15:e maj. Då jag fick tre långa kramar av dessa. Då jag och Rebecca grät mot varandras axlar i vad som kändes som en evighet. Dagen efter 14:e maj. Då jag hade legat på ett toalettgolv, en gräsmatta, en sjukhussäng på akuten. Igår var ett år sedan det självmordsförsöket. Jag önskar att jag kunde säga att jag var någon helt annanstans, på en helt annan planet. Men tyvärr. Eller ja, jag är ju inte på något sjukhus just idag och det är givetvis både bra och skönt. Men jag önskar jag kunde säga att jag hade kommit någonvart. På vissa delar har jag väl gått framåt. På vissa har jag backat. Och ja...jag önskar att jag kunde säga något bättre efter att det har gått ett år, men det kan jag inte.