; inte berätta exakt som det var, dra lite vita lögner osv. Dock när det kom på tal om gamla rutiner och mitt jobb i Sunderbyn sa jag faktiskt någoting. Jag berättade lite kort om ECT:n, eller sa typ att man fick ström i hjärnan och att jag på grund av den har tappat jättemycket av mitt minne och blivit lite glömsk, så jag kommer inte ihåg så mycket av vilka ytor jag ansvarar över i Sunderbyn t ex. Kollegan jag jobbar med som var med, förutom chefen, sa att "nä men nog kommer du ihåg" och jag typ "alltså jag kom inte ens ihåg hur gammal jag var". Då verkade han förstå lite bättre, men jag tror ingen riktigt kan förstå om en inte har varit med om det. Dessutom är det ju olika för alla så det är nog bara en själv som förstår till fullo.
Egentligen skäms jag inte. Inte det minsta faktiskt. Kanske 1% av 100. Jag har varit, och är delvis fortfarande sjuk och har behövt vård för det. Men jag är rädd. Rädd för att jag inte vet de andras syn på ämnet och vilka fördommar och felaktig fakta de kan besitta. Så jag är rädd att det ska påverka mitt arbete. Att jag, om jag hade sagt där i slutet av mars att jag bara kunde jobba halvtid för att jag låg inlagd på psykiatrin, inte hade fått jobbet. Om jag hade legat på sjukhuset för någon fysisk åkomma i tio månader är jag säker på att jag hade vågat säga någonting - både när de frågade vad jag sysslade med och när jag sa att jag bara kunde jobba halvtid.
Jag vet väl inte om det är nödvändigt att de vet egentligen, men någonstans tror jag att det kan vara rätt viktigt för att förklara vissa grejer. Som att jag kanske inte kan jobba exakt lika fort som förut (dvs "som en maskin", för att citera en kollega), eller varför jag jobbar halvtid, eller att jag inte orkar lika mycket som förut pga att jag har varit helt inaktiv i tio månader, eller vad som helst. På något sätt hade det känts skönt att få det ur sig, i alla fall till chefen, men jag vet inte om jag vågar. Här vågar jag skriva vad som helst iprincip, jag kan nästan berätta allt, men när det kommer till sådana där situationer där jag vet att det jag säger kan påverka något viktigt, ja...då är det svårare. Jag vet inte hur det är med mitt jobb, men nog vet jag - om än det inte borde vara så - att diskriminering av folk med psykisk ohälsa förekommer inom arbetsmarknaden.
Jag skäms alltså över att jag agerar som att jag skulle skämmas. Men förhoppningsvis vågar jag kanske ta steget när passande läge kommer. Dubbelmoralen flödar, men jag försöker vara snäll mot mig själv och tänka att jag inte kan vara så där öppen hela tiden. Jag måste också få kunna tveka och oroa mig över vad folk kan tänka om att jag är psykiskt sjuk.
Dags att lugna ner
Imorse försökte jag åka till jobbet så att jag skulle vara där exakt sju så jag slapp kallpratet, också när jag skulle åka vågade bilen att starta, så istället fick jag oroa mig för att jag skulle bli sen. Kom dock prick, men de satt där och drack kaffe och pratade så det blev att jag satt där en stund också eftersom jag inte visste vad jag skulle göra, men det gick faktiskt bra; inga obehagskänslor förutom i början. Sedan visade det sig att han, den nya, jag skulle jobba med i Sunderbyn inte skulle börja jobba ännu och ja, uppenbarligen finns det inget gräs att klippa så jag ska jobba med en annan och städa ytorna kring Storheden och i Bergnäset fram tills jag börjar i byn. Idag var det dock rätt lugnt då vi hämtade bilarna, fixade lite nya kläder och förberedde bilen och sådant. Vid elva slutade jag ju så då blev det bara att åka hem. Kändes dock jävligt fel och skämmigt att bara åka så där efter endast fyra timmar. Det här "mer mer mer" bara snurrade runt i huvudet och jag kände mig verkligen jättedålig. Något annat skämdes jag över också, men det tar jag imorgon. Samtidigt var jag glad över att det hade gått så bra både i allmänhet och att jag inte kände mig riktigt så socialt missanpassad som jag brukar göra. När jag kom hem kändes det dock fortfarande som att jag behövde göra mer mer mer så jag hade lite svårt att sätta mig ner och skriva som jag hade tänkt göra. Efter omelettlunchen, som jag lyxigt nog blev serverad av pappa, gick vi ut med Kompis och sedan började jag rensa lite bland mamma och pappas kontorsgrejer för den röran gjorde mig extra stressad just då. Och att få sortera och rensa...vilken otroligt tillfredsställelse det ger alltså! Sedan duschade jag Kompis för han hade blivit lite grådaskig den här "våren" (eller vad man nu ska kalla den) och han gillar det verkligen inte, men han visar det i alla fall på sådant sätt att han står blixtstilla och hänger med huvudet istället för att försöka springa iväg. Därefter kunde jag sätta mig ner och ta det lugnt på bron där det var rätt varmt eftersom jag satt i lä. Där sitter jag än, men nu börjar det bli lite småkyligt.
Nu det nu gick bra idag och mina rädslor inte besvarades är jag dock såklart nervös över något annat, för alltid ska jag hitta något. Jag oroar mig över att jag inte kommer orka - trots att det "bara" är halvtid - för det är ju oftast ett rätt fysiskt krävande arbete. Jag är även rädd för den där tvångsmässigheten jag besitter, att jag bara ska börja köra på och sedan inte kunna sluta förrän jag typ tuppar av. För jag besitter ju inte längre den där superstyrkan. Jag vet, och förstår mesta delen av tiden om inte de ologiska tankarna dyker upp, att efter tio månaders iprincip hel inaktivitet så är en inte van att vara i rörelse. Jag vet. Och jag försöker accceptera det. Jag har inte tränat på riktigt på länge, men jag har ju ändå rört på mig; cyklat till stan eller till någon kompis, gått ut med hunden, gått och handlat osv. Så jag har ju ändå fått någon form av daglig rörelse. De senaste tio månaderna (förutom då när jag varit på permis) har jag ju iprincip gått från sängen i mitt rum, till matbordet, till toaletten,till soffan, till matbordet, till sängen. Typ. Och avdelningen är inte jättestor precis. Så jag är rädd att inte orka. Att inte klara jobbet. Inte ens mina fyra timmar om dagen. Men jag jobbar stenhårt på att bli mindre tvångsmässig kring sådant som skadar mig, så kanske jag vågar t ex ta en paus om det blir olidligt eller sätta mig ner när det faktiskt är rast. Eller så orkar jag. Jag vet inte och jag försöker att inte lägga någon värdering i det. Förhoppningsvis kan i alla fall den här sommaren ge tillbaka min vanliga ork så att jag i alla fall orkar lite.
Något jag faktiskt inte tror att jag oroar mig för är något läkaren tog upp. Hon frågade hur jag trodde det skulle gå att arbeta i närheten av så många knivar och andra vassa föremål, men det känns som jag kan hantera de. Trots att jag inte har kunnat "öva" och testat själv på väldigt länge då jag har varit begränsad både på avdelningen och även hemma där pappa har låst in de flesta vassa föremål, så tror jag ändå jag kan hantera det. Jag har i alla fall inte blivit triggad idag.
Imorgon bär det av igen och jag hoppas så innerligt på sol, för att frysa är det värsta jag vet. Fick i all fall en till tröja som jag kan ha under jackan, men det var ändå rätt kallt. Jag fick även ett skåp där jag kan ha mina kläder så jag slipper släpa allt fram och tillbaka så det blir väl att jag åker dit lite tidigare imorgon då jag måste byta om. Jag tror dessutom jag ska åka så tidigt så jag kan sätta mig där och dricka lite te med de andra. Känner mig lustigt pepp på att utmana mig i det där sociala. Blir kanske livrädd imorgon, men det får jag ta då.
Hej så länge! Måste bara säga att trots att ni inte är jättemånga, är ni fler än förr och jag är så glad att varenda en av er tar er tid att läsa. Ibland kanske jag mest snackar goja, men ibland har jag även inlägg som jag verkligen vill att folk ska läsa. Låt oss prata (eller skriva eller vad som helst) om psykisk ohälsa och krossa tabun!
Ser inte alls hur bilden blev här ute i ljuset, men det är ju också något jag vill att vi ska kunna ändra på: perfektionismen som finns här på sociala medier, och i verkligheten givetvis. Så här är jag just nu!
