En vecka. En hel vecka utan att ha kräkts en enda gång. Alltså va?! När hände detta ens sist? Denna räknare har jag som vana att nollställa varje dag i vanliga fall. Denna vecka har jag försökt helhjärtat att följa min behandling. Och wow alltså. Att detta har gått... Fast att kämpa emot det (ena delen av) huvudet säger tar även fram det som inte märks när det inte är någon konflikt. Jag har insett hur otroligt beroende jag är. Eller vilket missbruk det faktiskt är. Eller hur svårt det är att ändra det som är som en rutin. Det låter sjukt. Det är sjukt. Men jag saknar att kräkas. Alltså egentligen inte för det är ju inte någonstans bra eller mysigt. Det är äckligt och det gör ont. Det skapar ångest och gör att jag känner mig sämre än någonsin. Fast jo, egentligen saknar jag det. Jag vet att jag inte borde, att det är sjukt, men samtidigt är det väl bäst att erkänna sina svagheter? Jag har som ett inre drivkraft som bara vill göra det. Nu nu nu!!! Jag har en del av mig som blir ledsen när tanken på att "tänk om jag aldrig kommer kräkas igen" kommer. Jag vet att jag inte är diagnosen. Men beteendet har blivit en del av mig. Eller snarare så har jag blivit så van det beteendet. Jag har inte insett det förrän nu. Och jag känner mig sjuk i hela jävla huvudet som tänker så här. Man saknar vänner som är långt borta, att spela sporten man älskar eller ett djur som har dött. Men inte saknar man väl ett destruktivt beteende? Något man inte ens har varit borta från så länge (en vecka är mycket för mig, men om man ser det i ett större perspektiv är det ju inte speciellt länge). Jag känner mig fullkomligt idiotisk, men förnekelse leder ju ingenstans. Så jag erkänner, accepterar, men utan att ha några planer på att göra annorlunda än jag har gjort denna vecka. Från x gånger i veckan till noll den senaste veckan. Det är fan något att hurra över. En födelsedagspresent till mig själv.