Idag åkte jag från Piteå med bussen som gick 05.15. Ja, det kändes tungt när klockan ringde 04.18, men det gick ändå förvånansvärt bra. Kanske för att jag visste vad som väntade mig. Kom till jobbet i Gammelstan, bytte om, väntade på chefen, gick in i kallgarage och där stod hen - min kära lilla gröna gräsklippare till vän. Idag var det alltså dags att köra klipparen till baracken och börja klippandet i byn. Var lite nervös i början över att jag hade glömt bort hur man gör, men det gick ändå bra. Dock finns ju alltid den där oron där att någon sur människa ska komma och klaga, men de enda jag mötte var en snäll gubbe som kom med en dricka och en annan som flyttade hans släpvagnar som han såg stod ivägen för mig. Timmarna gick otroligt fort och helt plötligt skulle jag sluta. Såg min chefs bil borta vid baracken, men tänkte att jag hann med ett litet område till eftersom det var några minuter kvar. När jag var på väg tillbaka kom han och körde ikapp mig och påminde mig om att klockan var elva och att jag skulle sluta. Det var så himla svårt att åka tillbaka till baracken och inte bara fortsätta klippa. Min chef sa att jag hade hunnit klippa mycket, men så tyckte jag inte fallet var alls. Ser bara hur mycket jag har kvar att göra och kommer absolut inte hinna göra mycket alls i veckan då det är röd dag imorgon och vi ska ha någon genomgång av en klippapp på torsdag som vi ska börja använda när vi klipper. Men jag vet att jag måste sluta. Efter fyra timmar slutar min arbetsdag och då måste jag sluta, fastän det är så himla svårt. För jag vill ju inte att min chef ska behöva komma till mig hela tiden för att påminna mig om att jag slutar för dagen liksom. Jag vill inte behöva ha någon barnvakt. Jag vill kunna ta det där ansvaret att inte jobba för mycket. Men det är svårt när det jag jobbar känns för lite. Samtidigt vet jag ju att ett heltids arbete kanske inte hade varit det bästa direkt efter en tio månaders lång inläggning på sjukhus. Men jag har svårt att se konsekvenserna det skulle föra med sig när jag inte har upplevt dem. Om jag hade kommit hem varje dag och gråtit efter jobbet för att jag var så trött som jag gjorde för två år sedan, ja då kanske jag hade förstått att heltid inte var det bästa valet, men nu - trots att jag motvilligt erkänner att jag är trött efter en halvtidsdag - är det svårt att se varför jag bara inte kan vara där på jobbet de åtta timmarna.