Jag hade ju gruvat mig för de där jobbkläderna så in i bomben. Var säker på att de skulle vara för små osv. Jag mindes inte ens hur de passade förra året, jag hade bara en föreställning. Hur skulle det vara i år?

Ögonen säger att jag har gått upp hundra kilo, typ, medan andra kläder inte håller med. 

Men ja, jag fick på dem gott och väl. Det är inte bara denna gång. Ofta går jag och bara tittar på något plagg i garderoben och får en föreställning att det är alldeles för litet. Så kan jag gå så där i flera månader utan att använda det för att sedan ta mod till mig att prova - och inse att det varken är för stort eller för litet. Så varför denna onödiga oro? Det tjänar ju ingenting till. Och om plagget nu skulle vara för litet, vad gör det egentligen? Ingenting, men ändå kan det göra så ont. Och jag blir så förbannat arg för att det gör det! Eller nej, känslor kan inte vara rätt eller fel, de bara är där, måste acceptera att jag känner så, men jag blir arg att de ska ta så stor plats. Varför ska en sådan, egentligen skitsak, få ta så onödigt mycket tid, tankar och positiva stunder från en?