På tisdagen efter ännu en natt på IVA efter självmordsförsöket på måndagen, kom en psykiatriker från 25:an och frågade ställde de vanliga frågorna som:

Att svaren kommer automatiskt och att alla utom det första kommer ut som lögner tror jag inte att jag är ensam om, men det är mer läkarnas agerande jag funderar över. Jag förstår givetvis att de måste ställa de där frågorna, men i alla fall för mig upplevs det som väldigt provocerande när någon frågar om en fortfarande har självmordstankar dagen efter ett självmordsförsök. Jag vet inte riktigt vad de har mött för patienter, men för mig försvinner de inte bara över en natt. Jag tänker inte bara så för att jag tycker det är roligt - det finns ett, eller flera, problem bakom som skapar dessa mörka tankar. Det är klart att jag fortfarande har självmordstankar! Det är klart att jag vill dö när jag just misslyckats med det! Det är klart att jag inte vill bli inlagd när jag ska hem och försöka igen! Dock verkade den här läkaren tro på mina lögner, glada fasad och inte förstå att det är ett problem för jag skulle få bli hemskickad efter att motgiftet var slut. 

 

Genom samtal med min vän och genom de samtalen hon hade med IVA-personalen, blev jag dock hemskickad med henne på kvällen för att nästa dag gå till skolan och sedan komma tillbaka för ett utskrivningssamtal. När vi kom tillbaka vid tre som vi hade blivit tillsagda att göra verkade ingen förstå vad vi gjorde där - det verkade i princip som att jag hade kunnat strunta i att ens komma tillbaka. De från psykiatrin hade förväntat sig att jag skulle komma på förmiddagen och när jag inte var där så var det inget mer med det. Jag hade inte blivit utskriven från IVA och dessutom hade jag just begått två självmordsförsök, men ingen verkade bry sig eller ta det på speciellt stort allvar. 

 

När vi väl fick träffa en från psykiatrin var det som att valet låg i mina händer. Nog förstod ju jag att något skulle hända när jag kom hem, men det är inte lätt att be om hjälp när en varken känner sig sugen på livet, eller tagen på allvar. För om läkare och annan kunnig personal säger att man får åka hem om man vill, ja hur ska man då kunna tänka något annat än att två självmordsförsök på fyra dagar inte är så farligt? Efter att min vän hade poängterat hur orolig hon var, och vad jag hade sagt till henne. Efter att jag hade sagt att jag, som alltid har planerat så långt iförväg innan ett självmordsförsök, nu hade som plan att bara försöka tills jag lyckades. Efter att jag tillslut inte orkade prata mer med dem och sa att jag ville hem - då skickade de hem mig med orden "du kan ju höra av dig om det blir värre". Jag hade ju inte bara sagt upprepande gånger att det inte fanns en chans att jag skulle ringa till någon och be om hjälp när jag hade bestämt mig... 

 

Jag blev tillslut inlagd på frivilligvård efter att min vän hade frågat ut mig när vi hade lämnat läkarrummet och jag hade brytit ihop på grund av att jag var så förstörd och visste vad som skulle hända när jag kom hem. Dock fick jag panik av att vara på avdelningen (som däremot verkade helt okej), så det första jag fick göra när jag vaknade var att träffa två läkare som skrev ut mig. Utan att ens blinka. Utan att ens ifrågasätta varför jag var så desperat med att bli utskriven direkt. Utan att kanske ens förstå att jag, som redan hade försökt ta bort mig, skulle göra det igen - fem minuter senare.

 

Det som hände sedan visste ingen, så hur skulle hon från psykiatrin som ringde mig mitt i natten två dagar senare, kunna veta hur många tabletter som hade passerat mitt svalg och att jag hade slagit på alarmet till nästa morgon för att hinna iväg så fort som möjligt och köpa ännu fler? Trots otroligt oroliga (och arga) vänner som hade ringt till avdelningen, och trots tidigare självmordsförsök, kunde hon inte annat än köpa mina lögner om att allt var lugnt, alla mina försäkringar om att jag inte tänkte så längre.

 

Det jag undrar är vilka patienter sjukvårdspersonal som dessa har mött? Hur de tänker när de på allvar verkar tro att någon, som både har övervägt att lämna livet och även försökt göra det, ändrar sina tankar till något så motsatt som att vilja leva? För en månad sedan var jag glad över att få bli hemskickad och försöka igen, gång på gång. Jag förstår inte varför dessa, tyligen dödliga doser, inte dödade mig när jag inte fick något motgift och jag undrar hur mycket skit de hade fått om någonting faktiskt hade hänt när de bara skrev ut mig så där. Visst tycker jag att man måste ge patienter förtroende och ansvar att klara sig ute i det riktiga livet för ingen blir frisk av att ständigt vara inlåst, men kommer man in till sjukhuset och till och med har kvar tejprester från droppnålarna på grund av att det var så nyligt man var där - av samma orsak -, då tycker jag verkligen att man som sjukvårdspersonal ska ta sig en funderare. En funderare borde man ha tagit sig även innan utskrivningen som skedde direkt dagen efter första självmordsförsöket. 

 

Det är inte lätt att hjälpa någon som inte vill ha hjälp, men jag tycker ändå vården borde ta den möjligheten att försöka hålla någon vid liv när de får chansen i sådana uppenbara fall. Kanske dämpas tankarna, kanske försvinner planerna, kanske kan någon form av fortsättning och framtidssyn skapas. Har man bestämt sig för att dö så är det svårt att hindra någon, men det går att få folk på andra tankar, att minska det mörka. Men det går inte på en natt. En självmordsbenägen person talar med stor sannolik inte heller sanning när de klassiska frågorna ställs. Visserligen måste man ju försöka tro på patienterna, men det fungerar inte i alla lägen, för om man vill iväg och ta bort sig med detsamma så vet man att man inte kommer få det om man berättar sanningen. Eller jo, i vissa fall spelar det ingen roll vad en säger - för om en säger att en ska ta bort sig, ja då tänker väl hen inte göra det för då hade hen ju inte sagt något. Fast säger man inte något, ja då säger man ju att man inte tänker göra något heller...

 

Jag förstår om det kan vara svårt att bedöma sådana situationer där det verkligen hänger på liv och död. Jag förstår att det finns brist på vårdplatser, resurser och dylikt. Jag förstår att det kan vara svårt att läsa av vissa människor för jag vet absolut vad man menar med att ha en "stark fasad". Det är fruktansvärt enkelt att lura alla i sin omgivning att tro att man mår bra när man egentligen inte orkar leva. Ett leende och några föräkranden om att det är lugnt skapar den falska sanningen. Vårdpersonal kan väl aldrig veta säkert huruvida det är lämpligt eller inte att skriva ut en suicidal person, men någonstans måste utbildad personal ha större förståelse för självmordstankarnas inverkan hos en person och dess allvar. Förmodligen har dessa tankar funnits långt innan ett försök har gjorts - en natt med motgift mot en överdos kan inte motverka detta.