Tredje gången gillt - inget teknikstrul idag på Comede! Det kändes bra att vi fick bedömningen avklarad och det blev väl som jag trodde. Många frågor och svar, inte så konstigt. Lämnade även in några papper där jag hade punktat upp lite problem/beteenden/tankar/känslor osv för att jag har lätt att glömma bort att ta upp saker jag inte får frågor om. Dock känns det alltid jobbigt när någon annan ska läsa något som jag har skrivit, men jag vet att det är bäst att min behandlare vet så mycket som möjligt för jag ska kunna få den bästa hjälpen. Nu ska alltså behandlingen börja och det känns väl som det borde antar jag: ambivalent. Självklart känns det bra att dra igång... Men ambivalensen tar över. Vad vill jag? Var klarar jag? Vad är jag beredd att ge? Min hopplöshet tar över. Saker som sägs...steg att ta...som verkar helt naturliga...som för mig känns större än berg. Jag vet inte. Jag förstår inte. Hur något ska gå. När det är jag som måste ta ansvar. Vi lär väl se vad som händer nästa vecka. Måste det börja redan? Kan jag inte få vara kvar i min falska trygget ett tag till? Nä, för då händer det aldrig.