Angående mitt förra inlägg, vill jag bara nämna det jag glömde att skriva.

 

Jag känner enormt mycket, oftast så mycket att jag inte ens kan stanna i känslan för de skiftar så fort. Men jag känner i alla fall. Likgiltighet är det värsta. Och det slipper jag. Visst blir jag jätteledsen när jag blir ledsen, men jag blir även jätteglad när jag blir glad. Att känna mycket är inget negativt för mig, det skapar lite liv och rörelse, det är när det går för fort i svängarna som det blir jobbigt.

 

Mina intensiva känslor hjälper mig att skriva - den mest frekventa kategorin här på bloggen är t ex "Känslostormar", för helt ärligt, vad skulle jag skriva om jag inte kände något? Jag får skaparidéer för att jag känner mycket. Jag är inte rädd för att visa starka känslor för jag är van vid dem. Jag kan ofta känna igen mina känslor, deras egenskaper osv för att jag ständigt utsätts för dem. Jag ska inte förneka att jag är rädd för vissa känslor och tycker de är obehagliga, men jag har i alla fall insett det och kan då och då förändra beteendet och istället stanna kvar i dem.

 

Ja, jag känner mycket. Det kan vara jobbigt och påfrestande. Det svämmar ofta över, men det kan också vara rätt fint.