I just can't stop loving you

Jag hatar allt som äckelsjukdomen har fört med sig! Hur min hjärna har blivit invaderad av ett monster och satt så många verklighetsuppfattningar, signaler och tankar ur spel. Men också saker jag tvingats ge upp. Intressen som blivit förgiftade. Relationer som har brutits. Inget går att göra ogjort, men ibland önskar jag så himla mycket. För det är vissa saker som fattas mig.

Jag gråter ofta över henne. Saknar hennes lena mule. Hennes snälla ögon. Synen av henne komma travandes mot hagens öppning. Ljudet av hennes gnäggningar när jag ropade "Boniiiita". Jag försöker glömma henne. Men det är omöjligt. Mina fina fina Bonita. Men nej, hon är inte min längre. Har aldrig varit på riktigt. Men hon har behållt en del av mitt hjärta. Jag har länge undrat hur hon har det. Har försökt få tag på henne jag hade kontakt med angående Bonita, men utan resultat. Men igår såg jag en bild från en från mig gamla gymnasieklass - med Bonita! Så jag kontaktade hon som verkade äga henne (inte min klasskompis då) och jag är så glad att Bonita verkar ha det bra nu! Visst kan jag inte låta bli att sakna min fina bruna, jag gråter fortfarande när jag tänker på henne, men jag är säker på att hon har det bättre där än vad hon hade det med mig. Så trots att saknaden svider mer än mest så vill jag ju självklart det bästa för henne. Jag kommer inte sluta sakna henne, men jag behöver inte oroa mig över hur hon har det - eller som mina värsta tankar har gått; om hon ens lever.

Sorgligt - och sant. Mycket går förlorat på den där mörka vägen... Skönt att du fått se lite ljus och kan känna lite mer frid kring just denna vackra varelse!

Sv: Tack för finaste kommentaren - såna ord berör, verkligen. Tyvärr hamnade du i skräpposten av någon anledning och jag hann radera all sådan innan jag reagerade på ditt namn :-( Om du vill/orkar får du gärna skriva igen, för som sagt: kommentarer som dina gör att vi orkar fortsätta försöka inge hopp <3