Emotionellt instabil personlighetsstörning/Borderline. Jag har skrivit om att det har varit svårt för mig att acceptera diagnosen till och från, att jag har känt skam och inte viljat känna mig vid den. Det är ju absolut inget man ska behöva göra, trots att det är förståeligt, för en diagnos definierar inte en som person och skammen och tabun kring psykisk ohälsa är bara helt knasig. Men jag tror att jag kan skämts mindre än vad som är vanligt när man pratar om IPS/Borderline.
Jag är glad att jag knappt visste vad diagnosen innebar, eller ens hade hört talas om den när jag fick den, för jag tror det hade gjort det så mycket svårare för mig. Nu lite senare när jag har försökt läsa på och försöka förstå mig själv - och känna mig mindre ensam -, har jag upptäckt den otroligt negativa och fördomsfulla bilden många i omvärlden har. Givetvis är faktasidor helt utan värderingar och bara objektiva, men det är när jag har kommit in på bloggar, Flashback och olika podcasts som jag har mött människors syn och tankar kring denna diagnos och många är riktigt hemska. För att komma ihåg, det finns en stor bredd inom borderline och det kan se riktigt olika ut trots att man har samma diagnos. Och ja, man kan fungera. När de som uttalar sig om folk med borderline, eller folk med borderline som berättar om hur de har blivit bemötta på grund av deras diagnos, framställs det ofta som att en borderlinediagnostierad person varken är någon man bör ha att göra med eller som att hen är fungerande. Viktigt att poängtera är att de som har erfarenheter givetvis förmedlar en mer realistisk bild. De här andras åsikter, tankar och "fakta" som jag har stött på har ofta varit från partners till någon med borderline som har avrått alla från att starta eller fortsätta en relation med "sådana personer" eftersom det aldrig går att ha en sådan relation. Visst förstår jag att det kan vara kämpigt att ha en relation med någon som överhuvudtaget mår dåligt på ett eller annat sätt, psykiskt eller fysiskt, och inom borderline speciellt eftersom relationer ofta är ett problem. Kanske ha de här människorna träffat en partner som helt enkelt är elak och/eller inte kan hantera sina känslor, men bara för att någon är svår att leva med för någon annan, betyder det inte att alla är svåra att leva med för alla andra.
Tron om att varje person med borderline är ett "psykfall" (som det ofta benämns som, i mening att personen inte fungerar i samhället och konstant behöver vara inlagd) verkar också vara ganska stark. Många kan behöva vara inlagda eftersom självmordshandlingar kan vara en del av problematiken, likaså diverse missbruk och självskadebeteende, men många kan även fungera i vårt samhälle. Förmodligen pågår det ett stort krig inom dem, men det behöver inte märkas. Som jag skrev så finns det en stor bredd och det kan tas i uttryck på många sätt. Det kan märkas utåt, det behöver inte märkas alls.
Nu har jag mer förståelse, både för diagnosen i allmänhet och för mig själv, vilket jag är väldigt glad över. Om jag hade mött dessa hårda åsikter och påståenden hur en person är bara för att hen har en diagnos som heter Borderline/Emotionellt instabil personlighetsstörning, för ett och ett halvt år sedan hade jag förmodligen tryckt ner mig själv ännu mer och trott på dem. För det är ju klart, är man skör och möter hårda ord, de behöver inte ens vara riktade till en själv, ja då är det inte konstigt om man går sönder. Jag är glad över att detta aldrig hände. Jag är ledsen över hur många tydligen ser på personer med diagnosen. Och jag är ännu mer ledsen över de som har skämts och fortfarande skäms ännu mer än vad jag har gjort, för det är inget en ska behöva göra.
