Jag vet att jag säger att man inte ska hymla med att prata om psykik ohälsa, men att prata om mitten av maj har känts för jobbigt så jag har bara väntat. Nu har jag kommit till den punkten att det känns okej att berätta. 

 

Eller ska jag säga nödvändigt?

 

Jag vet inte riktigt var jag ska börja...men den fjortonde maj är ett datum som kommer etsa sig fast i min hjärna. Och det är lika svårt att svara konkret på frågan "varför?". Det finns inget konkret svar på varför jag tog överdosen på X antal X-tabletter på Kulturens hus biblioteks toalett på tredje våningen och sedan låste in mig på toaletten på Kulturskolan och låg där i över sex timmar "för att vänta på döden" (citat från journalen). Självklart finns det orsaker. Man försöker inte ta sitt liv utan anledning. Men konkret är det inte.

Det var inga sömntabletter denna gång utan något annat. Och jag visste att det inte skulle ge symtom som sömntabletter gör, att det skulle gå långsammare. Men trots den lilla kunskapen visste jag inte hur förjävligt det skulle bli. Sådan smärta. Sådant mående. Efter de där timmarna inlåst och med 51 missade samtal och ett trettiotal sms orkade jag inte fortsätta stå ut med smärtan. Den fysiska alltså. Jag gick ut för att få frisk luft och klockan var kring åtta på kvällen. Mina ben bar mig inte längre än till närmaste gräsplätt utanför och där sjönk jag ihop. Telefonen fortsatte ringa. Trots detta kände jag mig ensammare än någonsin. Men jag svarade inte. Tänkte att jag inte behöver ta ansvar över deras reaktioner när jag är död. Så blev ju inte fallet. Jag kom till det skedet då värken var i hela kroppen och jag orkade ingenting vilket fick mig att plocka upp telefonen som nu hade tystnat och slå 112. De svarade, jag sa med gråten i halsen "jag..." innan jag lade på. De ringde upp. Jag svarade inte. För vad skulle jag säga? Jag ville inte ha deras hjälp. Jag ville bara bli av med smärtan så jag skulle kunna stå ut. Men så tog jag fram kraften, reste mig upp och gick bestämt mot bron som går över vägen. Jag skulle hoppa. Men mina tankar började snurra. Jag började tänka på chauffören. En oskyldig människa som skulle få en människa fallandes på sin motorhuv. 

 

Jag gick tillbaka och satte mig. Flera människor passerade mig. Där jag satt i gräset och försökte dölja hur jag grät och kved. Tog ännu en gång beslutet att hoppa. Men jag blev rädd. Tabletter var jag van vid. Att ta X sådana var inga problem. Men annat var nytt för mig. Jag blev sur över att jag tyckte att jag var så feg. Över att jag började tänka på andra. Jag vandrade fram och tillbaka. Men tillslut började jag med små och stela steg gå mot stan. Orken tröt och i rätt sekund kom en buss. Den värsta bussresan dock. Jag har aldrig mått så dåligt fysiskt. När jag kom in till stan hade jag bara en tanke: hoppa på ettans eller tvåans buss. Jag visste inte om jag skulle hem, eller var jag skulle, men när jag satt i bussen som stod och väntade på avgång och såg pappa utanför så brast det. Jag tog mig ur bussen och sedan blev det jobbigt. Fysiskt och mentalt.

 

Tillslut låg jag i alla fall på en brits på akuten och hoppades på att det var för sent. Läkaren hade aldrig sett ett sådant högt värde och de började prata om levertransplantation. Läkaren citerade (omedvetet) min tatuering (fast på svenska så klart) och försökte lugna mina föräldrar med "det finns alltid hopp", men just då var mitt hopp på något helt annat. Vid varje rapportering om värdenas läge hoppades jag på en försämring, men min lever gjorde på något sätt ett jättejobb och värderna blev bättre och bättre. Tillslut var de nästan på normalnivå. De hade sjunkit från 1200 till 15 och med avgiftningsdropp och slangar blev jag flyttad till 33:an (AVA, akutvårdsavdelningen). Där var jag från onsdag till fredag för allt dropp med avgiftning (typ 15 min+4h+12h) skulle verka klart och för att se att min lever inte kollapsade.

På fredag morgon fick jag frågan (som jag hade fått flera gånger under torsdagen) om jag vile träffa en psykiatriker från 32:an. Nej nej nej! Men tydligen hade jag inget val för om jag inte gick med på det skulle de tvinga mig. De sa att jag bara skulle behöva prata med dem, att de inte kunde tvinga mig till något. Jag trodde på dem. Fick sitta och vänta hur länge som helst i samma rum, på samma stol som jag satt på den 20:e december när jag och Helena åkte in. Men fredagen den 16:e maj var jag helt ensam. Träffade för första gången en trevlig läkare och efter samtalet med henne fick jag vänta på att hon skulle prata med överläkaren om att jag ville hem. Han gick inte med på det, men jag gav mig inte. Skulle ju åka till Göteborg den dagen. Fick vänta ytterligare långa minuter (satt sammanlagt i väntrummet i tre timmar) innan jag själv fick prata med överläkaren. Försökte få honom att förstå att resan var bra för mig. Men 13.40 skrev han ett vårdintyg på mig. De kunde alltså tvinga mig. Jag blev intagen under LPT - Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård. Men jag fortsatte att kriga. För att få träffa läkaren som kunde häva vårdntyget. När jag blev förd från väntrummet trodde jag att jag skulle få träffa honom, men när en skötare öppnade dörren till ett rum förstod jag ingenting. Jag skulle ju inte behöva något rum. Jag skulle ju hem. Men de förklarade för mig att jag inte skulle få träffa honom den dagen. Då brast det. Jag vet inte vad jag sa men jag minns att jag började panikprata om resan och allt. Men jag var fast bakom låsta dörrar. Som ett fängelse. Mot min vilja.

De första dagarna stängde jag in mig. Låg i sängen konstant. Visade mig inte bland personalen. Var så uppgiven. Hatade mig själv för att jag hade misslyckats. Men hatade också mig själv för att jag hade försökt. Sedan fick jag överklaga beslutet om LPT. Fick en advokat och sedan var vi uppe i ett rum mitt bland åklagare, domare, talesmän och den översta läkaren. Först verkade det gå igenom. Men läkaren ringde en annan läkare som jag hade pratat med dagen innan och då föll det. Jag blev kvar. Fick tack och lov permission några dagar efter och sedan till vår sista konsert. Och jag hade dessutom en fantastisk rumskompis som gjorde allt så mycket lättare (+att många fina vänner brydde sig och lyste upp mina dagar). När jag kom tillbaka från en nattpermission som jag fick efter ytterligare en vecka så fick jag vänta i dagrummet för de hade gett bort mitt rum  (wtf?!!) och sedan (efter att jag hade talat sanning för dem och sagt att det inte hade gått jättebra, vilket jag inte hade gjort innan för jag ville ju bara hem) så skrev de ut mig. Bara sådär. Jag förstår mig inte på läkarna där för de verkar alltid göra precis tvärtemot vad man själv tror är bäst. Också sa de "det är bara att komma tillbaka om du börjar må sämre". Aldrig i livet tänkte jag.

 

Men nu är jag här igen. Samma visa, samma sak, samma tankar. Men nu gjorde jag något alla har sagt att jag skulle ha gjort. Nu tog jag mod till mig. Berättade innan något hände. För att jag har tankarna. För att jag har känslorna. Och jag kan inte kontrollera dem. Och för att jag inte vill göra alla besvikna ännu en gång. För jag vet inte vad som händer. Jag litar inte på mig själv. Och jag fick (som jag så många andra gånger har fått) hjälp av min underbara skolsköterska. En av världens finaste människor. Verkligen.

Nu är jag varken på någon buss till Skellefteå eller inlåst på någon toa. Jag kanske inte mår bättre av att vara här, men här kan jag i alla fall inte göra något.