Ett drygt år senare

 

Jag tänkte ha på mig denna. Som jag köpte när vi var i Holland med orkestern och tänkte: "kanske jag vågar ha på den någon gång". Jag tänkte ha den på konserten igår. Men tyvärr vågade jag inte (på grund av många orsaker). På förra årets vårkonsert hade jag aldrig ens tänkt tanken. Att ha kortärmat? Aldrig. Om det inte vore för ärren och såren då hade jag ändå inte haft något som inte täckte handlederna. För där var armbandet. Som visade att jag "tillhörde" ett annat ställe just då. Att jag inte var fri. 

Förra årets vårkonsert med ett ID-band, en pappa som stod och vakade över en och inte fick släppa en ur sikte och ett LPT-besut i journalen, var en helt annan konsert än den jag spelade på igår. Att jag gjorde en av mina sämsta konserter är ju en helt annan sak, men det var inte det som kändes mest.

Det var att jag efteråt kunde hoppa in i bilen med mormor, skjutsa hem henne för att sedan komma hem och prata eventuell framtid med pappa.

Inte bli skjutsad tillbaka till något annat än det som var mitt hem, för att permisionen var slut.

Det var att veta att jag hade tillbringat de två senaste veckorna både i Hultsfred, Kalmar, Stockholm och Örebro, fullt med grönska och värme.

Inte instängd bakom ett sjukhus kalla väggar berövad på min frihet.

 

Det kändes mycket att konserten inte gick lika bra som jag ville. Men när jag gick och lade mig var ändå tankarna på framtiden som fick störst plats.

Blir så glad av att läsa det här! åh, den där toppen som var så himla fin. Något som du ska se positivt är ändå att i början kanske du inte ens ställde frågan om att ha på dig kortärmat, men nu gjorde du det iaf. Det är kanske inte ett jätte stort steg men det är ändå ett steg framåt! Hoppas du förstår vad jag menar haha.
Själv så har jag faktiskt aldrig varit så självsäker när vi spelat på konsert (att ha blivit en stämledare har gjort mig så myyyycket mer självförtroende + att vi fick lite extra violas var också grymt skönt så man slapp pressen om att antingen måste jag göra så att jag hörs eller så blir det ingen violastämma), och jag kan då säga att det hördes då iaf inte att det gick "dåligt" för dig ;)
Om det här är sista året som du spelar med oss i orkestern så ska jag då ha en kram av dig efter middagen på olearys! Jag ska ha en kram av dig oavsätt om du stannar ett år till, hehe ;) :D <3 <3

Det där fina linnet kommer du våga ha så småning om, bara grejen att du tänker på framtiden, en fin lägenhet med alla dina underbara saker och folkhögskolan är ju en vinst! Linnet finns där och kommer vara lika underbart när du är redo<3

du är så himla fin du Sofia, så försök inte ens att få tanken att någon inte vill vara med dig när du lär dig känns nya personer! Jag förstår exakt vad du menar, och jag är exakt likadan. Jag känner samma sak med det här "ska jag stanna kvar ett år till efter jag tagit studenten?", och jag tror att jag kommer att göra det just för att viola stämman är så liten. Men man vill ju såklart inte se ut som att det enda man har att göra är att spela med orkestern, så man blir kvar där för resten av livet haha. Typ, hej jag heter Sanna, jag är 43 år och har spelat i kammarorkestern i 30 år xD Är också taggad inför avslutningen, nog för att jag är så dålig på att bowla xD <3