Jag lever i ett frågetecken
Jag och denna ambivalens. De senaste dagarna har den varit mer extrem än vanligt. Ett vägskäl med två så olika vägar. Men jag försöker vänta ut tankarna och motivationen mot den mörka vägen och ha tålamod tills motivationen mot det ljusare kommer. Visst hade det varit lättare att bara ha bestämt sig och veta att "så här blir det", men nu är det inte det så jag försöker acceptera det.
Social allergisk reaktion
Det bubblar. Det kokar. Allt inom mig.
Jag hade kunnat umgås med min hund hel tiden istället. Inte massvis med folk som jag är rädd att göra ledsna eller arga.
Det brukar det göra. Det har det gjort länge.
Skillnaden nu. Är att jag knappt kan hålla tillbaka det.
Jag försöket dra mig undan. Delta i så få konversationer som möjligt - även med mina vänner. För att undvika att jag brister.
Nu känner jag känslor jag inte brukar känna. Inte så här starka i alla fall. Irritation. Nästan ilska. Gentemot alla. Oavsett vad de gör. Och gentemot mig själv. Jag vill bara slita mig i stycken. Och försvinna från alla människor. Bara bort, bort, bort! För jag får panik. Jag blir galen. Jag blir rädd. Rädd för att jag ska säga saker jag kommer plågas av i flera dagar. Rädd för att göra andra ledsna.
Men idag var jag på orkestern för första gången på väldigt länge. Då fick jag inte en social allergisk reaktion så fort jag kom i närheten av någon. Nä, jag satt i salen med massvis med andra människor och kände mig rätt lugn. Och rätt tillfredsställd av att vara just där jag var. Även på läkarsamtalet som jag hade idag, konstigt nog. Visst var det lite obekvämt då och då, men han frågade inga jobbiga frågor utan vi pratade mest om medicinen jag har. Så det var ju lugnt liksom. Imorgon blir det att kolla lite skidor då det är SM-veckan i Piteå nu. Det kommer vara massvis med folk, men den enda jag kommer behöva interagera med är pappa så förhoppningsvis kan jag hålla mina känslor i styr - om ingen går för långsamt framför oss eller något, då blir jag alltid irriterad.
Ju mer jag står emot, desto mer inser jag mitt beroende
TRIGGERVARNING: Ätstörningar
En vecka. En hel vecka utan att ha kräkts en enda gång. Alltså va?! När hände detta ens sist? Denna räknare har jag som vana att nollställa varje dag i vanliga fall. Denna vecka har jag försökt helhjärtat att följa min behandling. Och wow alltså. Att detta har gått... Fast att kämpa emot det (ena delen av) huvudet säger tar även fram det som inte märks när det inte är någon konflikt. Jag har insett hur otroligt beroende jag är. Eller vilket missbruk det faktiskt är. Eller hur svårt det är att ändra det som är som en rutin. Det låter sjukt. Det är sjukt. Men jag saknar att kräkas. Alltså egentligen inte för det är ju inte någonstans bra eller mysigt. Det är äckligt och det gör ont. Det skapar ångest och gör att jag känner mig sämre än någonsin. Fast jo, egentligen saknar jag det. Jag vet att jag inte borde, att det är sjukt, men samtidigt är det väl bäst att erkänna sina svagheter? Jag har som ett inre drivkraft som bara vill göra det. Nu nu nu!!! Jag har en del av mig som blir ledsen när tanken på att "tänk om jag aldrig kommer kräkas igen" kommer. Jag vet att jag inte är diagnosen. Men beteendet har blivit en del av mig. Eller snarare så har jag blivit så van det beteendet. Jag har inte insett det förrän nu. Och jag känner mig sjuk i hela jävla huvudet som tänker så här. Man saknar vänner som är långt borta, att spela sporten man älskar eller ett djur som har dött. Men inte saknar man väl ett destruktivt beteende? Något man inte ens har varit borta från så länge (en vecka är mycket för mig, men om man ser det i ett större perspektiv är det ju inte speciellt länge). Jag känner mig fullkomligt idiotisk, men förnekelse leder ju ingenstans. Så jag erkänner, accepterar, men utan att ha några planer på att göra annorlunda än jag har gjort denna vecka. Från x gånger i veckan till noll den senaste veckan. Det är fan något att hurra över. En födelsedagspresent till mig själv.
Diagnosen är inte lika med du
Jag tror jag har skrivit om detta förut, men jag tycker det är värt att skrivas om igen - speciellt eftersom det tydligen uppfattades som att jag ser mig själv som min diagnos efter mitt förra inlägg om generell skam kring borderline. För att förtydliga: det gör jag inte, det jag ville få fram var att den bilden som finns om borderline är snedvriden och förmodligen skapar mer skam än vad jag har känt.
Men. Man är inte sin diagnos. Vissa är kroniska, t ex neuropsykiatriska som man föds med (? rätta mig om jag har fel), vissa kan man bli fri från, tex depression. Oavsett vilket är man inte en diagnos. Blir du diagnostiserad så blir du det av en anledning: du har den diagnosen (om det nu inte är en sådan läkare som bara slänger diagnoser hit och dit bara för att). Du kan ha haft diagnosen i många, många år innan och nu bara får det på pappret, eller så kan du ha haft den ett kortare tag. Viktigt att komma ihåg är att det bara är ett konstaterande på ett papper som är skillnaden gentemot innan - du har alltså inte gått och blivit någon annan person. Visst kan en sjukdom skapa personlighetsförändringar, men det beror ju på sjukdomen, inte huruvida du har fått en diagnos eller inte. Om du inte har fått någon diagnos ännu, men är sjuk, ja då kommer ju ditt beteende vara på samma sätt oavsett. Att få en diagnos kan dock upplevas som en förändring på både positiva och negativa sätt, men du har bara fått vetskapen om hur det ligger till, du är varken bättre eller sämre än innan. Om du aldrig hade blivit diagnostiserad hade du ju fortfarande haft samma problem.
Att få en fastställd diagnos skapar möjligheter till förståelse både hos en själv och hos andra. Det finns en benämning på varför en har vissa beteenden och andra har även visat på liknande saker. Det ger en även möjligheter till rätt behandling vilket kan hjälpa till med att hantera och/eller bli fri från sin problematik. Visst kan det för somliga kännas som att man placeras i fack utifrån sin diagnos och i samhället ska ju det verkligen inte behöva vara så att man känner sig annorlunda behandlad bara för att man är psykiskt sjuk. Däremot kan det bli lättare inom vården, som det jag sa med hjälpmedel och behandling, om det går att göra någon slags grovsortering bland patienter som har olika slags problematik. Sedan måste man ju givetvis se från individen och inte låta hen vara kvar i ett fack för en stereotypisk diagnos, för det kan ju variera från person till person. Om det inte hade funnits något positivt med att diagnostisera människor, hade man ju förmodligen inte gjort det. Visst förstår jag att det rådande stigmat gör att människor kan känna skam över att få en diagnos, men tänk på att den endast ges för att vara till hjälp. Du kan säga var du har för diagnos istället för att förklara symtomen varje gång du behöver hjälp.
Sedan bara för att man har en diagnos så är man ju inte den. Det är en benämning på vissa beteenden man har, men du är inte en diagnos. Du är en människa.
Borde jag ha skämts mer för min borderline än vad jag har gjort?
Emotionellt instabil personlighetsstörning/Borderline. Jag har skrivit om att det har varit svårt för mig att acceptera diagnosen till och från, att jag har känt skam och inte viljat känna mig vid den. Det är ju absolut inget man ska behöva göra, trots att det är förståeligt, för en diagnos definierar inte en som person och skammen och tabun kring psykisk ohälsa är bara helt knasig. Men jag tror att jag kan skämts mindre än vad som är vanligt när man pratar om IPS/Borderline.
Jag är glad att jag knappt visste vad diagnosen innebar, eller ens hade hört talas om den när jag fick den, för jag tror det hade gjort det så mycket svårare för mig. Nu lite senare när jag har försökt läsa på och försöka förstå mig själv - och känna mig mindre ensam -, har jag upptäckt den otroligt negativa och fördomsfulla bilden många i omvärlden har. Givetvis är faktasidor helt utan värderingar och bara objektiva, men det är när jag har kommit in på bloggar, Flashback och olika podcasts som jag har mött människors syn och tankar kring denna diagnos och många är riktigt hemska. För att komma ihåg, det finns en stor bredd inom borderline och det kan se riktigt olika ut trots att man har samma diagnos. Och ja, man kan fungera. När de som uttalar sig om folk med borderline, eller folk med borderline som berättar om hur de har blivit bemötta på grund av deras diagnos, framställs det ofta som att en borderlinediagnostierad person varken är någon man bör ha att göra med eller som att hen är fungerande. Viktigt att poängtera är att de som har erfarenheter givetvis förmedlar en mer realistisk bild. De här andras åsikter, tankar och "fakta" som jag har stött på har ofta varit från partners till någon med borderline som har avrått alla från att starta eller fortsätta en relation med "sådana personer" eftersom det aldrig går att ha en sådan relation. Visst förstår jag att det kan vara kämpigt att ha en relation med någon som överhuvudtaget mår dåligt på ett eller annat sätt, psykiskt eller fysiskt, och inom borderline speciellt eftersom relationer ofta är ett problem. Kanske ha de här människorna träffat en partner som helt enkelt är elak och/eller inte kan hantera sina känslor, men bara för att någon är svår att leva med för någon annan, betyder det inte att alla är svåra att leva med för alla andra.
Tron om att varje person med borderline är ett "psykfall" (som det ofta benämns som, i mening att personen inte fungerar i samhället och konstant behöver vara inlagd) verkar också vara ganska stark. Många kan behöva vara inlagda eftersom självmordshandlingar kan vara en del av problematiken, likaså diverse missbruk och självskadebeteende, men många kan även fungera i vårt samhälle. Förmodligen pågår det ett stort krig inom dem, men det behöver inte märkas. Som jag skrev så finns det en stor bredd och det kan tas i uttryck på många sätt. Det kan märkas utåt, det behöver inte märkas alls.
Nu har jag mer förståelse, både för diagnosen i allmänhet och för mig själv, vilket jag är väldigt glad över. Om jag hade mött dessa hårda åsikter och påståenden hur en person är bara för att hen har en diagnos som heter Borderline/Emotionellt instabil personlighetsstörning, för ett och ett halvt år sedan hade jag förmodligen tryckt ner mig själv ännu mer och trott på dem. För det är ju klart, är man skör och möter hårda ord, de behöver inte ens vara riktade till en själv, ja då är det inte konstigt om man går sönder. Jag är glad över att detta aldrig hände. Jag är ledsen över hur många tydligen ser på personer med diagnosen. Och jag är ännu mer ledsen över de som har skämts och fortfarande skäms ännu mer än vad jag har gjort, för det är inget en ska behöva göra.
För perfekt fungerar inte
TRIGGERVARNING: Ätstörning
Jag är väldigt mycket allt eller inget. Jag är väldigt mycket försöka helhjärtat eller inte försöka alls. Fast jag vet att det inte fungerar i en tillfrisknadsprocess. Ändå kör jag alltid på det. Det måste vara perfekt från början till slut. Allt. Precis allt. Det är alltifrån innehåll till mängd till tid. Det måste vara extremt regelbundet, precis på klockslaget ska måltiderna intas. Det ska ta exakt lika lång tid varje gång och det ska vara exakt planerat. Slår klockan några minuter över, ja då är det ingen idé. Och om ett mål missas, ja då är ju antalet måltider inte perfekt och då är det kört. Och om det skulle vara ett visst livsmedel och det inte finns och byts ut mot ett annat,ja då är det ju också kört. Likaväl som om det skulle bli lite mer eller lite mindre. Sedan måste även allt annat bli perfekt, hända samtidigt, vara planerat... Jag måste lägga mig samma tid, vakna samma tid, göra allt på exakt samma sätt innan jag sover, gör allt på exakt samma sätt efter att jag har gått upp. Jag måste även kunna träna balanserat direkt, handla perfekt så allt tar slut exakt en viss dag och så vidare.
Tillfrisknande stavas inte perfektion.
Jag vet det. Visst måste man vara noga, försöka och inte slarva. Men att spika sex mål per dag, som de förespråkar, direkt känns som något som gör att jag kör, kör, kör, för att sedan falla pladask (men jag ska försöka så fort jag har möjligheten). Om frukost, lunch och middag är prio ett och det blir två av dem som blir av, är det ändå bättre att nöja sig med dem och köra på nästa dag istället för att tänka att allt är kört, kräkas och ge upp. För annars blir det för mig direkt en fixering. Jag måste göra det exakt och perfekt utifrån vad jag tror är rätt. Men det fungerar ju inte så. Det går upp och ner. Trots att man försöker. Men det är svårt att inse det. Acceptera verkligheten och inte streta emot.
Så jag försöker. Jag försöker försöka, samtidigt som jag försöker vara lite avslappnad. Nog vet jag att middagen borde intagits två timmar tidigare, men jag och Cassandra blev kvar på skolan till sju. Nog vet jag att kokade vinbär inte är den optimala måltiden, men det är det jag har och det är ju bättre än inget alls.
En ätstörning är allvarligt - oavsett. Och det är viktigt att jag försöker ta mig själv på allvar trots att det knappt känns som att det går. Men jag behöver minska allvaret i att bli frisk. Eller vägen dit. För det behöver inte gå perfekt när det ändå aldrig kan det.
Ätstörningsinformation som jag trodde att jag redan hade
Det var rätt många papper jag fick på Comede. Men med tanke på hur mycket jag fick ut av dem så var det inte många alls. Som jag har förstått det, delas det ut en del papper med rätt mycket fakta kring ätstörningar och information man använder inom behandlingen. Jag tänkte att det var onödigt, papper på tallriksmodellen och så kallade "normala portioner" som jag ändå aldrig ser någon annan äta, sådant jag vet, sådant jag har sett tidigare. Men i måndags fick jag ett häfte.
Och oj.
Jag fick så många svar. På så många frågor jag har haft.
Svar på varför min kropp reagerar som den gör. Bekräftelse på att det är vanligt att mina känslor då blir som de blir.
Det var om hunger, om mättnad, om svält, hetsätning, kräkning, den svältande hjärnan, sömnproblem, brister på diverse ämnen i kroppen och signaler som är svåra att tolka, ofta pga att man har ignorerat de så länge.
Jag trodde jag visste vad som hände med kroppen. Jag visste ingenting. Nu vet jag i alla fall lite, och inte konstigt att min kropp reagerar som den gör på diverse saker.
Kanske kan det hjälpa mig. Att veta. För att inte bli så anklagande. För att inte bli så förskräckt. För att kunna förstå. Och hantera.
Och pust
Känns som att jag har hållt andan hela dagen. Som att jag äntligen kan pusta ut. Slappna av. För nu är dagen snart slut och jag kan lägga mig.
Helt slut, men ändå så vaken. Hjärnan spinner på. Samtidigt som den inte alls hänger med och bara vill vara ifred.
Dagar är tunga, dåligt mående tar på krafterna. Men det är först då man börjar kämpa emot som det blir riktigt tungt.
Nu har jag bestämt mig för miljonte gången
Det första riktiga behandlingssamtalet på Comede har nyss ägt rum och jag har en nervös känsla som kryper runt överallt. Jag är med på den här behandlingen och nu ska jag försöka. Ignorera mitt "allt-eller-inget-tänkande", slappna av lite, inse att ett tillfrisknande aldrig kan bli perfekt och strunta i att mina mål ändras på ett ögonblick. För det är ju det här jag vill ha hjälp med. NU! Och jag känner äntligen ansvaret som ligger på mig. Bara på mig. För det är jag som kan fixa det här. Och förutsättningarna som finns nu måste tas vara på: jag har fått bostadstillägg så jag har råd med det som behövs för behandlingen: mat, jag har inget datum jag behöver stressa till utan jag kan ta den tid jag behöver, jag går i skolan där det finns möjlighet till några fasta mattider och där jag dessutom mår väldigt bra.
Jag ska också förstöra hemmet för mina monster en vacker dag.
Visst, jag kommer vilja något annat om en halvtimme, men det räcker hursomhelst aldrig med att bestämma sig en gång - det krävs att man gör det varje dag, flera gånger per dag.
Tomt som innan
Det är så tomt. Och fan den som säger att "det är ju bara ett djur"! Den har då fan inte haft ett djur som den har älskat.
Det blev ju liksom mitt hem när Fia flyttade in efter att vi hade varit i Prag. Det var då det kändes klart. I början blev jg rädd varje gång det lät, innan jag insåg att det var hon. Nu är det så tyst. Ingen pratar med mig. Ingen hälsar mig välkommen när jag öppnar dörren. Ingen skriker sent på kvällen och väcker grannarna. Det är bara tyst. Så småningom kanske Hans och Buffster börjar prata med mig, men det kommer aldrig vara samma.
Jag grubblar mycket över huruvida det var rätt eller inte. Om jag gjorde fel eller om det var bäst för henne. Men jag kommer aldrig få veta. För nu sitter jag i soffan och tittar mot hörnet tvärs över rummet. Och där är det tommare än det var när jag flyttade hit. Buren står på balkongen för jag vill inte se den stå där i hörnet och vara tom. Det är tomt nog.
Finaste Fia 💔
* 28/10 2006
† 16/1 2016
Min lilla kämpe. Vila i frid ♥
Rädslan för det okända är stor
Det är så mycket som skrämmer mig. Som håller mig kvar där jag nu har varit i över sex år. Visst spelar den falska tryggheten och upplevda kontrollen också in. Men rädslan är, även den, stor. Över vad som händer. Vad som kan hända. Vad som inte händer. Hur det ens är utan alla tankar. Hur man lever på något annat sätt.
Jag vet att det inte sitter i vikten, att den inte spelar någon roll egentligen, men viktfobin försvinner inte för det, så jag är rädd för att gå upp ännu mer i vikt (och att det ska spela någon roll). Jag är rädd för att det ska göra att jag tappar mina vänner. Jag är rädd att jag aldrig kommer kunna acceptera min kropp. Jag är rädd att jag kommer få ett någorlunda friskt beteende, men att huvudet kommer vara kvar på samma ruta som det är nu - om inte ännu längre bak. Jag är rädd för att jag ska våga ta plats och sedan behöva plågas av alla minnesbilder med saker där jag har gjort/sagt fel (ja, det låter skumt, men jag berättar mer om det någon annan gång). Jag är rädd för att jag ändå kommer må dåligt och då inte ha någon att vända mig till. Jag är rädd för att behöva ha ont i magen hela tiden som jag har om jag inte kräks. Jag är rädd att jag bara kommer äta, äta, äta och inte kräkas. Samtidigt är jag lite rädd för de tankar jag har angående kräkandet. Jag har alltså kommit på mig själv att tänka "men bara jag slutar svälta och hetsäta och istället börjar äta regelbundet så kan jag ju i alla fall kräkas". Alltså va?! Nog vet jag att kräkas är ett problembeteende, samtidigt som det har blivit så automatiserat så att jag ofta inte ens reflekterar över det, eller ens ser det som ett problem. Men det är det ju. Det är ju inget som vi människor gör för att det ligger i vår natur precis, och om någon annan gör det så ser jag det ju självklart som ett jätteproblem. Så jag är också rädd att jag aldrig kommer kunna sluta kräkas för att det känns så naturligt. Jag är rädd för hur det är utan att leva med en ätstörning. Samtidigt som jag inte vill leva om jag ska ha en resten av livet.
Rädslor är normalt antar jag. Och de håller väl fast de flesta i sina gamla mönster. Rädsla över vad som faktiskt händer. Många säger att de har blivit friska för att de hade tanken att "men jag kan ju gå tillbaka till ätstörningen om det friska livet inte duger", men så vill jag inte tänka. Jag kan inte gå in i cupen med en baktanke att jag ändå kan lämna walk over om jag blir less på matcherna. Då kommer jag aldrig komma längre än till den första motgången. Något annat som har hjälpt andra vet jag inte, men jag tror väl att skolan skulle kunna hjälpa mig. DBT:n också, men den har jag ju gått miste om.
Jag bestämmer mig när jag är redo, som jag aldrig kommer bli
Jag har svarat på frågor för RIKSÄT tre gånger. Första gången när jag började behandling på Ätstörningsmottagningen i Luleå - då blev jag diagnostiserad med ätstörning UNS (så tragiskt att man måste förklara att det står för Utan Närmare Specifikation när det är den vanligaste ätstörningen då man varken behöver göra det med anorexi eller bulimi som är betydligt mindre vanliga). Andra gången var precis efter jag hade börjat slussas över till DBT:n. På pappret hade jag Bulimi, men till mig sa de lite flyktigt att "jo, du har ju fortfarande en ätstörning" och jag kan tänka mig att de kände lite som jag gjorde - jag hade inte kommit någonstans trots behandling. Beteenden hade omformats lite, men det var fortfarande en problematisk ätstörning som tog upp större delen av mitt liv. Det kändes väl inte speciellt lyckat för någon av oss. I måndags svarade jag klart på frågorna i Piteå på Comede (som vi hållit på med i tre veckor nu pga teknikstrul) och det var väl ingen förvåning att jag blev diagnostiserad med Bulimi.
Jag känner mig stressad. För nu börjar behandlingen som på riktigt. Och jag inte bestämt mig än. Det kanske jag aldrig gör med tanke på min enorma ambivalens. Men jag vet att antingen måste jag ta tag i detta nu, eller så kan jag inte gå kvar på Comede - för vad är det för vits med att gå i en behandling om man inte är villig att göra jobbet? Och som sagt är jag motiverad mer än miljoner ena sekunden för att vara död nästa. På väg hem från skolan i måndags hann jag bli frisk 3 gånger och dö 4 gånger under bussresan som varar i ungefär 35 minuter - att vara i behandling då blir knepigt om man inte har något sätt att hantera det. Samtidigt som jag velar hit och dit, vill bara bli kvitt detta en gång för alla. Jag vill att det ska gå fort och felfritt, men jag vet att det kommer vara allt annat än det. Vägen är ful och krokig, men det måste väl finnas något finare än detta när man har vandrat en bit? Jag är bara så himla rädd för att det inte ska gå, att jag ska misslyckas som vanligt. Jag vill inte att fler behandlare ska bli besvikna på mig och se att jag inte har gjort någon märkbar förändring. Antingen så vill jag fixa det här en gång för alla, eller så fixar jag det inte alls. Men allt med friskhetens väg skrämmer mig. Jag är inte redo. Samtidigt som jag tror att man aldrig blir det heller. Det gäller att tuta och köra och hoppas på att alla levande bevis på att det går, inte ljuger.
Självmordsbenägen, men hur tänker läkarna?
Jag är inte mycket för att skylla eller klaga på andra, men det här är ett inlägg som jag skriver för att belysa och ifrågasätta något som jag tycker är ett problem. Här skrev jag hela historien. Nu vill jag skriva mer om hur allt hanterades. För så här i efterhand är jag en aning fundersam över hur lättsam synen på självmordsförsök kan vara.
Jag var med om något liknande i våras när jag, efter ett självmordsförsök (andra inom en månad) skrevs ut direkt efter ett samtal på 32:an, psykiatriska akutavdelningen i Sunderbyn, trots att de hade skrivit i min journal att "efter åtgärder bedöms suicidrisken som hög". Nu november-december begick jag alltså 4 allvarliga självmordsförsök inom loppet av tio dagar. Jag var både två svängar på IVA och även på avdelning 25, den psykiatriska avdelningen. Det kan till en början låta rätt rimligt, men om jag berättar mer precist, tycker jag faktiskt inte att det är okej någonstans och det behövs ifrågasättas.
Här är en överblick på hur det såg ut fredagen den 27:e november till söndagen den 6:e oktober:
Det jag är mest fundersam över är hur läkarna tar vissa beslut, vad som ligger i grunden till dem och vad de egentligen har träffat för patienter då de verkar tro att problemen försvinner över en natt.
På lördagen ringde ju min psykolog efter ambulansen och jag var ett tag på akuten respektive IVA. På morgonen nästa dag frågade en läkare från IVA om jag ville till psykiatrin i Sunderbyn (eftersom de inte har intag på helgerna i Piteå). Självklart sa jag nej för jag vill absolut inte tillbaka till den avdelningen igen. Han frågade vad jag ville och då sa jag att jag ville hem. Sedan var det inget mer med det. Inga frågor, inga funderingar, inga tveksamheter. För motgiftet botar ju inte bara paracetamolförgiftningen, utan även självmordstankarna. Eller hur? Och med ett leende kan man se ut att må så här bra.
På tisdagen efter ännu en natt på IVA efter självmordsförsöket på måndagen, kom en psykiatriker från 25:an och frågade ställde de vanliga frågorna som:
"varför gjorde du det?", "hur mår du?", "har du självmordstankar?", "vill du dö?", "vill du leva?", "vill du ha hjälp?", "vill du bli inlagd?", "har du några planer på att göra dig illa när du kommer hem?", "visst vet du att det är bara att ringa om du känner att du börjar må dåligt igen?"
Och så vidare.
Att svaren kommer automatiskt och att alla utom det första kommer ut som lögner tror jag inte att jag är ensam om, men det är mer läkarnas agerande jag funderar över. Jag förstår givetvis att de måste ställa de där frågorna, men i alla fall för mig upplevs det som väldigt provocerande när någon frågar om en fortfarande har självmordstankar dagen efter ett självmordsförsök. Jag vet inte riktigt vad de har mött för patienter, men för mig försvinner de inte bara över en natt. Jag tänker inte bara så för att jag tycker det är roligt - det finns ett, eller flera, problem bakom som skapar dessa mörka tankar. Det är klart att jag fortfarande har självmordstankar! Det är klart att jag vill dö när jag just misslyckats med det! Det är klart att jag inte vill bli inlagd när jag ska hem och försöka igen! Dock verkade den här läkaren tro på mina lögner, glada fasad och inte förstå att det är ett problem för jag skulle få bli hemskickad efter att motgiftet var slut.
Genom samtal med min vän och genom de samtalen hon hade med IVA-personalen, blev jag dock hemskickad med henne på kvällen för att nästa dag gå till skolan och sedan komma tillbaka för ett utskrivningssamtal. När vi kom tillbaka vid tre som vi hade blivit tillsagda att göra verkade ingen förstå vad vi gjorde där - det verkade i princip som att jag hade kunnat strunta i att ens komma tillbaka. De från psykiatrin hade förväntat sig att jag skulle komma på förmiddagen och när jag inte var där så var det inget mer med det. Jag hade inte blivit utskriven från IVA och dessutom hade jag just begått två självmordsförsök, men ingen verkade bry sig eller ta det på speciellt stort allvar.
När vi väl fick träffa en från psykiatrin var det som att valet låg i mina händer. Nog förstod ju jag att något skulle hända när jag kom hem, men det är inte lätt att be om hjälp när en varken känner sig sugen på livet, eller tagen på allvar. För om läkare och annan kunnig personal säger att man får åka hem om man vill, ja hur ska man då kunna tänka något annat än att två självmordsförsök på fyra dagar inte är så farligt? Efter att min vän hade poängterat hur orolig hon var, och vad jag hade sagt till henne. Efter att jag hade sagt att jag, som alltid har planerat så långt iförväg innan ett självmordsförsök, nu hade som plan att bara försöka tills jag lyckades. Efter att jag tillslut inte orkade prata mer med dem och sa att jag ville hem - då skickade de hem mig med orden "du kan ju höra av dig om det blir värre". Jag hade ju inte bara sagt upprepande gånger att det inte fanns en chans att jag skulle ringa till någon och be om hjälp när jag hade bestämt mig...
Jag blev tillslut inlagd på frivilligvård efter att min vän hade frågat ut mig när vi hade lämnat läkarrummet och jag hade brytit ihop på grund av att jag var så förstörd och visste vad som skulle hända när jag kom hem. Dock fick jag panik av att vara på avdelningen (som däremot verkade helt okej), så det första jag fick göra när jag vaknade var att träffa två läkare som skrev ut mig. Utan att ens blinka. Utan att ens ifrågasätta varför jag var så desperat med att bli utskriven direkt. Utan att kanske ens förstå att jag, som redan hade försökt ta bort mig, skulle göra det igen - fem minuter senare.
Det som hände sedan visste ingen, så hur skulle hon från psykiatrin som ringde mig mitt i natten två dagar senare, kunna veta hur många tabletter som hade passerat mitt svalg och att jag hade slagit på alarmet till nästa morgon för att hinna iväg så fort som möjligt och köpa ännu fler? Trots otroligt oroliga (och arga) vänner som hade ringt till avdelningen, och trots tidigare självmordsförsök, kunde hon inte annat än köpa mina lögner om att allt var lugnt, alla mina försäkringar om att jag inte tänkte så längre.
Det jag undrar är vilka patienter sjukvårdspersonal som dessa har mött? Hur de tänker när de på allvar verkar tro att någon, som både har övervägt att lämna livet och även försökt göra det, ändrar sina tankar till något så motsatt som att vilja leva? För en månad sedan var jag glad över att få bli hemskickad och försöka igen, gång på gång. Jag förstår inte varför dessa, tyligen dödliga doser, inte dödade mig när jag inte fick något motgift och jag undrar hur mycket skit de hade fått om någonting faktiskt hade hänt när de bara skrev ut mig så där. Visst tycker jag att man måste ge patienter förtroende och ansvar att klara sig ute i det riktiga livet för ingen blir frisk av att ständigt vara inlåst, men kommer man in till sjukhuset och till och med har kvar tejprester från droppnålarna på grund av att det var så nyligt man var där - av samma orsak -, då tycker jag verkligen att man som sjukvårdspersonal ska ta sig en funderare. En funderare borde man ha tagit sig även innan utskrivningen som skedde direkt dagen efter första självmordsförsöket.
Det är inte lätt att hjälpa någon som inte vill ha hjälp, men jag tycker ändå vården borde ta den möjligheten att försöka hålla någon vid liv när de får chansen i sådana uppenbara fall. Kanske dämpas tankarna, kanske försvinner planerna, kanske kan någon form av fortsättning och framtidssyn skapas. Har man bestämt sig för att dö så är det svårt att hindra någon, men det går att få folk på andra tankar, att minska det mörka. Men det går inte på en natt. En självmordsbenägen person talar med stor sannolik inte heller sanning när de klassiska frågorna ställs. Visserligen måste man ju försöka tro på patienterna, men det fungerar inte i alla lägen, för om man vill iväg och ta bort sig med detsamma så vet man att man inte kommer få det om man berättar sanningen. Eller jo, i vissa fall spelar det ingen roll vad en säger - för om en säger att en ska ta bort sig, ja då tänker väl hen inte göra det för då hade hen ju inte sagt något. Fast säger man inte något, ja då säger man ju att man inte tänker göra något heller...
Jag förstår om det kan vara svårt att bedöma sådana situationer där det verkligen hänger på liv och död. Jag förstår att det finns brist på vårdplatser, resurser och dylikt. Jag förstår att det kan vara svårt att läsa av vissa människor för jag vet absolut vad man menar med att ha en "stark fasad". Det är fruktansvärt enkelt att lura alla i sin omgivning att tro att man mår bra när man egentligen inte orkar leva. Ett leende och några föräkranden om att det är lugnt skapar den falska sanningen. Vårdpersonal kan väl aldrig veta säkert huruvida det är lämpligt eller inte att skriva ut en suicidal person, men någonstans måste utbildad personal ha större förståelse för självmordstankarnas inverkan hos en person och dess allvar. Förmodligen har dessa tankar funnits långt innan ett försök har gjorts - en natt med motgift mot en överdos kan inte motverka detta.
Om jag hade skrivit om något annat
Jag önskar att jag kunde skriva ointressanta inlägg om vad jag har gjort som ingen bryr sig om. Men det finns andra saker som tar större plats.
Jag önskar att jag kunde skriva om lättare ämnen. Men det är de tunga jag har erfarenhet av.
Jag önskar att man kunde komma hit till bloggen och lämna den med ett leende på läpparna. Men att underhålla har aldrig riktigt varit min grej.
Jag önskar att jag kunde inspirera och motivera. Men jag är trött på att säga en sak till andra och göra något annat själv.
Jag önskar att jag kunde skriva om roliga saker. Men det har jag nästan aldrig nytta av.
Jag önskar att jag kunde skriva lite mer muntert. Men jag tror inte på att visa en falsk bild av vardagen.
Jag önskar att jag kunde skriva om något annat än vad jag gör. Men det är det här som ger mig något och det är det här jag kan.
Jag önskar att mina inlägg kunde kunde vara något annat än det här. Men det är de inte.
Nu börjar det på riktigt. Hurra! - eller?
Tredje gången gillt - inget teknikstrul idag på Comede! Det kändes bra att vi fick bedömningen avklarad och det blev väl som jag trodde. Många frågor och svar, inte så konstigt. Lämnade även in några papper där jag hade punktat upp lite problem/beteenden/tankar/känslor osv för att jag har lätt att glömma bort att ta upp saker jag inte får frågor om. Dock känns det alltid jobbigt när någon annan ska läsa något som jag har skrivit, men jag vet att det är bäst att min behandlare vet så mycket som möjligt för jag ska kunna få den bästa hjälpen. Nu ska alltså behandlingen börja och det känns väl som det borde antar jag: ambivalent. Självklart känns det bra att dra igång... Men ambivalensen tar över. Vad vill jag? Var klarar jag? Vad är jag beredd att ge? Min hopplöshet tar över. Saker som sägs...steg att ta...som verkar helt naturliga...som för mig känns större än berg. Jag vet inte. Jag förstår inte. Hur något ska gå. När det är jag som måste ta ansvar. Vi lär väl se vad som händer nästa vecka. 
Måste det börja redan? Kan jag inte få vara kvar i min falska trygget ett tag till? Nä, för då händer det aldrig.
Jag är ledsen, ja jag är det
TRIGGERVARNING: Prat om självskada
Bekant med denna räknare nu förstår jag. Vet inte hur länge jag har haft den. Sedan slutet av 2013 tror jag. Den har gått upp och ner många gånger, men mellan februari 2015 och december 2015 har den fallit ner 5 gånger tror jag det är. Visst hade jag kommit upp till över 200 dagar när tvånget blev för stort i oktober, men att räknaren nollställdes då är ju inte något som automatiskt skickar tillbaka mig till botten. Inte heller den långa svackan jag hade kring årsskiftet 2014/2015 eller det som hände i februari 2015. Det är inte bra alls, men det betyder inte att allt är kört. Jag har rest mig många gånger, förhindrat att det har blivit den dagliga vanan/tvånget som det en gång var. Därför är detta snedsteg inte heller något som ska dra mig ner på botten. Mitt 2016 började inte på bästa sätt, nej. Men då kan ju alla andra dagar bara bli bättre när det gäller detta. Att det jag skadar mig med hamnade bland pappret som jag slängde. Att jag kom på det, men ändå lät ligga kvar. Att jag nästa dag gick ut med soppåsen. Ja, det stryker väl teorin om att jag inte vill göra om det här mer? Plus det faktum att jag skäms så mycket. Och att jag ångrar mig. Och att det bara gör saken värre. Plus massvis med andra negativa saker som denna självskadehandling. Visst kan man skada sig om man väl vill, så mitt sätt att låta det jag har skadat mig med den senaste tiden ligga kvar i soptunnan var väl mest symboliskt, men sådant kan också vara viktigt.
Något annat viktigt är att jag med gott samvete kan säga refrängen på en av Melissa Horns nya låtar stämmer in så bra på hur jag känner kring detta:
"Som det känns nu, gör jag aldrig om det här, jag gör aldrig om det här, jag gör aldrig om det här mer."
Ett stycke jullov
Det har varit rätt intensivt. Därmed bra. Samtidigt uttröttande och jag har varit så nära på att få ett utbrott. Men social utmattning eller inte, så har det varit det bästa på länge!
Elin och Emma fick träffas och då var vi på skolan ett tag och sedan fortsatte pysslet och myset hemma hos mig. De sov över och dagen efter åkte alla tre till Luleå. Jag och Elin hade ritkväll, nästa dag var vi på espressohouse och tog kort i en fotoautomat.
Julafton bestod av traditionsenlig julklappsuttdelning med Emma på morgonen. Åt sushi som julbord och firade jul lite smått, lagom och julklappsfritt, inom familjen, med mamma, pappa och mormor.
Juldagen innebar sushi- och pysselkväll med Elin, Cassandra och Felix. Var med Elin på Djurmagazinet och kikade på söta djur. Jag och Emma ägde våra föräldrar i Pictunary - som vanligt - på vår grannmiddag. Sedan fick jag även chansen att träffa hela SHARE-gänget, samlat med vår traditionsenliga julbak och det var så roligt att vara tillsammans igen!
Jag var även hos min dåvarande psykolog på ett känslosamt avslutningssamtal. Pysselkväll med Emma och hennes familj och släkt lyckades vi klämma in och det var mysigt som vanligt. Jag och Elin var på Djurmagazinet ännu en gång och denna gång följde mina marsvin med mig hem. Medan de vande sig vid miljön hemma så passade jag och Elin på att ha lite ritmys.
På nyårsafton var jag med Elin hos henne, blev lite sminkad (och kände inte igen mig själv). Dagen efter myste jag med Hans och Buffster och de är så goa! Mamma och pappa var även hos mig och då passade jag på att få upp tavlorna jag har gjort på Putte och Fia. Innan Emma åkte hem till Örebro fick jag mina underbara födelsedagspresenter i förskott.
Jag kom på hur man vikte origamifåglar (de som jag vek typ miljoner av våren 2014). När Elin sov över hos mig passade vi på att mysa med Hans och Buffster i soffan. Dagen efter bar det iväg tidigt från Piteå med jag, Elin och Felix i bilen på väg mot Umeå för en liten utflykt. Igår var jag och Elin på skolan hela dagen och ritade och ja, nu är det här jullovet slut. På måndag ska vi tillbaka till skolan. Och det ska bli så roligt!
Juldagen innebar sushi- och pysselkväll med Elin, Cassandra och Felix. Var med Elin på Djurmagazinet och kikade på söta djur. Jag och Emma ägde våra föräldrar i Pictunary - som vanligt - på vår grannmiddag. Sedan fick jag även chansen att träffa hela SHARE-gänget, samlat med vår traditionsenliga julbak och det var så roligt att vara tillsammans igen!
Ja, jag har emotionellt instabil personlighetsstörning, men det behöver inte bara vara problematiskt
Angående mitt förra inlägg, vill jag bara nämna det jag glömde att skriva.
Jag känner enormt mycket, oftast så mycket att jag inte ens kan stanna i känslan för de skiftar så fort. Men jag känner i alla fall. Likgiltighet är det värsta. Och det slipper jag. Visst blir jag jätteledsen när jag blir ledsen, men jag blir även jätteglad när jag blir glad. Att känna mycket är inget negativt för mig, det skapar lite liv och rörelse, det är när det går för fort i svängarna som det blir jobbigt.
Mina intensiva känslor hjälper mig att skriva - den mest frekventa kategorin här på bloggen är t ex "Känslostormar", för helt ärligt, vad skulle jag skriva om jag inte kände något? Jag får skaparidéer för att jag känner mycket. Jag är inte rädd för att visa starka känslor för jag är van vid dem. Jag kan ofta känna igen mina känslor, deras egenskaper osv för att jag ständigt utsätts för dem. Jag ska inte förneka att jag är rädd för vissa känslor och tycker de är obehagliga, men jag har i alla fall insett det och kan då och då förändra beteendet och istället stanna kvar i dem.
Ja, jag känner mycket. Det kan vara jobbigt och påfrestande. Det svämmar ofta över, men det kan också vara rätt fint.
Okej då, jag är väl emotionellt instabil, men jag gillar det inte
Jag ville inte känna mig vid den. Det var inte jag. Jag var inte så. Absolut inte. Jag hade den inte. Det tänkte jag när jag fick den för nästan två år sedan. Diagnosen Emotionellt instabil personlighetsstörning.
Det tog hårt först, för jag menar, hur kul låter "personlighetsstörning"? Jaha så man har en störd personlighet? Jag visste väl att jag var knäpp! Jag har läst om diagnosen och känt igen mig mindre och mindre ju mer jag har läst. Saker som vredesutbrott, pendlingar mellan att avguda en person och att hata denne, separationsångest och svårighet att se sin roll i en relation och därför bara skylla på andra etc, är något som upplevs som extremt obekant från min sida. Det är det jag har fokuserat på - det jag inte känner igen mig i -, men som bekant är olika personer inom en diagnos olika, man har olika symptom och beteenden. Så visst att jag har haft fokus på fel saker, men jag tror att det mesta i grund och botten har varit en ovilja till acceptans.
De senaste månaderna har jag kommit närmare och närmare acceptans än jag någonsin har varit när det gäller IPS och i och med det har jag börjat känna igen mig. Jag har börjat se sammanhang. Acceptans innebär som jag många gånger har nämnt, inte att man nödvändigtvis gillar något, utan det är mer att inse verkligheten. Det är det jag har gjort.
Mina känslor svänger som en väldigt krokig berg-och-dalbana; ena minuten är jag superglad, kan inte sitta still och pratar mer än någonsin, för att nästa minut känna mig så nere och död som en sten med ett kolsvart synfält. Först ser jag några möjligheter (jag är fortfarande suicidal så att säga jag ser ljust mot framtiden är väl att ta i), sedan ser jag inga alls. Det gör det svårt att planera för att jag inte alls vet vilket humör jag är på om några minuter och hur många gånger mitt humör hinner svänga under en eftermiddag. Det är tröttsamt och tar på krafterna när jag (som har en mer innåtagerande IPS, jag vänder det mesta mot mig själv och nästan inget mot andra) vill försöka anpassa mig till andra och på utsidan hålla en jämn fasad.
Liksom mina känslor, svänger värderingar, viljor och mål lika fort. De flesta av mina värderingar står jag ju stadigt fast vid, men mindre grejer kan jag påverkas sjukt mycket av andra (kanske är det därför jag blir så lätt triggad?). Mina viljor och mål kan ändras från det att jag sitter på en stol tills dess att jag reser mig upp och det här är ett sådant stort problem i behandlingar då jag inte vet hur jag ska hantera det. För ena sekunden kan jag vilja kämpa, för att nästa sekund vilja dö. Det är inga svaga viljor utan det är så starka att jag är så gott som säker på att det är just det jag vill då som jag ska göra - för att sekunden senare vilja precis tvärtom.
Något som också kan förekomma för IPS är störd, förvriden och instabil självbild och osäkerhet på vem man är och det är något jag verkligen känner igen mig i. Eller uppfattningen om att självbilden är störd eller förvriden har jag väl kanske inte, bara det att jag inte alls vet hur den är -den är verkligen instabil (och kanske då även störd och förvriden).
Som jag har uppfattat det kan man vara både utåtagerande och innåtagerande med Emotionellt instabil personlighetsstörning. I början var det väl att jag endast uppfattade "IPS:are" som utåtagerande vilket jag inte alls kan identifiera mig med (förutom mina ilskeutbrott mot min stackars mamma). Att jag därför skulle känna igen mig i problem med intensiv vrede som inte står i proportion med vad som väcker den, var otänkbart i början, men man kan bli arg utan att visa det utåt - det är jag. Det mesta handlar om prestationer kring mig själv. Ofta små, små saker som jag bara tycker att jag måste kunna (t ex bära orimligt många och klumpiga saker på samma gång) och om jag inte klarar av det blir jag så arg inombords och samtidigt så skamsen för att jag blir arg.
Sedan är det även det här med impulsivitet. Om jag skulle säga det själv skulle jag vara men eftertänksam än impulsiv eftersom jag ser en impuls som en tanke och sedan pang! ett beteende, medan min fd.psykolog sa att en impuls kan vara från det att man får impulsen (som jag har hyfsat lätt att stå emot) tills dess att man utför handlingen (som för mig blir mer som ett tvång). Dessa impulser är ju ofta problembeteenden som man tar till för att dämpa starka och jobbig känslor, vilket för mig har lett till många dåligheter.
En känsla av tomhet är även något jag känner igen mig i och delvis i det här med separationsångest. Det är inte så att jag vill vara med människor hela tiden eller att jag blir ledsen så fort någon går till jobbet t ex - absolut inte, jag tycker det är jobbigt att umgås och vara i sociala situationer för ofta! Däremot blir jag, som säkert många andra, så himla ledsen när jag ska säga hejdå till folk under en längre tid eller föralltid - folk som betyder mycket för mig, eller som kopplas ihop med minnen som betyder mycket för mig. Jag blir verkligen förstörd.
Antingen är det svart eller så är det vitt. Det är allt eller inget. I mig finns det inga gråskalor. I verkligheten vet jag ju rent logiskt att det inte är så, men går något dåligt då är allt förstört. Går någonting bra, ja då var väl det där svåra inte ens ett problem? Antingen försöker jag helhjärtat eller så försöker jag inte alls.
Jag tycker inte om något av detta. Jag hatar känslopendlingarna! Mina intensiva känslor har lett, och leder, till så mycket destruktivitet. Jag gillar inte alls att mina känslor är så intensiva och stör så mycket av min vardag. Men jag har börjat acceptera att det är så här det är. Jag blir galen på mig själv, men det är så här det är. Det ska gå att hantera - jag har ju gått en behandling för att lära mig det (och jag har lärt mig att kontrollera mycket av det) -, men just nu är det rätt svårt. Med denna acceptans upplever jag dock att det blir lättare, jag kan inse att det är så här det är och det skapar mindre frustration just över att det/jag är som det/jag är.
Trots att jag slutligen har funnit en behövlig acceptans, gjorde inte denna video det sämre där de pratade om emotionell instabilitet och biologin bakom. Teser han (forskaren? läkaren?) hade var:
1, det finns en biologi bakom Emotionell instabilitet - och det kan man påvisa med hjärnforskning.
2, Emotionell instabilitet är biologiskt relaterat till ADHD - och bör därför klassas som ett "neuropsykiatriskt tillstånd".
3, Emotionell instabilitet är en ytterlighet i den normalt förekommande variationen i förmågan att reglera känslor.
Jag är ju inte precis så vidare insatt i hjärnforskning hehe, men tydligen har man kunnat se skillnader i hjärnan på personer med Emotionell instabilitet jämfört med friska personer. Om dessa teser skulle kunna styrkas med undersökningar med större grupper och det bevisar sig vara biologiskt och ett "neuropsykiatriskt tillstånd", skulle det dock vara ännu lättare att acceptera tror jag. Dessutom för att få andra att förstå att det är ett problem, inte bara att man är en jävlig person (många har ju jätteproblem med relationer när man har en emotionell instabilitet).
Att hela tiden åka berg-och-dalbana är tröttsamt
Upp.
Ner.
Fram.
Tillbaka.
Höger.
Vänster.
Hit.
Dit.
Överallt.
Ingenstans.
Allting.
Inget alls.
Jag hatar det. Jag blir galen. Jag är less.
Kan jag bara få vara stabil. Ha känslor, viljor och tankar som håller i sig längre än en halvtimme (och absolut längre än en minut). Jag kan ta att de är jobbiga. Jag behöver inte vara glad. Men jag vill bara att de ska bestämma sig.
Mina känslor.
För jag orkar inte. Försöka hålla utsidan stabil. När insidan skriker och far hur den vill. Jag orkar inte stampa på samma ställe hela tiden bara för att jag ena sekunden är motiverad medan jag nästa sekund vill dö.
Men jag vet att det är så här det är. Och det enda jag kan göra är att acceptera. För att sedan hantera. Men jag hinner bli less på mig själv innan jag ens har försökt. Jag är så jävla jobbig och jag orkar inte vara i min egen närvaro. Men tyvärr kan jag ju inte göra något åt det. Jag är liksom fast med mig själv.
Jag är vaken hela natten inatt och det var samma sak igår
Det gör det som inte lättare att må bättre när man inte kan sova. Och nog hinner hjärnan spinna på ett x antal varv under tre eller sex insomningstimmar. Eller den skulle kunna göra det. Egentligen försiggår det inte så mycket varken i känslo- eller tankeregistret när jag ska sova, förut var just det mer påtagligt. Nu känner jag mig mest hur himla jättetrött jag är, men ändå kan jag inte somna. Vakna går däremot väldigt lätt, tyvärr. Eller att kunna vakna är väl bra, men att sova när man är trött är väl bättre? Åtminstone skulle det kännas så för mig. Trött trött trött. Dock sover jag rätt stabilt när jag väl har somnat - om jag somnar. Är ledsen över att mitt tyngräcke inte hjälper längre, men jag gillar just det för mycket för att byta till ett tyngre (ja, jag har problem med att se skillnad på objekt och levande varelser). Sömntabletter har jag inte haft på länge. Mina insomninsövningar fungerar inte.
Jag minns tiden då jag tog bra sömn förgivet. Det var då.
Trötthet är en sårbarhetsfaktor, och att inte kunna sova ordentligt gör inte att en mår bättre precis. Tyvärr.
Jag är vaken hela natten inatt och det blir likadant imorn. Först när det är kolsvart ser jag vad jag drömmer om.
Ändå skrev de bara ut mig - och jag fortsatte min plan, mot mitt slut.
I'm driving myself crazy, so what if I'm fucking crazy
Jag känner av det mer och mer. Eller kanske kommer det med acceptans? För att jag så smått börjar inse. Hur saker och ting kanske är. Trots att jag inte vill.
Myste med mina smågrisar igår. Då var jag lugn.
Men saker är som de är. Oavsett om man vill eller inte. Jag tror jag börjar förstå det lite grann.
Men det gör mig galen. Jag blir tokig på mig själv. Frustrerad och fullkomligt galen.
Men jag börjar kanske förstå. Att det finns vissa problem. Problem som alla kanske inte går att lösa, bara hantera på ett icke-destruktivt sätt.
Det gör inte att jag känner mig mindre galen, bara mer. Men samtidigt kanske jag kan finna en slags förståelse så småningom.
Då kanske jag finner mig i att jag är lite galen. Att jag blir jävligt less på mig själv. Men att det går att hantera utan att skada andra.
Normaliserade, vanliga tankar (som inte alls är så vanliga?)
Jag har trott att alla människor tänker på det här sättet. Och därför inte kunnat begripa att jag är sjuk på riktigt. Men efter att ha sett och hört den här scenen (från 3.54) från filmen Min lilla syster (har aldrig sett filmen) ett x antal gånger via diverse program så fick jag denna gång tänka till lite extra. Efter att ha lyssnat på det här radioprogrammet då reportern pratade om skillnaderna mellan Katjas och hennes pappas synsätt på det där ägget som någon hade ätit upp och eventuella lösningar, förstod jag att alla kanske inte tänker som jag. Jag förstår absolut Katjas desperation när ägget är borta och att det inte bara är att "ta något annat som finns i kylen". Men tydligen är detta något pappan inte alls förstår.
Detta är bara ett exempel. Jag tänker mycket. Väldigt mycket. Som många andra. Men kanske är det så att många av mina destruktiva tankar har en problematik bakom sig, att alla inte tänker så. Fler, absolut. Men inte alla. Och om det är så. Att problem ligger bakom vissa tankar och beteenden. Går de kanske att bli av med.
