Jag tror inte på ödet. Eller något sådant. Men ibland kan jag undra hur livet fungerar. Hur vissa livsglada människor blir så sjuka att de måste kämpa för livet och ibland (alltför ofta) dör. Hur barn dör i bilolyckor eller hur hela familjer försvinner från detta jordeliv på grund av naturkatastrofer.

Allt detta medan jag, som inte har velat annat än att dö, som har misshandlat både mitt inre och mitt yttre, som har gått in mer än helhjärtat för att få somna in, ändå står här livs levande utan några inre fysiska problem, med en fullt fungerande kropp.

Som läkaren sa. Men på något sätt jobbade min lever gärnet, tillsammans med motgift, och stabiliserade läget - utan att ge några leverskador.

"Du skulle aldrig ha varit vid liv efter x x-tabletter." Då var vi väl inne på lite samma tankar, han och jag, för det var ju det som var meningen - jag skulle inte varit vid liv. Men på något sätt var jag det.

Men någon annan har också sagt till mig: "Det finns andra planer för dig."

Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vet inte vad jag ska tycka. Eller tänka.

Jag förstår bara inte varför det är så orättvist. Varför blir vissa dödssjuka, medan jag har överlevt flera gånger om, utan konsekvenser, helt smärtfritt.