But I have these scars, that's all they are.

Jag börjar skämmas för dem mer och mer. Trots att jag blev bättre på att acceptera dem ett tag där. Ärren på armen. Och har dragit mig tillbaka till mitt trygga hål där långärmat är allt som existerar. Men varför? Mina åsikter är ju att ärren finns där och är något man måste acceptera. Nya sår kanske man bör dölja för att inte trigga andra med liknande problem, men ärren är och kommer förbli där. Så jag måste väl försöka klättra mig upp ur hålet igen och börja arbeta på samma sätt som förra våren. Jag säger inte att jag är tillbak på samma ruta som då - nej jag har kommit längre -, men samtidigt är jag tillbaka där. Dock går det nog lättare att ta sig upp när man redan varit där uppe. Och det blir lättare ju fortare jag börjar klättra.

Jag får väl vara beredd på att få frågor. Och försöka acceptera att det är helt okej. Klart vissa frågar. Men jag behöver varken berätta hela min livshistoria eller ljuga.

Någon har sagt att det ser brutalt ut, lite coolt. Någon annan har sagt att jag kan tatuera in en katt också är ärren häftiga rivmärken efter den. 

Jag ser det varken som brutalt, coolt eller som någon häftig effekt till famtida tatuering. Än kan jag inte acceptera ärren som finns, som alltid kommer finnas. Nu blir jag bara arg så fort jag ser dem. Avundas dem som har "rena" armar. Hatar på mig själv att jag har gjort det jag har gjort. Det har varit lite ångestlindring. Men mest straff och tvång. Så nej, jag tror inte jag kan säga att det kanske är just tack vare dem som jag fortfarande lever. Det har inte fungerat så för mig. Men hur mycket jag än ältar, ångrar och önskar att de kunde försvinna någon gång (och sluta klia så förbaskat), kommer det inte göra något bättre. Kanske får detta bli en utmaning i acceptans.

Ärr är något man lär sig leva med. Har aldrig själv fastnat i just den problematiken, men mina ärr sitter ju på insidan istället.
Du har rätt i att allt handlar om acceptans, för vad hjälper det att älta? Du kan inte förändra det som varit, du kan inte veta vad som händer sen. Det enda du vet är att du är här och att det är nu. Det räcker gott och väl ibland.
Sv: Självklart är målet att bli FRI! Dock är vägen så jävla diffus just nu, vet inte vad jag behöver göra..
Kram! <3

Jag märker hur jag får blickar direkt när har lite kortare ärmar, speciellt när jag har inga ärmar alls (de djupaste ärren är på överarmen, men är inte alls lika hemska som de på benen).
Något säger till mig själv att om folk ser mina ärr, behöver jag inte förklara vad jag gått igenom. Att folk skär sig själv blir bara vanligare varje dag, och numera förstår folk att man gör inte det bara för att skaffa uppmärkamhet utan man måste verkligen nå en viss punkt då man inte orkar nå mer, och väljer det som sista utvägen för just den stunden. Visst man kan ångra att man gjort dom, men hur sjukt det än låter så är jag stolt över mina ärr. Det visar för mig att det är något som var förr, visst jag gör det fortfarande, men inte lika djupt, lika mycket eller lika ofta som förut. <3 <3

Jag tycker det är svårt att lära sig acceptera sina ärr. Men också viktigt att någon gång kunna göra det. Tror det är en livslång kamp, men det är bara att fortsätta kämpa. För de är ju där, de kommer inte försvinna. Förhoppningsvis kan människor också sluta vara så trångsynta att de måste stirra, peka eller ställa idiotfrågor som "Vad har du gjort där?". Keep on fighting, vi förtjänar alla att ha på oss vad vi vill utan att behöva tänka på om ärren syns eller inte. <3

Jag kan inte under några omständigheter alls acceptera mina ärr, men det är mest pga av att det är sommar och jag avundas alla som kan njuta av den när jag själv inte kan. Jag kämpar mig igenom värmen men spetslånga tröjor och långkjolar eller byxor. Det är tufft och vissa kvällar ligger jag och skriker av plåga för hur mycket jag hatar mig själv för vad jag gjort och tanken av att de alltid, alltid kommer att finnas där. Fruktansvärt.