M, 44, 37, XS, 36, XXL, 164, 56...
Storlekar. På olika saker.
Och det där men att klippa storlekslappen. Hur ställer man sig till det? Gör man det för att göra klart för sig att man inte är storleken? Men då borde det väl inte spela någon roll att den är där? Eller klipper man bort den för att slippa se den? För att man ser sig själv som storleken?
Bara storlekar. Ett slags objektivt mått som ska underlätta.
Men också ett mått som kan tära på ens inre. Jag insåg för någon dag sedan hur olika syn jag har på dessa mått. Storlekar. Beroende på vad det handlar om.
Jag har köpt två huvudbonader (studentmössa och hatt) det senaste året, provade lite och sedan tog den storleken som passade på respektive hatt - utan att reflektera.
Skor testar jag gärna flera gånger om - för att se om de är bekväma. Sedan är det inget mer med det och det spelar ingen roll om det är 36 eller 39.
Jag grubblar inte. Jag analyserar inte. Jag värderar inte storleken. Jag tar det som passar, trivs i och tycker är fint. The end.
Men. När det kommer till kläder, då ska det minsann kastas nedvärderande ord till höger och vänster. Vågar inte prova för kjolen kanske är för liten. Köper inte den där fina tröjan om jag måste ha den storleken. Ler lite i smyg, trots att självhatet är lika stort som vanligt, när den mindre storleken passar.
Trots att mitt intellekt vet det. Sanningen.
Storlekar är storlekar. Siffror eller bokstäver eller vad det nu är, för att få ett ungefärligt hum om vad man ska prova och köpa. Inte ett mått på ens värde. Varför ska det vara så känsligt? Man har storlekar. Men man är ingen storlek.
Knepigt det där. Jag vet inte ens vad anser. Finns det något "rätt" och "fel" ens? Eller är det tanken bakom som avgör?
Kommentarer
Maja Lagnemo
Jag har börjat acceptera min kropp och storleken på den. Men du har en så himla bra poäng, när det kommer till hattar, mössor, skor tänker man knappt på storleken, det spelar ingen jävla roll.
Det är så mycket man förknippar med att man är när man i själva verket bara har det...
KRam! <3
Svar:
Sofia Kihlström
Johanna
Väldigt bra skrivet! :)
Svar:
Sofia Kihlström
Trackback