Jag känner mig ofta så socialt missanpassad. Som ett ogräs bland alla blommor i en annars rensad rabatt. Det gör att jag i princip alltid är nervös inför sociala sammanhang - det spelar ingen roll om det är okända människor eller vänner. Givetvis går det lättare att träffa vänner, det är en absolut mindre grad av nervositet än annars, men den finns nästan alltid där oavsett vad. Om jag är med vänner går den dessutom oftast över så fort vi sagt hej för med mina vänner blir det där sociala på något sätt mer begripligt. Men annars... Alltså jag förstår inte. Hur folk kommer på allt de ska säga. Hur de kan undra så mycket. Hur de kan komma på så många frågor. Jag bara sitter där. Försöker desperat fråga någonting jag undrar. Men jag kommer inte på någonting alls av värde, för kallprat ser jag som helt meningslöst. Jag förstår väl att det behövs kallprat först för att sedan komma in i något slags meningsfullt samtal, men jag vet verkligen inte vad jag ska säga. Jag bara förstår inte. 

Jag har ingenting emot att vara bland människor, det trivs jag väldigt bra med, men det är just det där med att vara med människor som gör mig obekväm. Att vara bland människor där det inte förväntas att man ska interagera har jag inga problem med, jag har aldrig varit rädd för stora folksamlingar till exempel. Inte heller att prata när det är något givet en ska prata om, typ som att redovisa för massvis med folk. När situationen däremot är så att man behöver umgås, prata, vara social...ja, det är då en av mina största rädslor kommer in. Senast var för någon vecka sedan då vi hade lunch i Björsbyn med jobbet. Det var inte bara från Gammelstan så jag kände inte till alla, men hamnade i alla fall vid ett bord där jag kände några (men det är nog jobbigt att socialisera trots att jag vet vilka somliga är). De andra var också trevliga och visst pratade vi lite, men jag satt - som vanligt - mest och lyssnade. För jag förstår verkligen inte hur man ska göra. Det kanske är det som gör att jag ofta förblir tyst, svarar på andras frågor men aldrig ställer några tillbaka och inte tar några egna initiativ till att starta ett samtalsämne. För att jag inte förstår. Så jag blir utåt sett passiv, men inombords är det full aktivitet. För samtidigt som jag bara sitter och lyssnar söker jag febrilt i mitt huvud efter saker att säga, frågor att ställa och väntar på att det ska komma upp något där jag kan komma in och bidra i samtalet, men det gör det sällan, och om det gör det, är jag ändå oftast för sen för att hinna säga något innan någon annan säger något nytt. Också känner jag mig bara obekväm och i vägen. Och tror självklart att jag kan läsa de andras tankar om att de inte vill ha mig där, att jag är tråkig, att jag är helt vrickad och så vidare.

Så jag är hellre bland massvis med människor för då kan jag bara vara, utan några föreställningar om att jag behöver vara social. Givetvis borde jag öva på det här med det sociala; vilket jag faktiskt gjorde idag när jag ändå följde med på lunchen trots att jag hade slutat; vilket jag har gjort varje dag när jag har jobbat i Gammelstan och kommit lite tidigare till jobbet för att sitta i fikarummet och dricka lite te och kanske lösa lite korsord med några andra. Men det är svårt att utsätta sig för de där situationerna för man vet aldrig hur de ska bli (vilket jag hatar för jag vill ha koll på allt). De kan sluta jättebra på så sätt att jag antingen sitter där och känner mig delaktig i samtalet eller i alla fall känner att jag finns. Men de kan också sluta på mindre bra sätt där jag känner mig socialt inkompetent, i vägen - och osynlig. Det är när jag är med människor som jag kan känna sig som mest ensam. Man sitter där, tillsammans med alla, omringad av folk, men ändå kommer den där ensamheten. Känslan av att inte synas. Känslan av att inte finnas. Och det tar mig direkt tillbaka till fotbollens år. Och det skapar ett sådant obehag. Jag vill fly direkt. Från känslan av att inte alls fungera i sociala sammanhang.