Jag berättade om att jag har slutat DBT, behandlingen som skulle bli min räddning i höst, den jag så gärna ville gå och trodde skulle hjälpa mig att bli fri. Den har hjälpt mig mycket. Och det är troligen min psykologs förtjänst att jag ens kunde uppleva hösten. Men trots att jag har gått framåt på många punkter har mitt första och mest rotade problem - eller symptom på det verkliga problemet, vad det nu är -, kvarstått. Ätstörningen har bara gått utför och det senaste året har det varit mer än kaos. Inte synlig såklart - det går att dölja det mesta -, men det har känts. Så himla mycket. Jag är inte ännu redo att riktigt prata om det, men min höst blev inte alls som jag ville att den skulle bli. Trots att jag är väldigt lycklig, mår jag samtidigt så himla dåligt och de senaste veckorna har det minst sagt varit kaos.

 

För att göra en lång historia kort så har jag, liksom många gånger förr, tappat hoppet om att någonsin kunna bli frisk och fri - men denna gång mer än någonsin. Och helt ärligt ser jag ingen mening alls med livet om det ska vara på det sättet som det är nu. För första gången berättade jag om mina suicidplaner för min psykolog - innan hon fått reda på de som genomförda via sjukhuset eller liknande. Jag och hon hade tidigare skickat en remiss till Comede - ätstörningskliniken här i Piteå -, men trots det kändes det ändå inte som någon idé att försöka för hur skulle det gå? Min psykolog hade telefonkontakt med mig nästan varje dag i två veckor för att hjälpa mig att helt enkelt överleva. Jag skjöt för första gången fram mina planer en vecka och under den tiden fick jag tid hos en läkare på psykiatrin som jag berättade om. Hon var verkligen jättebra och tog mig på allvar både med maten och mina suicidtankar. Hon ville lägga in mig men jag vägrade och därför hade även vi telefonkontakt. Hon ringde på torsdagen. Min psykolog ringde på fredagen (27/11) efter skolan. Jag sa till båda att det var bra.

Några minuter senare stoppade jag i mig alla tabletter jag hade köpt och gick och lade mig. Natten var förfärlig såklart och jag fick panik när jag insåg att jag jag kräktes upp en del av tabletterna några timmar senare. Men jag fortsatte hoppas på att de hade hunnit börja verka och att de som var kvar gjorde någon skada. Vid två på lördagen ringde min psykolog, hörde att något var fel och frågade om jag hade tagit tabletter. Hon blev arg och orolig såklart och ringde efter ambulansen och ringde sedan till mig så alla tre pratade i samma samtal. De sa åt mig att öppna dörren och i panik så sprang jag runt i lägenheten och helt plötsligt var två jättetrevliga ambulansmän inne i mitt hem.

 

Jag lade mig direkt - med ytterkläderna och allt på mig på vardagsrumsgolvet. Jag fick samtal från Elin som frågade hur det var. Jag ljög som vanligt och sa att allt var bra. Jag varken kräktes eller berättade för någon, men på fredagen var jag ändå så stabil att jag kunde gå till skolan. Trött och illamående, men dagen rullade på och sedan hem till Elin som fyllde år. På lördagen gick vi på stan och smart som hon är höll hon mig kvar tills apoteken hade stängt. För att döda den skyhöga ångesten satte jag mig därefter på bussen till Luleå för att åka fram och tillbaka (bussåkande=ångestdämpande för mig). Medan jag väntade på bussen hem dog min telefon och då började min plan, att inte berätta för någon om detta, krackelera. Elin blev orolig när jag inte svarade och ringde till flera av mina kompisar (absolut förståeligt). När jag sedan satt på bussen och kunde ladda telefonen fick jag ett desperat samtal från Lina som hade fått information om att jag inte levde. Försökte lugna ner henne liksom jag gjorde med de andra - jag satt ju bara på bussen, det var lugnt. Jag pratade länge med både Rebecca och sedan Emma när jag kom hem. Lade mig återigen på vardagsrumsgolvet med ytterkläderna på, lika oduschad som den senaste veckan och när jag höll på att somna fick jag samtal från psykiatrin i Piteå. Både Emma och Elin hade ringt dit och givetvis förstod jag dem, men jag lyckades övertala hon som ringde att det var lugnt, det är alltid lugnt. 

 

Jag ställde alarmet på söndagen så att jag skulle vara på Apoteket när det öppnade, köpte tabletter och svalde dem som alla andra gånger. Fick ett samtal av Emmas mamma som var orolig och ville att jag skulle komma och hälsa på dem. Jag försäkrade henne om att det var lugnt. Men uppenbarligen trodde hon inte på mig för vid tolv ringde det på dörren och pappa stod där. Fick panik för jag visste ju inte alls hur kroppen skulle reagera med tanke på de senaste nio dagarna av så många tabletter. Vid en vanlig överdos mår man sjukt jävla dåligt precis överallt och med tre överdoser i bagaget och en pappa på besök insåg jag att det inte alls skulle sluta bra. Men jag ljög, höll inne illamåendet, försökte vara vanlig och efter många timmar så åkte han hem. Jag lade mig äntligen och sov - på samma ställe, med samma kläder -, men sent på kvällen slogs min dörr upp och in kom återigen pappa. Han hade nu fått reda på vad som verkligen hade hänt - inte bara att folk sa att jag mådde dåligt. Han var orolig såklart men jag ville inte prata. Så vi lade oss, han sov i min säng och jag sov på golvet med hunden. Eller sov och sov, jag lyssnade på pappas snarkningar fram tills efter fyra innan jag somnade några timmar. På morgonen var jag otrevligare än otrevligast och ville bara komma därifrån. Hade en tid på Comede en halvtimme efter att jag hade vaknat så jag begav mig snabbt dit med självmordstankar högre än fler skyskrapor staplade på varandra och en gnagande oro att det jag hade gjort inte skulle fungera - trots att det rent logiskt "borde". Jag tänkte säga till min blivande behandlare att jag inte ville ha någon hjälp, att allt var onödigt och att jag ändå inte kunde stå ut med känslan att vara till besvär. Men så fort vi började prata kändes det helt plötsligt som att hon tog mig på allvar och att det faktiskt kunde bli något av den kontakten. Efteråt var jag så glad så jag åkte hem, städade lägenheten (ja, det lilla dammet som nu fanns) och tog mig en dusch och bytte kläder för första gången på nästan två veckor. 

 

När jag mötte upp Elin var jag helt hyper och jag förstår varför det gjorde henne lite misstänksam, men det var som att jag hade all energi i världen. Det dalade väl efter ett tag, men det var kul så länge det varade och sedan dess har jag bara försökt att träffa människor, planera in saker, inte vara för desperat för att det inte verkade som att tabletterna hade gjort någon skada och ja....jag vet inte. Bestämma mig för vad jag vill? 

 

Förlåt att jag är missvisande och att det inte alls rullar på så bra som jag får det att verka. Ingen kan läsa tankar och såklart förstår jag om det kommer som en chock för vissa - det var väl lite det som var meningen, att ingen skulle veta egentligen. Men nu har jag lagt korten på bordet, inte väntat ett halvår för att berätta sanningen om "hur det var". Nu skriver jag hur det är, och nej, det är inte så jävla bra. Självklart har jag självmordstankar. Att säga något annat vore en lögn - dock borde jag väl vara med bekant med det än sanningen efter alla mina lögner... Det kanske är obekvämt för många att jag skriver detta. Jag har ingen redovisningsplikt. Jag är inte stolt över det här. Men samtidigt känner jag att det är så här det är, och varför dölja verkligheten. Jag drar mig ofta för att skriva sådana här saker på grund av att jag har lätt för att underdriva och vill verkligen inte förminska problem som redan förminskas nog mycket. Jag har svårt att förklara känslorna, tankarna och smärtan i det hela och det skapar ingen rättvisa i situationerna. Att bara berätta sakligt som jag har gjort nu upplever jag blir väldigt platt och inte alls så himla påfrestande som det är. Men vill folk tro att psykisk ohälsa är något man bara kommer över, eller något man rycker upp sig från för att jag är dålig på att förklara, ja då är det väl deras förlust. Jag kan inte bara hålla tyst. Även det mörkaste måste man våga prata om, trots att man aldrig kan förklara hur det verkligen känns.