Jag har tidigare tjatat om att ni borde läsa Livskicksbloggarna. Så varför inte göra det igen.

 

Några inlägg som jag stötte på idag, just när jag verkligen behövde det.

 

• På Jennys blogg om bland annat bantningsreklam som kommer upp i Facebookflödet

 

• Ett inlägg Liselotte har skrivit på Livskicks hemsida om varför kommentarer om vikt är så dumma

 

• Ett inlägg som Johanna Arogén har skrivit på Livskicks hemsida om 20 livsviktiga råd till tjejer i 20-årsåldern

 

Läste detta för ett tag sedan, men lika viktigt ändå (som alla inlägg på dessa fyra fantastiska bloggar).

Kjol, strumpbyxor och en blommig tröja. Som vanligt en känsla av nakenhet och omekvämhet över att ha så "lite" kläder på mig, men jag fick en kick idag så det ska nog gå bra.

Också ska jag testa en jättesöt frisyr jag såg idag. Ja vad ska man säga? Mer Livskick åt folket!

Får jag lov att klaga som fan på att bloggappen inte sparar det man har skrivit? Råkade klicka på "arkiv" medan jag skrev och hipsvisp var det ca 30 min långa inlägget borta. Men inga bittra miner här inte. Bara lite. Men nåväl, jag får skriva av mig lite nu. Förmodligen kommer detta missuppfattas. Men jag skriver ändå. För mina tankar mår bäst av att hamna på papper. Där de i och för sig redan är i min lilla bok, men det verkade inte räcka.

Men ändå har jag nekat sådana mängder med mat som vissa inte ens har möjlighet att komma åt, frivilligt givit mig sår på kroppen, proppat i mig fler tablettkartor än jag kan räkna på både fingrar och tår och kräkts upp mat som somliga hade kunnat dö för.

En orsak är ibland den enda som behövs för att förklara. Och jag har inte den orsaken.

"Fäst blicken, gå rakt. Inte för snabbt. Då ramlar jag. Håll inne, spy inte. Fast vad finns kvar att spy? Kolla ner. Låt dem inte se den flackande blicken. Eller syns det ens? Känns det bara? Som att jag är där, men inte i min kropp, inte i min syn. Ibland i mitt huvud. Ibland försvinner jag. Förstår inte vad jag läser. Ser inte vad som står. Bokstäverna flyger uppåt väggarna. Men 10+10 blir 20. Tre femmor...fem ettor. Eller vänta...ett, två, tre...är det fyra? Eller är det fem? Försvinner ännu mer. Vacklar till. Syntes det mycket? Märkte de något? De får inte se. Svimma inte! Oj vänta. Hur kom jag hit? När gick jag hit? Var försvann jag? De märkte inget va? Inte märka. De får inte veta. Att jag har spytt. Att maten inte alls går bra. Att jag spydde direkt efter. Men jag tror de faktiskt förstår. Tyvärr. Åh, varmt! Jag kokar. Äntligen luft. Bara några meter lvar till bilen. Inte ramla nu. Stilla, men ändå snabbt. Äntligen sitta. De får aldrig veta. - Ungefär så kände jag när vi gick i affären efter vi hade ätit."

Ett gammalt utdrag från dagboken.

När jag träffade Linda idag i byn så gick en flicka förbi, kanske 13-14 år. Jag suger på att bedöma sådant. Två timmar senare, när jag gick ut med hunden, fick jag möte, kollade till hunden, sedan snabbt upp på hon jag mötte och det var samma flicka. Jag suger på att känna igen ansikten också, men i helheten med kläderna är jag 99 procent säker på att det var hon. Hon såg ledsen ut och precis när jag gick förbi hörde jag henne snörvla. Kanske var hon bara kall och rödrosig om kinderna med en näsa som börjar rinna så fort det blir lite kallt. Kanske var hon förkyld. Men hon såg precis ut som det känns efter att man har gått i flera timmar. Kanske var hon ledsen. Informationen hann inte börja bearbetas unden den tiondels sekund som vi paserade varandra, men sedan kom tankar, frågor och reflektioner. Jag kunde inte fortsätta gå min vanliga runda utan jag gick svängen som vi var i och tog en annan väg när jag kom till korsningen som gjorde att jag efter ett ta kunde komma på en paralell väg bredvid den hon gick på - dock ca 70 meter bakom (nej, jag har inget bra ögonmått heller). Efter ett tag kunde jag se henne igen och nu var jag närmare. Hon tittade bakåt flera gånger, men jag vet inte om hon tittade på mig, på bilen som kommer, eller på cyklisten som cyklade över vägen. Sedan började hon springa. Jag tog återigen en väg som jag visste skulle mötas med den hon gick på och när jag kom dit såg jag att hon hade svängt. Ville inte ta samma väg och börja följa efter henne så jag fortsatte framåt och såg då i ögonvrån att hon vände och började gå tillbaka och då svängde jag in på en väg som skulle ta mig till det ställe hon vände på. Detta var dock en lång omväg, men jag ville inte att det skulle se ut som något annat än att jag var ute på en hundpromenad i byn. När jag kom till hennes vändplats var hon borta och jag gick tillbaka på samma väg som hon hade gått dit på. Fortsatte min "letandes hundpromenad". Men jag såg henne inte mer.

 

Jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt om vi hade mött varandra. Kanske var det bara mina tankar som vandrade iväg. Om att hon hade hållt på och tvångsgått där i flera timmar. Om att hon var ledsen. Om att hon grät. Kanske var det bara för att det var kallt. Kanske var hon på väg till en kompis när jag såg henne först och på väg hem nu. Eller så ligger hon nu i sin säng med trötta ben och onda fötter, men betalar det priset för att kunna somna lugnt utan ångest. Kanske var det inte ens samma flicka.

Kanske. Kanske inte. Möjligtvis. Om och men. Hur och när.

Om jag hade kollat upp tidigare. Om min hjärna hade kopplat innan vi hade gått förbi varandra. Om jag hade frågat. Bara en enkel fråga hur det är. Kanske hade hon inte sagt som det var. Kanske hade jag ändå undrat. Men jag hade i alla fall frågat. Försökt. Nu var jag bara den där människan som gick förbi och inte brydde sig. Som alla människor när jag satt och grät i stan efter andra självordsförsöket då min kropp sa ifrån så mycket att jag inte stod ut med smärtan. Kanske kände den här flickan sig redan osynlig. Och att gå förbi en människa som ser att man gråter gör väl inte saken bättre. Eller så var hon inte ledsen. Men i och med det jag har varit med om, kopplar jag lätt liknande beteenden till att det kan vara något problematiskt i det hela. Visst. Det finns de som äter på ett visst sätt som inte alls är sjuka. De finns de som tränar på ett visst sätt som inte heller är sjuka. Men de kan vara det. Och det är det jag tänker på. Den här flickan kommer jag tänka på. Och att jag inte hittade henne igen. Att jag skulle vänt mig om och frågat när jag tankarna började koppla. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. Eller hur?

 

 

Jag började tänka på en sak idag. Jo, jag brukar tänka en hel del. Jag började tänka på hur jag förhåller mig till andras åsikter - speciellt när det handlar om komplimanger som är riktade till mig. I teorin är det ju självklart att jag värderar vad mina nära vänner säger mycket mer än någon jag inte alls har en stark relation till. I teorin. För visst är det egentligen så att jag tänker att mina nära vänner, och andra personer som jag har en nära relation till, bara säger saker för att vara snälla. Någonstans vet jag ju att de inte går runt och ljuger hela tiden, men en komlimang som "det är så skönt att vara med dig" eller "jag vet att jag kan lita på dig" glider lätt av. Jag bllir glad, men de fastnar inte. Får inte så stor betydelse i längden. Trots att det är saker som verkligen betyder någonting, som är viktiga. Men nej. De betyder samtidigt ingenting eftersom jag bara tror att de säger så till mig "för att". Kanske för att de vet hur illa jag tycker om mig själv (fast det kan ingen någonsin riktigt veta) och försöker få mig att tro att jag kanske inte är så värdelös.

Medan en komplimang från en människa jag kanske inte känner, men känner till, kan värderas så mycket mer. En komplimang som egentligen inte har någon betydelse. Som inte är viktigt. Något ytligt som inte alls kan vägas upp mot något positivt som sägs om en som person. Men ändå är det den komplimangen som fastnar. För personen tog sig tid för att säga något till mig fastän hen inte behövde. Men de där halvt okända människornas åsikter betyder ju egentligen ingenting. Samtidigt som de betyder mer än de som betyder mest.

 

Jag märker nu att detta blev mest rörigt. Men det är väl så mina tankar ser ut. Röriga. Utan struktur.

 

Jag har väntat på uppenbarelsen. Aha-upplevelsen. "Det var då jag förstod att...". De har aldrig kommit

"Då-tog-jag-beslutet-momentet"

 

Jag har förvisso sagt det, trott det. "Nu har jag insett..." osv. Och jag har trott på det själv. Först gången på dagvården. Andra gången på dagvården. Och tredje gången till och med. 

Innan DBT:n. Efter andra självmordsförsöket. Efter mina brutna löften. Efter jag slog sönder vågen. Och gud vet hur många andra mindre specifika gånger. Löften löften löften. Till mig själv. Som jag verkligen har trott på. Att nu blir det en förändring. Nu är brytpunkten här. 

Men nej.

Och det kanske inte är så för alla. Alla kanske inte får den där uppenbarelsen. Jag måste kanske sluta vänta. Börja agera. Jag kanske inte behöver en aha-upplevelse för att gå framåt. Jag kanske bara helt enkelt måste nöja mig med att överleva dagen. Ta ett steg i taget. Bara vara medvetet närvarande och ta det som det kommer. Göra en liten förändring här. En liten förändring där. Och sedan kanske jag märker att något har hänt successivt. Likaså med mina tankar och min motivation. 

Det kanske inte gör något att jag inte vet vad jag vill. Bara jag följer planen, trots allt som har hänt den senaste tiden, trots att motivationen inte är på topp, eller ens existerar. Kanske någon slags vilja kan mogna. Kanske några steg framåt tas.

 

Under processen skadar det inte att läsa uppmuntrande ord. Igen. Och igen. Och om och om igen.

 

Det här med att vara rädd för att bli rädd har jag inte riktigt fattat. Nu fattar jag. Nu är jag rädd för att jag ska bli rädd. Eller för att det ska bli för jobbigt.

Min psykolog är borta på kurs hela veckan. Och vi kan inte ses som vanligt. Trots att jag vet att hon bara är ett telefonsamtal bort (i alla fall mellan 7-21) så känns det jobbigt. Men jag har planerat in saker hela veckan så det lär nog gå bra. Så känns det just nu i alla fall. 

Man ska exponera sig för det som är jobbigt. Öva. Men ibland är det så otroligt svårt att inte ta åt sig. Alltid. Hela tiden. Jag triggas så lätt så jag vet inte vad. Av allt. Jag kan inte sluta. Jag försöker använda mig av alla möjliga DBT-färdigheter men jag klarar det inte. Inte en enda gång. Hur ska man göra? För att inte falla varje gång någon pratar/skriver om något som triggar mig till destruktivitet? 

Tankar. 

Dessa tankar.

Som bara kommer.

 

 

Nu har jag gjort något annat väldigt jobbigt. Och tråkigt haha. Har varit på stan i jakt på en bh. Och ja. Det är jobbigt. Provrum. Lite kläder. Och storlekar. Tredje gången på drygt en vecka. Första gången grät jag och kunde inte andas. Andra gången kände jag hopplöshet tänkte jag att "nu skiter jag i det här". Men det var nödvändigt. Så jag gick på jakt igen. Idag såg jag in i mina sorgsna ögon, men försökte att stänga ute värderingarna. Försöka beskriva. Tankar. Känslor. Försöka behålla tankarna som tankar och inte göra dem till fakta. Inte "jag är tjock" utan "jag har en tanke om att jag tjock och det gör mig ledsen och skamsen". Försöka acceptera. Bara utan värderingar. 

Kanske är det börja agera som gäller och sluta vänta på rätt tid.

Gå mot något ljusare.

Eller något sådant.

Det finns de som säger att de fann sin styrka genom Gud, genom yogan osv. Ni förstår var jag vill komma. Jag har funnit och finner min styrka genom Buffy.

Jag skriver "finner". För styrka behövs nu. Mer än någonsin. 

Det kanske låter löjligt. Jag tycker ibland det låter löjligt. Och har lite svårt för att prata om det. Faktiskt. Men jag försöker börja gå "Fukc normal" (mer om det en annan gång). Så skit i om någon tycker det är konstigt. 

Vad spelar det för jävla roll. När jag vet vad jag känner. Så...

Jag har skrivit några gånger om hur fantastisk serien är. Ja, det är en tv-serie som jag påstår kan påverka mig djupt, djupt. Men det är mer än så. Buffy som karaktär är mer än så. 

Jag hade kunnat skriva en roman.

 

Egentligen är jag ju inte "skyldig" att förklara för någon. Inte ens att berätta. Egentligen. Men varför inte liksom. Om än det "går över" som vissa säger (vilket jag så klart inte tror att det gör), kommer det alltid ha påverkat mig, hjälpt mig, fått mig att tänka. Satt spår. .

Bland annat är det ju många metaforer i serien och så. Och det här är hur jag ser det, vad jag har sett och hur jag tolkar för att det.

 

Men i alla fall, det har fått mig att tänka, att inse vissa saker. Som att om det man gör inte fungerar så får man hitta ett annat knep. Och med "fungerar" så menar jag att slåss i sina egna kamper, mot sina egna demoner. Serien kretsar ju kring Buffys öde som "The Slayer" som dödar vampyrer och andra demoner som finns i hennes liv i Sunnydale ("In every generation there's a chosen one. She alone will stand against the vampires, the demons and the forsest of darkness. She is The Slayer."). Om hon tappar vapnet får hon ta till sig något annat istället för att döda det hon ska döda. 

 

Och klyschigt nog, men det finns alltid hopp. Det är så många gånger som jag har tänkt att "ja men nu är det ingen idé, hur ska de kunna klara det där?", det kan ha verkat omöjligt men de har försökt ändå, utmanat den där starka demonen och visst, det har kanske tagit tid och många försök men det är inte omöjligt. Innan man har testat finns det alltid hopp. Det finns en scen som visar det så tydligt, att hon i alla fall måste försöka. Hennes syster säger: " You heard what Giles said. You heard what Anya said." (två andra karaktärer som hade sagt att det var något annat/någon annan än The Slayer som kunde besegra det där de var tvungna att besegra). Och Buffy säger: "I heard. And I don't care. I have to try."

Det som är så bra med Buffy är att hon är en otroligt stark karaktär, men hon kan också, liksom alla andra, göra misstag. Dock hindrar de inte henne från att försöka, de gör bara så att hon fortsätter framåt för om hon fortsätter försöka så klarar hon det förr eller senare. Ingen karaktär i serien porträteras som någon "perfekt" supermänniska. Visst, Buffy har ju in speciella styrka, andra karaktärer har sin, men det är ju lite så det är i livet - alla har sin styrka.

 

I början är Buffys inställning till att vara utvald och The Slayer inte speciellt positiv. Det gör det svårt för henne att leva ett normalt liv och hon måste växa upp ganska fort, men hon är den hon är och det är inget hon varken ska eller kan göra något åt och tillslut börjar hon acceptera vem hon är. Riktigt så långt har jag väl inte kommit, men jag har i alla fall fått de tankarna.

 

Buffy vet att hon inte kan utrota alla vampyrer, att trots att hon dödar flera på en natt så kommer de alltid finnas nya som hon får slåss mot. Trots detta ser hon inte hennes uppdrag som meningslöst, utan fortsätter kämpa, räddar världen om och om igen. Så det kanske inte är så att man måste sträva mot ett mål, ha en fast slutdestination, utan om man kan hantera det som kommer i ens väg så kanske det räcker. Det är inte meningslöst bara för att man inte får ett pris eller att någon ens vet om vilka uppoffringar man gör. Och ibland kanske det viktigaste inte är att göra saker bättre utan att hindra dem från att bli sämre. Man behöver inte rädda världen varje gång, det är också viktigt att rädda en enstaka människa från en dum liten vampyr.

 

Tänk inte på hur kläderna får dig att se ut, tänk på hur de ser ut (och känns så klart) och vad du tycker om dem.

 

Nu blev detta alldeles för långt, trots att jag försökte skriva kort, men det är verkligen den bästa medicinen och bästa motivationen. (Förutom mina vänner som är bäst)

Om ni tycker jag är knäpp: 

Ja, innan jag var i ett fandom förstod jag inte heller. Innan jag hade sett Buffy förstod jag inte att man kunde bli så påverkad. 

Som om det inte vore nog så har serien så många bra och starka kvinnliga karaktärer!

Och ja, demoner låter sjukt konstigt på svenska. Och jag vill inte ens översätta "The Slayer" för det är så jävla fult!

När jag började läsa, lämnade jag en lapp med en "lägesstatus". Hur jag kände då. 

"Idag. Just idag. Torsdag. Det känns blandat. Jag vill. Jag vill inte. Jag ser mening. Jag ser inte. Under dagen och tidigare har jag ifrågasatt. Men nu ser jag ändå en anledning. Måste bara acceptera att det går upp och ner. Jag vet inte hur det kommer gå, men det måste gå."

Jag antar att jag menade dagvården som jag ifrågasatte för jag var väl inne på min andra period då. Tyvärr kan jag inte säga att jag känner mycket annoulundare nu än då. Annat än att det är inte lika ambivalent. Mer svart än då tyvärr. Mer "jag vill inte" och "jag ser ingen mening". Det sista är klockrent. Jag vet inte hur det kommer gå, men det måste gå. På något sätt. Ska väl skriva en liten lapp och klistra in idag också. Så får vi se hur det är i april 2016. Fast nej! Usch! Ångest ångest ångest. Så långt fram kan jag inte tänka. Men en lapp blir det nu. Och sedan ska jag fortsätta mitt pysslande. Vad skulle jag göra utan det?

Jag tittar på bilderna och tänker "vad tänkte jag då?". Jag tittar i spegeln och tänker "vad fan har jag gjort?".

Men det är svårt.

Jag försöker berätta. Jag försöker prata. Jag vet inte, kanske känner jag mig lite skyldig för annars hade jag väl inte varit så streddad? Eller så är jag stressad för att orden inte kommer ut. För jag tror jag vill prata. Eller inte vill för jag önskar att det var ogjort, men ändå vill för att jag vet att jag fungerar bättre om jag slipper bära allt själv. Men jag kan inte. Det går inte. Jag finner inte ord. Rent logiskt vet jag ju. Vad som har hänt. Hur det har varit. Vad jag har känt. Men det går inte. Att prata. 

Jag som hade så lätt för mig. Att beskriva tankar. Känslor. Vad som försegick i huvudet.

Nu går det inte. Jag får tunghäfta. Försöker prata om något annat.

Men jag försöker inte att stänga ute alla. Men. Det är bara så svårt.

 

Men. 

Jag vill kunna prata. För om jag kan göra något litet med att berätta, så betyder det allt. Jag behöver bara inte känna pressen och skyldigheten. Får försöka tänka på det. Som nu. Så jävla mycket har hänt. Att jag inte ens vet var jag ska börja. Men jag börjar skriva det kapitlet i ett annat inlägg. Nu: inga skuldkänslor.

Hur kan man vara säker, på att det abstrakta är på riktigt? Hur ska andra kunna ta en på allvar?

Varför ska det vara så svårt att förklara? Varför ska det vara så svårt att berätta? Varför gör det så ont?

Jag lägger allt hopp jag har kvar i dina händer. Jag ger dig makten att ta över. Lämnar över spaden så du får bana väg. Och utan koppel följer jag lydigt bakom. För att jag är så vilsen annars. Jag är så vilsen utan dig. 

Mitt ljus har egentligen släckts. Men på något underligt sätt kämpar sig en liten strimma fram. Och nu lägger jag mig raklång framför dig och tar emot en hand. Jag hoppas jag kan ge den lilla kraften jag har kvar åt att ta emot din hjälp. Jag vet inte vad jag har gett mig in på. Slänger mig handlöst utför. Tar du emot mig innan jag slår alltför hårt i marken?