Tillbaka på avdelningen, men lyckligare än någonsin

Nu är jag tillbaka på sjukhuset igen för en övernattning och...ett samtal med chefsöverläkaren - en timme och fyrtio minuter! Jag fick inte allt jag önskade, men det gick bättre än vad jag förväntade mig. Chefsöverläkaren började med att vi ju måste gå framåt och då kom jag med mina förslag om till exempel permission där jag får vara själv i min lägenhet. Det gick hon inte med på, men vi började prata om att till exempel få gå ut med hunden själv och åka till kompisar själv, men jag var inte nöjd med det; jag ville till min lägenhet. Så vi diskuterade och diskuterade och tillslut kom vi fram till att jag skulle få vara hemma två helger innan vi skulle ha nästa möte, men jag ville ju så gärna åka hem den här helgen så jag försäkrade och försäkrade om att det skulle gå bra. Det ungefär sista beslutet som togs den där timmen och de där fyrtio minuterna som samtalet varade i så fick jag beviljat att åka hem på lördag till min lägenhet och stanna där tills på måndag. Och jag blev överlycklig. Jag får inte ha med mig några pengar eller bankkortet och jag måste ringa avdelningen på måndag så de kan berätta för läkaren hur mina dagar hemma har gått. Men jag får åka. Det känns helt fantastiskt! Det var många datum som bokades angående lite olika saker och alla dessa bokningar var positiva sådana. Jag kan inte ens förklara med ord hur lycklig jag är.

Jag gillar verkligen chefsöverläkaren, hon har varit så bra hela tiden hon har varit här. Det går verkligen att prata med henne och hon förstår. Framförallt märker man att hon verkligen vill försöka hjälpa en och är engagerad, vilket jag aldrig har upplevt med andra läkare inom slutenvården. Vi pratade om att så småningom när jag blir utskriven kan jag ju ändå komma tillbaka om jag börjar må för dåligt, men kan då gå genom min behandlare och sedan komma till avdelningen för en bedömning - precis som en vanlig patient. När jag frågade henne varför jag inte var en vanlig patient nu, sa hon att jag som hade blivit hennes "hjärtebarn" och sedan berättade att hon har drömt mardrömmar om hur jag dör, vaknat upp i skräck och fått berättat av sin man att hon även skrikit mitt namn i sömnen. Jag får givetvis dåligt samvete av att hon tänker på sitt jobb när hon är ledig - och till och med när hon sover -, men samtidigt blir jag rörd över att hon bryr sig så mycket. Jag har aldrig varit med om sådan bra vårdpersonal som här på 25:an - från skötare till chefsöverläkare.

Chefsöverläkaren sa att jag fick ringa hit när jag ville och komma till avdelningen om det blev för jobbigt under permissionen och att det är bättre att göra det en gång för mycket än en gång för lite. Sjuksköterskan som jag gillar väldigt mycket som var med på samtalet poängterade också det många gånger - både för min skull, men även för deras skull, att de skulle känna sig trygga -, hon gav mig numret till avdelningen och det kändes bara jättebra att just hon var med. Chefsöverläkaren sa även att det inte är hela världen om jag skulle trampa snett under min permission - givetvis är det inget hon önskar, men hon sa att det inte skulle vara konstigt -, men jag måste berätta det i så fall för då blir hon inte arg, men om jag sviker och ljuger för henne igen, då skulle hon inte bli glad. När hon sa det, blev jag orolig över allt vi hade bestämt för jag hade en hemlighet att berätta. Inte så att jag överröst henne med lögner, men jag hade bara inte berättat en sak. Jag ville inte längre äta min tablett av Clozapine och när jag sa det till personalen för en månad sedan sa de att jag fick vänta en vecka tills jag träffade chefsöverläkaren. Jag ville inte vänta för jag trodde min trötthet berodde på den plus att det inte hade känts som att den hjälpte. Veckan efter nekade hon mitt förslag, men då hade jag redan slutat äta den för en vecka sedan (utan nedtrappning och utan utsättningssymptom, jag säger ju att jag är immun mot mediciner). Då sa jag ingenting för det hade gått så kort tid, men idag kunde jag berätta för jag har verkligen inte känt någon skillnad den här månaden. Jag trodde hon skulle bli arg och ändra på våra beslut om permissioner, men hon tog det helt coolt och sa bara att det var bra att jag klarade mig utan den för trots att det är en av de bästa medicinerna var det synd att ge den till mig som är så ung. Tack snälla läkare! Så nu är den borta, vilket känns jätteskönt eftersom den ändå inte hjälpte. Om medicinen hjälper är det givetvis ett bra hjälpmedel men nu gjorde den ju inte det för mig.

Efter samtalet var jag lyckligare än lyckligast och personalen här har varit så glad för min skull och sagt saker som att det verkligen syns att jag mår bättre, att jag gjort en helvetes resa, att någon kommer somna med ett leende på läpparna med mig i tankarna osv. Och det känns så bra att göra dem glada istället för besvikna. När mamma och pappa hade åkt satt jag i mitt rum och bara grät. Jag kunde inte sluta för jag var så glad. Mitt i allt kom sjuksköterskan in med några papper och vi satt där på min säng och pratade en stund. Vi skrattade så mycket samtidigt som jag grät och hon sa att jag gjorde henne väldigt glad - vilket gjorde mig glad. 

Jag har skrivit på Instagram för att jag behövde få ur mig mina känslor. Nu har jag skrivit här för att det inte räckte till. Tror att jag måste skriva i min dagbok också bara för att få ur mig allt (där kan jag ju vara ännu mer personlig och öppen, vilket kanske i och för sig inte är så stor skillnad gentemot här haha). Imorgon åker jag från avdelningen till Framnäs med Elin och sedan ska vi umgås till på lördag. Och då, då ska jag hem till min lägenhet. Nu har jag slutat gråta, men jag är fortfarande lika lycklig. Jag mitt leende sträcker sig verkligen från öra till öra.

Grät floder i över en halvtimme. Det har jag gjort här många gånger förut. Men aldrig äkta glädjetårar.  


Kommentarer
Maria

SKönt att du fick gå på permission som du ville. Jag är också på permission under helgen, skönt att vara hemma också :)

Svar: Ja verkligen! Vad skönt för dig med :)
Sofia Kihlström

2017-06-02 @ 19:28:57
URL: http://www.annorlundaverklighet.blogg.se
A

Så himla rolig läsning! Glad för din skull och jag vet att du kommer att fixa allt nu!
Stort lycka till <3 Kram!

Svar: Tack så mycket! kram <3
Sofia Kihlström

2017-06-03 @ 16:54:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0